Vänner? Är det nått man kan äta? nej skämt åsido. Jag har inte många av den varan. Typ, en… eller två

Följande kopierade jag från mitt svar till Aspie i diskussionen "Var är alla" Kanske du känner igen något av det? Jag tror inte någon drar sig för att vara vän med mig. Men jag tror kanske att jag har en annan utstrålning - t ex kan jag prata lite för högt och förmycket, och sen som sagt.. det som står nedan ;-)

"Tack så hemskt mycket Aspie! Det var gulligt sagt - precis vad jag behövde höra i dagens läge.. Jo, jag brukar bli ganska ledsen när jag märker att folk liksom vänder sig ifrån mig i en grupp. Att det jag säger inte räknas för att jag i vanlig ordning uttryckt mig barnsligt. Kan inte folk lyssna till det jag säger- inte hur jag säger det? Så jag försöker lära mig att uttrycka mig mer aggressivt och tvinga mig att se folk rakt i ögonen när jag pratar. När folk lärt känna mig en tid, märker jag hur de sakta ändrar beteende mot mig, då blir jag först någon att "le åt", lägga huvudet på sne åt och hjälpa mig "Kajsa nu glömde du det här" . Jag blir lite clown - den som alltid lyckas spilla, eller klanta till det lite. SEN kan folk komma på, efter ytterligare några månader, man kan lyssna på mina förslag för ofta blir det ändå som jag trott och sagt. Men då tar ofta någon annan åt sig äran.. ;-) Nä, jag kommer fram först när jag blir smått argsint, och jag vet inte om det har att göra med att jag annars är som en ful mes som alla först räknar bort. Eller att jag uttrycker mig oklart. Sen har jag det problemet att de goda vänner jag HAR tar jag aldrig kontakt med! När de sen kontaktar mig, så är jag alltid tveksam till om jag - vill prata med dem i telefon när de ringer - vill gå på bio just den lördagen - vill att de hälsar på just den dagen de föreslår och oftast ringer jag återbud! Ofta ger jag återbud för att det känns för stressigt att komma iväg! Summa summarium blir ju att jag snart inte HAR några vänner! Det kan gå ett år eller tre år innan jag träffar den som jag ser som min närmaste vän.. då bor vi i samma stad.. Tack till den som orkat läsa ända hit! ^^"

Ja, pratar för högt och för mycket är något jag ofta fått  dålig kritik för, faktiskt så illa att jag fått gå iväg och gråta Svårt att göra om sig till någon man inte är för att bli accepterad

Man får käka karlssons klister för ej prata för mkt *S*

Jag tror det är det vanliga felet man gör, man försöker göra om sig! Då ser folk att man blir osäker och de får ännu mer "makt" över en. 

Vet du Aspie, jag frågade min allra pålitligaste och klokaste vän en gång, hur man verkligen uppfattar mig. Jag bad henne vara ärlig, om jag verkligen var mesig helt enkelt.  Nej, svarade hon, däremot har du en förmåga att göra folk osäkra på dig, de vet inte var de har dig. Hon gav som exempel när jag skulle välja macka på en mackbar en gång. Jag gjorde expediten osäker genom att att bara stirra på menyn, och inte ta ögonkontakt med henne, att jag inte kommunicerade. "hon visste inte var hon hade dig. Därför manade jag på dig att bestämma dig  och beställa"

Tja, jag kan tänka mig att jag "stängde av yttervärlden" och gick in i de underbara mackornas värld  Expediten ville tydligen höra lite " åh så svårt att välja"   "oj så mycket gott hmm.. vaaad ska vi ta" emellanåt.  Ett ögonkast från mig och leende kanske.  Det är det spelet jag lärt mig på senare år, att folk vill ha. MEN inte förmycket av det!  Jag har alltid trott att det varit mina föräldrars fel, att jag var understimulerad och växte upp utan social Träning.. hur jag kunde få för mig något sånt när jag vet att jag gick heltid på dagis och fick massor av mänsklig kontakt..

Nä! Nu blev det lååångt igen!  Nu slutar jag på momangen! Häpp!  

Det er ikke lett å bli kjent med folk. Begynner å gi opp - er ikke sikker på om det er verdt besværet lenger.. Klarer heller ikke det sosiale spillet, eller så er det fryktelig slitsomt. Har noen ganske få, gode venner, men ofte føler jeg at jeg har det vel så bra alene.

#5

Ja, det kanske är så att folk blir osäkra på oss Har aldrig tänkt på att det kan vara så.. Hmmm, konstigt, jag som tycker vi alla här är så normala, he he

#3 Jo aspie det där med att prata för högt känner jag igen mig i…jag brukade även prata för mycke men när jag insåg för några år sen hur "jobbigt" folk tyckte ens konstanta glappande och flaxighet var så efter det har jag nästan slutat prata bland folk och håller mig undan =o(( och det har lett till att jag blivit osäker och vet inte om vad eller hur jag ska prata med människor längre.

Efter att jag fått min diagnos förra året så känns det som om folk blir osäkra i ens sällskap….som om dom tror att om man har ADHD så när som helst kan man bli galen och börja slåss….=o(

#8 Samma här! Jag drog mig oxå undan när de klagade på min röst eller att jag pratade för mycket. Ofta pratar jag dubbelt så mycket och dubbelt så högt när jag blir nervös och orolig bland folk.

Minns när jag låg på sjukhus en gång då jag höll på att "babbla ihjäl" en stackars patient. Fick sån ångest efteråt när jag insåg det.

Jag vet inte heller om vad eller hur jag ska prata längre, därför håller jag mig mest hemma för mig själv. Endast mina hundar förstår mig och jag dom.

Jag har ännu inte fått någon diagnos. Väntar på utredning. Min dotter har fått diagnosen Aspergers och ADHD och jag känner igen mig själv i beskrivningen.

Jag tror nog att andra "normala" människor blir osäkra och drar sig undan om man berättar vad man har för diagnos. Det beror på stor okunskap i "ämnet". De är förmodligen rädda med tanke på vilken negativ bild media ger av diagnoserna, tyvärr

#5: Vilken bra beskrivning, KajsaE! De där som behöver en massa utfyllnadssnack medan jag är i mackornas värld, har de ingen egen värld att vara i?

Allvarligt talat, har de inte det? Varför måste man interagera hela tiden? Jag fundrar på mackor och expediten funderar på sin rosenodling eller vad som helst - varför ska man snacka hela tiden? Är det så dj***a viktigt med meningslöst ljudbrus?

Själv upplever jag att jag ibland låter flabben gå både högljutt och utan innehåll ibland, men det är ingen mer än jag som uppfattar det så! När jag är på lyran pratar jag nästan normalt mycket, annars är jag abnormt tystlåten, tycker min omgivning. Men själv tycker jag att jag babblar mycket mer än som borde vara nödvändigt. Kanske det är fler än jag som har denna missuppfattning om hur mycket plats man får ta och hur mycket plats man faktiskt tar?

Oj ja! Pratar alldeles för mycket! Och högt (tydligen)

Men inte alltid folk lyssnar, ibland undrar jag om jag varken hörs eller syns…? Speciellt i grupper, så lyssnar man alltid på alla andra aldrig på mig.

Tänk vad konstigt, just idag tänkte jag själv starta en liknande tråd som den här.

Och det händer rätt ofta att jag funderar på saker som jag ska ta upp, men nån annan hinner före

Ha ha om man nu får skratta åt eländet Oj oj oj vad jag känner igen mig i det du beskriver Mysan.

Tråkigt men sant att det är så

aspie: Men jag måste säga, att det är sååå skönt att det är andra som upplever samma sak! Inte för att jag vill att ni andra också ska ha det så här jobbigt, men jag är inte ensam!

Och det är klart att man får skratta åt eländet, jag för det ofta!

Jo, vad annars kan man göra än att skratta åt eländet?  Visst känns det skönt att inte vara ensam. Kände så själv när jag hittade hit. Äntligen folk som fattar vad man snackar om liksom

Tänkte på ditt alias "Mysan59" Står 59 för födelseår eller? Om det är så, så är vi "jämnunga" hi hi hi

Jajamensan, det är då jag är född. Jaså du också?! Lustigt…

Ja det är faktiskt skönt att ha hittat hit, jag är också inne på fibromyalgi (ingen diagnos men misstänker att jag har det) samt psykologi (bl.a. annat) och där finns också folk som känner som man själv gör.

I like iFokus!

Me like iFokus too

Jag har fibro oxå men orkar inte vara där inne, Känner mig som ett UFO där och på många andra sajter, men här och på psykologi samt ångest känner jag mig hemma och kan vara mig själv

Vänner - jo, jag har några.

Ibland ses vi. Väldigt sällan, faktiskt, om man ska vara ärlig.

Men vi är alltid vänner. Det är man i hjärtat.

Umgängesliv har jag inte något. Det stör mig. Inte att jag inte har något, utan företeelsen som sådan är störande.

När jag äter, äter jag. Prata samtidigt? Glöm det.

När jag gör saker vill jag vara ifred. Inte bli distraherad.

Prata, samtala, diskutera? Gärna!! Men inte om ytliga saker i munnen på varandra med allt högre röster som blir till ett enda skärande oväsen.

Tacka vet jag internetforum.

Hej till alla kompisar här!

Eremitha!

"Prata, samtala, diskutera? Gärna!! Men inte om ytliga saker i munnen på varandra med allt högre röster som blir till ett enda skärande oväsen".

Precis så känner jag oxå. Var på avskedsmiddag med tjejerna på jobbet förra veckan.

Hade ingen större lust att ta mig dit, men kände mig tvungen eftersom de arrangerat detta för mig och en till tjej.

Men precis som du beskriver ovan, Jag trodde jag skulle få ett psykbryt innan jag fick åka hem.

Du kan ju tänka dig en stor sal,högt i tak och en 8-10 tjejer kackla i munnen på varandra och om flera olika saker samtidigt Jag vet faktiskt inte alls vad de pratade om. Jag satt mest tyst och tittade på väggarna och längtade bort från oljudet

#5

Det där är på pricken bortsett från att jag aldrig var på dagis min mor var hemma med mig… Fast det känns ganska okej nuförtiden när jag har fattat att jag inte fattar. Jag brukar säga det till folk och de ser nästan alltid ut som jag har sagt att jag är en rymdgubbe eller nåt. De som fattar att man inte fattar är de som inte fattar själv! Ha-ha för de andra är det ju självklarheter.

Aspie! Man sitter där och önskar att man kunde teleportera!

#20 Ja, verkligen, det hade inte varit dumt.

Vill aldrig mer gå ut på en sån träff. Fy sjutton så påfrestande jobbigt det var. Kände mig verkligen som ett UFO