Hur gammal är din son? Är du ensamstående?

han har inte de känslor du vill han ska ha, han förstår kanske inte ordet inte. det gör ingen av mina pojkar. mina pojkar är idag 14 och 15 och de bråkar ständigt med varandra och jag ska vara dommare.

men när de bråkar med mig så ser jag att ändra mig när jag sagt något är dödsdömt för då används det nästa gång.. att jag gav med mig. så jag ger dom aldrig lillfingret utan de vet nu att jag bestämmer och är vuxen. och vi pratar mera nu än när de var mindre för då gick det inte. Då var jag tvungen att vara helt konsekvent vad som än hände runt omkring och vart vi än var.

innan min mor förstod vad allt handlade om så tyckte hon att jag behandlade ungarna som hundarna. sitt plats och ligg. men mina pojkar förstod inte långa meningar men många ord. utan få ord och aldrig ordet INTE eller KANSKE.

Hoppas du får hjälp för jag vet mer än väl hur du har det.. ger en kram.. klart att du älskar din son….en bra mamma är en som säger att hon inte orkar och får hjälp..

#1 min son han är 10år,nej har en sambo men som jobbar varje dag så hann är lixom inte med på samma vis… men han stöttar i den mån han kan :)

#2 jag är konsekvent,grejen är jag sj har ADHD och haft de sen barnsben (dock fick ja veta de som vuxen). därför säger ja vi är så lika. Jag följer de bästa ja kan alla råd jag läst mig till och ÄR rutin människa,de ska vara samma samma samma hela tiden men kl slag osv.. men sen vill jag inte vara elak,så visst nån gång får han vara ute lite längre osv,men då går vi igenom vad som ska ske när han kommer in just för att undvika konflikter.. men endå är de samma visa FAST han vet o han är inte dum för 5öre… han kan och han vet,men bara de att han inte ger sig,jag kan säga till han 100g nog de räcker.. men endå samma sak kommer iaf.. o svarar ja inte så ställer han sig framför mig o vill få igång mig.. att jag ska bli arg.. låter kanske jätte dumt,men så är de.. min sambo säger åt han å sätter han på rummet osv.. men nog är han snart ute igen o tjaffsar.. de är de som gör så ont o gör mig så förvirrad.. va ska jag göra för han lyssnar inte inte på något..

#3: Fortsätt, fortsätt, fortsätt.

Han vill inte vara dum eller olydig, men det är inte alltid den medvetna delen av hans hjärna får vara med och bestämma. Prata mycket med honom om vad som gäller. Gör det när han inte är arg eller upprörd. Prata med honom efter att ni har bråkat. Var konsekvent.

Det är väldigt mycket jobb, men det finns nog inte så mycket att välja på. Visa att du älskar honom. Det vill han känna. Han vill inte känna sig som någon alla tycker är jobbig.

Vänliga hälsningar

Niklas

nej de vet jag om att han inte vill #4,de är de som gör så ont och de som gör mig så frustrerad… jag pratade med honnom idag när vi gick till skolan,då allt var lungt och jag förklara verkligen hur jag känner mig just nu.. och sa som de var vet inte hur jag ska göra längre och att min ork är helt slut.. och fråga va han skulle göra i mitt ställe.. den kommentar han börja med fick mitt mamma hjärta och blöda… :-Jag är inte en expert men,jag ska försöka tänka mer..  gav han en sån jääääätte kram och talade om för han jag älskade han.

Skit också… jag hade ju skrivit ett svar så försvann det, så retsamt. Skall försöka komma ihåg hur jag tänkte ;o)

#3 Att jag undrade över åldern var bara för att det är ju ganska stor skillnad på vilka gränser och metoder som överhuvudtaget är möjliga att använda beroende på om barnet är fem, tio eller femton år. När det gäller frågan om du är ensamstående, var det för att du låter så desperat… kan du på nåt sätt få lite "egen" semester, komma iväg och få andas ut lite. Försök att tänka lite fritt, en halvtaskig lösning NU är kanske bättre än en katastrof senare, såkan du komma på nåt som kan ge dig mer energi eller som kan underlätta er vardag försök använda det, även om det inte är det sättet du egentligen "vill" ha det på. Tyvärr kan jag inte ge nåt råd, bara skicka massor med kramar och  säga att jag hoppas att du orkar!

#4 Dina tre sista meningar "Visa att du älskar honom. Det vill han känna. Han vill inte känna sig som någon alla tycker är jobbig." Tror jag är kärnan i väldigt stor del av barnuppfostran. Kan man få sitt barn att växa upp och ha en stark och sund självkänsla har man gett dem det bästa redskapet för att kunna fortsätta "fostra" sig själva och kunna utveckla sig på de områden de vill förändras på själva som vuxna. Och då har man gett dem det bästa ett barn kan få…

En stor eloge till alla som orkar kämpa med sina barn… ni är starka…

Å vad jag känner igen mig i det du skriver Kybele..Så är våra dagar, fyllda med konflikter å bråk..Grabben driver mig till vansinne, ger sig aldrig, bara tjafsar å tjafsar hela tiden..

Nu har jag frågor att ställa här med .
Min svägerska har 3 st barn  , hon är skild och bor själv och barnen från fredag - fredag . Förrut bodde tösen jämt med henne , men "ballade " ut och började kalla sin mamma psykisktsjuk i huvudet , du borde lägga in dig själv på psyket och jävla hora mm

Och hon kasstar  saker i golvet , slår sin mamma osch håller på hela tiden . Till slut fick alla nog , jag var där hos dem varje kväll  / natt och drog i sär dottern från sin mamma för att ho nslog henne . Vi sa att du får bo hos din pappa i nån vecka så ni ( mamma + dotter ) kommer i från varandra. Dotter säger då…NEEEEJ pappa slåss och hotas han är dum i huvudet mm .
Hon fick bo kvar hos sin mamma , men hon började bråka mer , slåss och ljuga mm ( har vart stojjig , uppspelt ) som barn med och ljög även då .

men hon fick flytta till sin pappa och nu är pappa bäst , och hans nya tjej , snackar skit om mamman och håller på och kallar sin mamma psykfall mm . Och hon säger att hon aldrig ska komma hem till mamma igen mm .

Kan kan säga så här med , när hon blir så jäkla förbannad på sin mamma så svartnar ögonen ( blir som en dimma ) och hon bara maler på och kommer ej i håg något av det sen …

Vad kan det här vara , mamman försökte att få en utredning på henne , men pappan sa att det är då ingen fel på min dotter .

Men hon skäller och gapar på han med och slår sina bröder och kasstar saker i golvet .

Vad är det med henne ?

// Mist

Hej!

Något som funkat bra för mig under småbarnsåren (har själv add) var faktiskt mental Träning! Jag blev t ex vansinnig om barnen kom in och väckte mig före 05.00. Samtidigt som jag inte ville bli arg, för jag visste ju att de söta små sökte sin mor!

Mitt sista halmstrå blev; kvällen innan gjorde jag en djup avslappning, när jag var som mest avslappnad tänkte jag på morgonsituationen. Hur den kändes, vände o vred på den i mina avslappnade tankar. Kände att jag, trots min enorma trötthet ville vara en glad, trygg mamma på morgonen. Jag såg framför mig hur jag tog emot dem med en kram och gick upp och gav dem frukost.
När jag sedan blev väckt av dem i vanlig ordnig: kände jag ingen ilska.

Detta kan vara ett sätt, att se på dina situationer med sonen; i ett avslappnat tillstånd. Hur skulle du vilja reagera? Se den situationen i tankarna. Väck kroppen med att röra dig (om du ligger ner). Kanske inte första gången detta fungerar. Kanske efter 3:e?

mvh Katrin

Mental Träning funkar faktiskt bättre än vad man kan tro! Brukar använda det själv när jag är i pressade situationer.. Värt att testa. :-)

#10:

Ja, det det är ett utmärkt verktyg! Knepet, för mig  är ändå.. att göra det! Helst regelbundet. Här kommer motivation och slutförande in, mina svagheter! Jag har lärt mig såpass mycket av L-E Uneståhls skivor o kassetter, att jag kan meditera självständigt numera. Men men! Varför gööööör man det inte? Hm. Krävs nya tag! Ett tag fick jag in en god vana, innan jag somnade. Men nu fått till resultat att om jag gör det innan sovdags, så blir jag pigg! (förstås).
Gör jag det då på morgonen innan jag kliver upp, somnar jag om.. nånstans mitt på dagen vore ju perfekt, men då är det ju arbete el annat som gäller.

Och sen kommer jag till valsituationer: VAD av alla utmärkta program ska jag välja? ;-) En lyxfråga som betyder att jag har förmycket av Uneståhl hemma.. jag gick ned i vikt med honom också- 10 kg!

mvh Kajsa

*11 Läste mycket av honom förr men… Tja, sen hände livet och jag kom ifrån det. Men jag brukar gå till min "bubbla" och hämta energi och ork när jag behöver det. Mentala träningen fuskar jag med men tar fram den vid behov. Visst har jag tid men är nog lite för bekväk… Ids liksom inte riktigt alla gånger.

#9: Det där använder jag inför alla möjliga krävande situationer. Nästan alltid inför jobb till exempel. Jag spelar upp i huvudet precis vad jag vill ska hända och hur jag ska agera. När det väl händer behöver jag bara "göra som jag brukar" (som jag gjorde i tankarna. En bra bieffekt av att göra det är att jag ofta hittar problem som måste lösas och då kan jag lösa dem i förväg, innan det är på riktigt.

Vänliga hälsningar

Niklas

Vill bara skriva att mellan mig och  min son har de blivit bättre och bättre :) vi pratar mer med varandra och blir vi arga går vi undan en stund o lugnar ner oss och PRATAR sedan.. har märkt man får välja sina fajter väl och verkligen mena de man säger både då de gäller ett ja eller ett nej :) Tack för ni lyssnat och önskar er alla där ute som kämpar på med sina barn.. ni är fantastiska.. men glöm aldrig bort er själva.. ta 1timme varje dag och samla kraft för vissa dagar är de tufft och då behöver man de lilla extra av energin :) kram på er

kan nog inte ge något direkt råd har mkt bråk här med men ville bara säga att försök stå ut det blir bättre(i alla fall i perioder) ang att du säger till din son "att du klarar inte mer " brukar nästan alltid ge omvänd verkan.att han går på dig mer.finns det någon hjälp du kan få vet att det finns en del barnpsykologer som lär dig lära din son "stopptecken" när det är nog.sen finns det ju "kurser" där barn lär sig impulshantering" min 4 åring ska kanske gå den nästa år pga hans enorma aggrisivitet där lär dom sig att själva stoppa impulsen innan den gått hela vägen fram .att säga något 100 ggn fungerar inte här heller.jag har börjat med att säga det  ca 3 ggn sen går jag ur disskutionen med att varja gång säga tex bara nej och tex samtidigt sätta upp handen som ett stopp tecken.mvh tira