Japp, detta är verkligheten! Jag läser på universitetet och det är verkligen så. Nu är trenden att tala om personliga egenskaper och att sätta diagnos på folk anses gammalmodigt och kopplat till medicinen.
MEN diagnos är en stor lättnad för många, när livet inte fungerar och man får en förklaring! Äntligen vet man hur ens svårigheter ska hanteras.
Googlar man i ämnet så får man en hel uppsjö av förklaringar på varför man inte ska godta diagnosen ADHD. En av de starkare och vanliga är att man inte kan hitta handikappet på röntgen eller i ett blodprov. Vad bevisar låga dopaminnivåer?

Men så länge samhället kräver diagnoser för att ge hjälp, t ex boendestödjare, kontakt person osv, så ska ADHD respekteras. Att bli dumförklarad i ett helt liv är inte särskilt kul. En ADHD diagnos kan faktiskt ge tillbaka en del människovärdighet, det inser inte alla. Man ser tvärtom, att det förnedrar människor, att "sätta stämpel i pannan"

Jag känner inte att jag behöver en diagnos i mitt liv. MEN jag har behövt kunskapen om ADHD för att förstå mig själv!
Detta är en strid vi måste fajtas. Liksom mödrarna till autistiska barn blev förklarade som känslokalla och onda mödrar för inte så länge sen..
Folk som dock lär känna mig och får se själva hur jag tappar uppmärksamheten ibland, eller stänger av - de tror på ADHD.
Det hade ju varit synligare och lättare att förså, om vi tappat benen och blivit satta i rullstol.

*kram*

#0, #1: Innan jag lärde mig mer om ADHD och neuropsykiatriska funktionshinder så hade jag den alltför vanliga föreställningen att ADHD är ett begrepp man använder för "problembarn" i skolan. I ljuset av den föreställningen är det inte så konstigt att det finns de som vill få bort en sådan stämpel, särskilt om det skulle vara (som vissa påstår) en överdiagnosticering i skolan, där man sätter denna stämpel på dem som har svårt att passa in i den förhärskande synen på hur "normala" skolbarn skall fungera.

Men som det är med så mycket annat så räcker det inte att skumma på ytan för att kunna ha en välgrundad uppfattning om en företeelse. (Jämför t.ex. det massiva motståndet mot den s.k. FRA-lagen, där människor högt och lågt skrikit sig hesa i protest mot ett lagförslag de själva inte ens brytt sig om att sätta sig in i på allvar. Oavsett vad man har för uppfattning i  den frågan, hoppas jag min poäng framgår).

Vad som är rätt, sunt och sant är inte alltid det som kommer fram i slutändan. Men det är märkligt hur lite människan verkar behöva för att kunna generalisera fram sina tvärsäkra åsikter. Det är inte sällan man tar sig för pannan.

Man får hoppas att åtminstone igenkänningsfaktorn i beskrivningen av ADHD-symtom medför att man inte lägger den så värdefulla kunskapen på hyllan.

mvh
Stevo

Om vissa inte accepterar ADHD som diagnos. Hur är det då med ADD, är det en godkänd diagnos?

Jag blir så arg när jag läser att ADHD skulle vara en påhittad diagnos eller att den inte finns.

Det är lika illa för de med fibromyalgi… Visst de hittar säkert på allt bara för att slippa jobba…. det är så en del tänker.

På mitt jobb säger de: Du ser så pigg och frisk ut. Jag är minst lika trött som du, och har minst lika ont som du. Du, det är åldern, man brukar få lite krämpor då. Usch så trött jag är på att höra sånt.

Det är precis lika med min dotter som har AS,adhd m.m. Det finns inte någon som tar hennes handikapp på allvar för det syns ju inte. Dessutom är hon oerhört vacker så hon kan ju inte ha några problem.. SUCK!

När jag var 19 fick jag gipsa benet efter att nästan ha slitit av ledbandet. Då kom folk fram till mig och tyckte så synd om mig. Jag blev riktigt förb… Eftersom jag hade svår panikångest samt svår spänningsvärk i huvudet så tyckte jag det var betydligt värre än lite gips på benet, så jag fräste tillbaka att det finns väl för f-n det som är värre och inte syns…

Vi skulle behöva gipsa våra huvuden så kanske folk skulle ta våra problem på allvar eller???

En ADHD-diagnos för ett skolbarn ger skolan pengar till fler lärare. Eftersom "alla" lärare vill ha mer resurser, ligger det antagligen nära till hands att "normallivliga" barn punktmarkeras av lärare för att kunna hävda att problemen är större än de är. Jag har sett hur 20 ungar tillåts prata och buffa på varandra medan ett par andra får kritik hela tiden för samma beteende - vilket förstås gör saken än värre när barnen reagerar för den negativa särbehandlingen. Att bli arg när man blir orättvist behandlad och att bli uttråkad av tråkiga lektioner, anser viss skolpersonal tyvärr diagnosticerar barn som funktionshindrade.

Vilket skadar både de som har ADHD och de som inte har det!

#4 Det är inte samma sak att säga att vissa skolor missbrukar möjligheten att få diagnoser och därför skickar för många barn på utredning som att påstå att ADHD är en påhittad diagnos.

När det gäller det du nämner så tror jag att kunskapen i skolan är väldigt dålig. Nu är det ju så att det inte är varken lärare eller annan skolpersonal som diagnosticerar barnen.

#5 Som tur är ställer inte skolan diagnos men de förföljer ett antal ungar vanligen i flera år innan diagnos ställs!

Lärarnas kunskap om ADHD är verkligen urusel, liksom kunskap om psykologi och pedagogik. Ändå tas så gott som alla initiativ till utredning av skolan. Visste skolpersonal något om hur ADHD yttrade sig kunde de drabbade få stöd i tid, i stället för skäll under flera år i skolan. Och kanske skulle mobbningen även av de andra upphöra.

#6 Jag tror du har en stor poäng i det du skriver, för som situationen är just nu så missas nog många barn med tex ADD som är tysta och lugna men som i övrigt har just samma funktionshinder. Medan som du säger vissa barn kanske blir jagade av skolpersonal, bara på grund av att de är livliga. Jag har själv en yngre fosterbror vars lärare absolut ville ha en diagnos på men som absolut inte skulle/skall ha det, det handlade snarare om hennes egen inkompetens.

Självklart krävs det mer kunskap i skolan särskilt om de skall gå ut och ha massa åsikter om vem som skall ha diagnos och inte.

Men det som denna tråden var ägnad åt var just att det var blivande PSYKOLOGER och annan VÅRDPERSONAL som faktiskt skall vara proffessionell inom just dessa områden som påstår att hela ADHDproblematiken och diagnosticeringen av densamma är ett påhitt. Det upplever jag som mycket skrämmande att de tendenserna finns då det redan nu är mycket svårt att få hjälp om man har dessa typer av funktionshinder.

För att fortsätta lite åt "fel håll", så tror jag att många Aspergare, i synnerhet högfungerande, också missas, därför att de följer reglerna, presterar utmärkt och inte väsnas. Att de sedan kanske lider svårt av att behöva existera bland så många andra, och att de kanske blir massivt understimulerade, och att de kanske går miste om möjligheten att utveckla en speciell fallenhet till något stort, det förbises i skolan.

Vad händer om sådana personer söker en diagnos? Jag tror att de kanske skickas till KBT för sin "sociala fobi" och sedan glöms bort. Eller möjligen blir tillsagda att rycka upp sig, för de är ju så duktiga att de inte har något att vara ledsna för.

#8 Jag tror du har helt rätt. Många missas nog fullständigt. För även om man lider av att inte "passa in" så tror jag många just högfungerande kan med stor ansträngning se ut som att de inte har några problem. Men all energi och allt intellekt går åt till att fungera socialt så då får man/de ju ingen möjlighet till att utvecklas på ett personligt plan.

Klassiskt i skolan är ju annars att det bara är de underpresterande som skickas vidare till utredningar. Om man är högfungerande och normal eller högbegåvad så "kan" man ju inte ha problem.

#9 I den skolan (på landet) som jag skaffat mig insyn i vill de tydligen ha enbart mellanpresterande. Underpresterande och ifrågasättande högpresterande får bara negativ uppmärksamhet - om de får uppmärksamhet alls. Men hur skolpersonalens okunnighet yttrar sig varierar - det ruskiga är att den finns och förstör skoltiden (och i värsta fall resten av livet) för barnen som drabbas.

Hon som resonerar så korkat, småsint vet inte bad hon pratar om.

Hur kommer det sig att det alltid är NT som yttrar sig negativt över fumktionshinder…………………..jag accepterar andra som dom är men varför blir inte jag accepterad.

#11 Hej Goagreta, vem riktade du ditt meddelande till, jag blev lite osäker vem det var riktad till och vad du menade med det.

Ops glömde precisera mig…………………..jag syftade på vad du skrev i ditt första inlägg om tjejen som läste till psykolog…………….dvs att förneka att funktionshinder finns.

Blir lite för ivrig ibland  men tycker det är så tröttsamt att höra att det inte finns för då känns det som om jag inte finns, och inte andra heller.

Tror hon menade flickvännen till din vän som du skrev om i första inlägget

Oj, du hann visst förklara före mig. Vi skrev nog svaret samtidigt

Oki, då är jag helt med! Och jag håller med också! Jag skulle gissa att hon inte har så mycket verklighet bakom sitt resonemang, dvs att hon inte på ett personligt plan känner och har upplevt dessa funktionshinder. För när man väl börjar förstå vad det verkligen innebär för människor så kan ma n inte vara så nonchalant som många med åsikten att diagnoserna är påhitt är.