I treårsåldern var det full fart. Det är det i och för sig ofta med barn som inte har diagnoser också, fast kanske inte riktigt likadant.

Om jag minns rätt vill de att barnet ska vara minst fyra när de påbörjar en utredning, men det kan säkert variera mellan kommuner och utredare.

Vänliga hälsningar

Niklas

Vi började med vår utredning på vår sån när han var drygt  3… förra året när han fyllde 13 blev den klar!

Va!!! tog en utredning 10 år!!! är det normalt?? Gud det känndes ju inte kul.

Någon som kan/vill dela med sig om hur era barn var i tre års åldern som senare fick diagnos ADHD?

Har vill de inte ställa en definitiv diagnos på en gång….

Men redan då var jag inne på aspberger och ad/hd… och jag hade nästan rätt… högfungerande autism och ad/hd blev den slutgiltiga diagnosen.

Redan när han var liten tyckte han inte om att byta miljö… han blev argsint… tycker inte om nytt folk heller… Allt ska vara precis som vanligt!

Vi sökte hjälp när vår dotter var fyra.Jag kunde inte så mycket om Asperger/autism/adhd då, men gick hela tiden omkring med en känsla " ska det vara så här ?"  Då fick vi träffa en barnpsykolog, men det ledde ingen vart. När hon var 5 1/2 sökte vi hjälp igen. Det var väntetid och utredningen tog tid…hon hann bli 8 1/2 innan hon fick sin diagnos.

Man vill sällan ställa en definitiv diagnos före skolåldern. Däremot kan man påbörja utredningen för att få "förhandsinfo". Det är jättebra, så att man vet. Om man vet, så kan man också lära sig sätt och strategier för hur man bäst/enklast/smidigast hanterar barn med dessa problem.

Att ha ett papper på diagnosen är inte viktigt förrän man på förskola/skola eventuellt behöver extraresurser eller annan hjälp. Innan dess är vetskapen i sig en jättehjälp.

Tack för alla svar!

Vår flicka har idag en resurs på förskolan, utan den skulle det inte fungerar för dottern.

Nä vi behöver inte ha papper på diagnosen men att veta varför hon beter sig som hon gör skulle underlätta för oss att bemöta på rätt sätt, men att behöva vänta med utredning till 6-8 års ålder och sedan några år efter det få diagnos och först då få hjälp kan ju ställa till det för barnet.

#7: Tänk på att skolan kanske resonerar annorlunda när ni kommer så långt. Ni kommer kanske inte automatiskt att få en resurs där utan dignos. Det beror på hur skolan hanterar såna fall.

Vänliga hälsningar

Niklas

_**Min son står i kö för utredning. Den kommer att påbörjas "preliminärt" vid årsskiftet. Då är han strax över 3 år (fyller 3 år i Oktober). Han är, precis så som du beskriver din dotter…

**Han har dock varit sån precis hela tiden. Det tog lång tid innan vi fick den hjälp vi alla behöver, men till sist så tog det fart då han böt förskola o personalen på den nya förskolan direkt märkte att *"det är nånting väldigt speciellt med denna lilla gosse"*… Då var han lite över 1½ år gammal.

Jag har vetat att han är speciell ända sedan han var 5 månader gammal. Bland det allra första tecknena var att han skrek dygnet runt. BVC tyckte att: "ja men det är kolik, ge minifom-droppar, osv…" Det hjälpte ju inte, hur länge vi än försökte!!! Då han som 5 månaders bebis inte hade slutat skrika så fick jag BVC att hålla med om att det nog kanske inte var kolik då iallafall, men ingen hjälp fick vi av dom iallafall, inte…

Jag märkte samtidigt att:_ "det går inte att få ögonkontakt med min lilla gosse"_. Han fixade inte att se en i ögonen, under några som helst förhållanden, himlade istället med ögonen eller tittade i taket…

**(Om jag inte är helt ute o cyklar så är väl det framförallt ett vanligt förekommande drag hos Autistiska barn? Niklas, du kanske har koll på det?)

****Min lilla buse är:
**
_

_* **Totalt orädd
**Han har redan hunnit med att bryta näsbenet o blivit söv, sydd o tejpad för detta. Då var han 1½ år gammal. Detta hände fast vi båda hade uppsikt över honom, han ramlade i soffan o slog sig i bordet, på långsidan, fast vi satt på varsin sida om honom.

• **Hyperaktiv
  **Han går på högvarv precis hela tiden. Fram tills han var ca 2 år gammal så hade vi aldrig sett honom stå stilla med båda fötterna samtidigt. Stannade han upp nångång utan att springa omkring, så stod han då istället stilla o trampade på stället…

• Otroligt hög smärttröskel
  Han har en otroligt hög smärttröskel, eller snarare obefintlig, skulle jag nog vilja påstå! Detta medför en hel massa problem i vardagen, då han inte förstår att saker o ting gör ont. T.ex, då han blir arg (vilket han blir otroligt ofta, tro mig!) så biter han sig själv i ilskan. Han biter sig så hårt att hela huvudet skakar! Det är fruktansvärt att se!!! O han rör inte en min, ska ni veta! Det gör verkligen inte ont för honom! Så han kan ju vara ganska hårdhänt med andra barn (sätter t.ex storebror på plats som är 11 år gammal, snart).

  Men han känner ju ingen smärta! Han kan ju för sitt liv inte begripa varför dom andra barnen blir så ledsna o gråter. **Det där gjorde ju omöjligt ont? Eller, hur är det nu?
  **_

Ja, det här är, som sagt, i korta drag, hur han fungerar… 
Bilden ovan är ett gott exempel på hur aktiv han är…
_Storebror sitter stilla o försöker se på TV, medans
lillebror har mer än myror i brallan…

(tur att storebror har gott tålamod, i sin tur)

 _

#9: Svårighet att se andra i ögonen förekommer hos många människor. Det finns en intressant tråd om just det:

Att se folk i ögonen

Hoppas att ni blir hjälpta av utredningen.

Vänliga hälsningar

Niklas

Tack för alla svar! Får nog erkänna att trots att vi försöker ta tjuren vid hornen och ordna allt på bästa sätt för barnen så vill man ju endå inte erkänna fullt ut dom problem man har, så jag har helt sonika försökt blunda för denna sidas existens, hänger heller inne på mus i fokus :)

Men nu är dottern 3½år gammal och vi är lovad utredning under våren -09 :) hennes läkare säger att han är säker på att hon har ADHD. Att få veta vore så skönt.

Dock har vi ju ytterligare tre barn en son på snart 8år, samt två döttrar en på 5½år och en nybliven 1åring.

Har sedan sonen var i 2år åldern tyckt han var lite annorlunda om vi jämförde honom med andra barn i samma ålder. Främst har han svårt för att bli lämnad ensam några minuter, vi har alltid bott i eget hus på landet, hade i förra huset tvättstugan en trappa ner vilket tog max 3 minuter att springa ner för att lägga tvätten i maskin och upp till sonen igen. Men bara jag gick ner och stängde dörren om mig fick grabben panik, tyvärr är det inget som är bättre idag, han behöver ha total kontroll in i minsta detalj på allt som händer, och trots att han har det är det inte säkert att han klarar av att vara ihop med sina sytrar om jag försvinner 2-3 minuter.

Vi har nu när han går i skolan märkt att han har svårt för att ta in info, har jätte kämpigt i skolan det var tal om att han skulle göra om 1.an, nu flytta vi under sommaren och bytte skola till en mindre, han trivs jätte bra men han får kämpa så fruktans värt för att klara sig.

Han har fruktans värt humör, och vi litar nu mera inte på honom, då han mycket väl kan skada sina sytrar (därför lämnar vi dom inte själv längre, ens för att gå på toa).

Han gapar och skriker något fruktas värt hemma men är lugn i skolan, har bra med kompisar och fungerar så. Han skulle aldrig göra illa någon kompis eller ens tänka tanken på att bete sig illa, får ofta höra att han är så snäll, duktig och väluppfostrad…

Han är som två personer en hemskt krävande hemma och en lugn fin kille utanför hemmet.

Inser ju att han och som det är idag hela familjen behöver hjälp, för hans humör och betende får hela familjen att må dåligt, vi har två hyper aktiva barn som gapar, skriker och är JÄTTE krävande.

Så på måndag har jag lovat mig själv att våga ringa BUP och fråga hur vi ska göra för att få hjälp med sonen med. Men jag lovar det är inte lätt att in se det som man hela tiden vet och ser.

Har dottern ADHD enligt läkare vad har då sonen…

Hoppas att ni får hjälp av Bup. Det låter som om det är deras område. 

Att sonen sköter sig i skolan och ären annan person hemma kanske kan bero på att han blir utmattad av skolan där han måste ta in så mycket intryck och sköta sig hela tiden.

Vänliga hälsningar

Niklas