"Likgiltighet inte en värdig känsla"
Ärkebiskopen av Neapel, kardinal Crecenzio Seppe skriver på sin blogg att
"likgiltighet inte är en känsla värdig människor - att se åt sidan eller ägna sig åt sitt eget kan ibland vara mer förödande än de händelser som inträffar".
Citatet som finns att läsa i aftonbladet idag och som handlar om två romerska flickor som drunknade i Italien utan att någon reagerade på stranden, fick mig att tänka på mig, och det som egentligen fick mig att fundera över hur jag är skapt egentligen. Om jag är samhällsfarlig, om jag är "riktig i huvet".
Jag har nämligen en förmåga att se att något händer, men inte göra något. Som om jag var i en bubbla. T ex på jobbet, började en av vårdtagarna ramla åt sidan. Jag var mycket trött den förmiddagen. Jag liksom betraktade honom bara.. utan att gripa in. När han "ramlat färdigt" blev jag alldeles panikslagen och kollade om han skadat sig. Men det hade han inte - han föll inte plötsligt och hårt, utan mer sakta fallande.
Jag blir ängslig när jag inte reagerar. I andra situationer som varit av kaotisk sort, agerar jag lugnt och utan känslor. Löser bara problemet. Efteråt kan jag förstås vara skakis, men inte just när det händer. Ibland kan jag få för mig att jag egentligen är utan känslor, men har lärt mig hur man ska känna. Andra gånger känns det som att jag har andras känslor inuti mig! Ibland läser jag av andras behov som en öppen bok!
Jag tyckte jag kom närmare gåtans lösning när jag började läsa kriterierna för ADD, och där stod att uppmärksamhetsproblematik kan också innebära att man fokuserar så stenhårt på något att man stänger ute allt annat. Att tappa uppmärksamhet kan också liknas vid att man "stänger av".
Jag har fått en feedback också på detta av en kollega när jag jobbade med ungar på ett fritids; hon sa att "Kajsa, du verkar ha en förmåga att liksom vila mitt i kaoset. Du stänger liksom av. Jag vet inte om det är positivt eller negativt för dig. Det verkar ju bra att kunna slappna av och samla energi när man behöver.. men grabbarna där borta är i en vild fight"
ÄR DET NÅGON som känner igen sig? Och vilka funktionshinder hör detta problem till?
Jag kan nämligen tänka mig, att jag utan att vilja det, bektraktar en olycka utan att gripa in.. liksom citatet ovan skulle jag betraktas som likgiltig. Jag får liksom "sätta igång mig" med; Kajsa, en anhörig säger hej - le med hela ansiktet och se glad och trevlig ut" "Kajsa, han ramlar, du måste agera aktivt nu"
Jag vill också nämna att jag inte har någon diagnos, har inte gjort någon utredning men min bror har ADHD. 
Jag är mycket känslig och vil alla väl i hela mitt liv! Kärleken till mina medmänniskor upptar en stor del av mitt liv, både filosofiskt med kristna värderingar, och känslomässigt. Ändå kan jag känna mig känslokylig?
Jag känner igen mig ganska mycket. Det finns nog både en och två personer som tycker att jag snarare iakttar om barnen snubblar eller något håller på att falla i golvet, än ger mig in i det för att stoppa händelsen. Åsa brukar säga att jag är snabbare på att kasta upp kameran och fotografera det som händer än att förhindra det. Jag hetsar å andra sidan inte upp mig så lätt heller, vilket jag förmodar hänger ihop.
Det där med att ha andras känslor i sig känner jag också igen. Det kämpar jag ofta med att hålla borta för det är jobbigt. Det kan vara bra när man ska hjälpa någon, men med alla dem man inte kan hjälpa blir det bara en belastning. Nackdelen med att stänga av det är att en del egna känslor antagligen stängs av också då. Fast jag har blivit bättre på att känna hur jag själv mår.
Vänliga hälsningar
Niklas
Jag är nog tvärtom faktiskt, har en radar som registrerar allt som händer…………………..många ggr agerar jag instinktivt på att hjälpa ngn utan att tänka på min egna säkerhet först.
När det gäller romerna så hjälpte ingen flickorna pga av att dom var romer……………………….så det gäller att tillhöra rätt ras om man skulle behöva hjälp (ironi)
![[aspie]](/images/avatar-dead.svg){kind=avatar}
#3 ja, det är inte klokt så människor beter sig. Att det ska vara skillnad på människors värde beroende på var man kommer ifrån. Suck vilken ond värld vi lever i..
Vet inte hur jag skulle reagera i en nödsitution, för ibland reagerar jag jätte snabbt och ingriper, men ibland blir jag som handlngsförlamad.. Konstigt… Hmmmm
Då kan jag ialla fall säga att jag absolut inte är rasist - jag "ignorerar" alla lika mycket.. ;-)
Men ofta märks det inte, då jag har denna inre dialog med mig själv. Men jag blir lite skakis när jag efteråt tänker på om jag inte "ryckt upp mig" ur bubblan. Som när den där herrn föll, jag borde ha stoppat det. Hade jag varit pigg hade jag tänkt; han ramlar Kajsa, gör nåt - och så hade jag agerat. Men varför måste jag "prata" med mig själv först? Varför inte bara "handla"?
Detta inträffar när jag är trött alltså. Ibland, vissa dagar, registrerar jag allt klart o tydligt och reagerar snabbt.
Jag tror jag förstår hur du menar nu. Kom på hur jag ofta har en inre dialog med mig själv faktiskt och ser vad som händer, men det är som om signalerna som ska komma på rätt plats i hjärnan för att reagera tar sig en liten omväg.
Hmmmm Kan ta ett exempel: En gång kom en skolkamrat fram till mig och gav mig en smäll rakt i nyllet och sa,"Vad du är högfärdig då, för fin för att hälsa eller?" VA! sa jag, jag har ju inte ens sett/träffat dig? "Jo, du tittade på mig ju"sa hon. Då kom jag på att jag förmodligen hade tittat, men ändå inte sett. Jag gör ofta så har jag märkt, tittar men ser inte, eller så registrerar min hjärna bara när den vill???
#2: Nej, det har jag inte. Tror jag. Eller jo, det har jag nog. Åsa brukar säga att jag bara lyssnar på det första hon säger. Om hon säger "kan du ta ut soporna och hämta in en väska från garaget på vägen" kommer jag in utan väskan. När hon frågar var väskan är undrar jag vilken väska. :-)
För några år sen blev jag utbränd av stress. Efter det har jag bland annat svårt att ta emot muntliga instruktioner i mer än ett steg eller att koncentrera mig när jag jobbar med något samtidigt som någon pratar. Jag hör helt enkelt bara det första steget i instruktionen och utför det. Får jag flera intryck samtidigt (prat samtidigt som jag läser) går inget in.
Det är lite frustrerande eftersom jag tidigare var en sån som hade många bollar i luften och ständigt tog emot intryck från flera håll utan problem.
Vänliga hälsningar
Niklas
Då vet du hur det känns när allt fungerar ;-) - jag har liksom inget att jämföra med. Jag har ju alltid varit så här "virrig" och ibland undrar jag "är det så här för alla?" fast jag kan märka att för de flesta går det bättre. Också brukar det vara samma personer som har liten eller ingen förståelse för "bokstavs-människor" och tycker att "det är väl bara att skärpa till sig". Jag KAN nu skärpa till mig och fungera mycket bra- fokusera på flera saker och tänka effektivt. Men sen får jag betala med flera dagars "hjärnsläpp" då ingenting fungerar!
Jag är sådan att i perioder är jag ängslig för mycket små saker, som ärenden i stan, att ringa myndigheter el dyl. Jag vågar kanske inte gå in i en affär. Ofta efter en period då jag varit igång mycket och varit effektiv.
STRESS är livsfarligt! Jag tar numera AKTIVT avstånd från detta lutheranska "den som icke arbetar ska heller icke äta" mentaliteten. Min man är sådan, att han hellre ställer sig i ett dike o gräver än går sysslolös och "onyttig". När han ränner omkring och klagar över hur trött och stressig han är så blir jag förbannad och menar att det är hans eget ansvar att inte gå upp så ivarv. Han menar att det underlättar om jag gör min del av hushållet, men jag arbetar i min takt- basta.
Min mamma dog i stresssjukdomen så jag vet; pumpar adrenalinet så då går man ner i varv. Gränsen går när humöret blir sämre och glömskan större. Då diskar jag inte ens. ;-)
så ta det lugnt och sätt hälsan främst!
Inlägget #8 är menat till #7 
Starta ny diskussion