Det är du som måste bestämma ifall det är viktigt att göra det. Jag tror inte att du kan förlora något på att utreda det.

Vänliga hälsningar

Niklas

Inte så lätt att få denna utredning gjord har jag förstått.

Mitt ex fick nej till en utredning och jag själv fick en remiss om utredning från min husläkare för ett tag sedan.

När jag kom till första mötet så frågade mig den läkaren varför jag hade fått en remiss om utredningen för det fanns ju ingen anledning att göra en utredning på mig som vuxen.

För hade jag klarat mig dessa år så behövde jag inte ngn hjälp i framtiden heller sa hon och om jag ville ha centralstimulerande medecin så trodde jag fel.

Kändes väldigt kränkande hela detta besök men när tiden gått ut så sa denna läkare att hon ville träffa mig i gen för ytterligare ett samtal.

jag var väldigt tveksam till att gå dit efter ett sådant bemötande.

Men jag belslutade att gå dit en gång till denna gång bemöttes jag på ett helt annat sätt och hon hade kommit fram att en utredning ska genomföras.

Så nu har jag fått en remiss till neuropsyk för att göra utredningen.

Men kravet för att jag ska få göra utredningen är att jag inte får dricka ngn alkohol  eller ta några droger tills utredningen är klar.

Dom kräver också att jag ska lämna regulbundan blodprov för att kolla så att jag inte dricker ngt.

Är detta ett normalt krav på att få en utredning ngn som vet?

Anser inte att jag har några problem med detta i dag utan ngt som ligger bakom mig.

Lasse

#1 Anledningen till att jag kanske vilja få en utredning är att det skulle förklara så mycket om det visar sig att jag har något sådant. Ifall att det finns något man kan göra åt eller om man kommer få gå såhär resten av livet..
Jag vet att antidepp och psykologbesök inte hjälper så ruskans mycket för min del. Det är mycket därför jag tror att det kanske kan vara mer än depression, och därför vill jag få det utrett.

#2 Usch, visst är det hemskt att de faktiskt kan bemöta folk så när man kommer och vill ha hjälp.

Jag får ingen remiss till utredning så jag tänker bekosta en själv, kosta vad det kostar vill.

#4: Vad misstänker du att du har?

Vänliga hälsningar

Niklas

Måste fråga; om en utredning visar att man har exempelvis ADD, vad händer sen? Mn börjar väl inte direkt fungera normalt bara för att man får en diagnos..?

#6 Man fungerar aldrig normalt bara för att man får diagnos. Men man får hjälp att fungera mer normalt.

Efter en diagnos så diskuteras olika alternativ, man kan få medicin, man kan få terpi av olika slag - allt beror ju på vilka problem varje individs handikapp skapar för just den personen.
För en del förändras ingenting mer än just att man vet, det kan vara väldigt skönt i sig - att veta varför man är som man är.

Om man har ett bokstavshandikapp så bör man inse ganska snabbt, att det inte är något som "botas" hur som helst. Man får däremot lära sig att anpassa sig. Men man måste också få utrymme att verkligen vara som man egentligen är.

Många bemöts på ett kränkande sätt… vi när vi är vuxna har ju klarat oss så långt.. men samtidigt har vi insett med tiden att någonting inte fungerar som det ska… vi känner oss själva.. och man har rätt att tas på allvar oavsett om man har någon bakomliggande orsak eller inte…

Man får leta upp en annan doktor… tills man hittar en som inte är tyngd av förutfattade meningar och arrogans… en som vet vad han talar om…

Jag har inte under min utredning fått ngåra direktiv om att inte dricka eller ta droger… men nu gör jag ju inte det heller… däremot är det vanligt att man blir satt på antidepressiv medicin för att mota eventuell blockerande depression åt sidan så att man kan titta på det andra…

doktorer är människor som alla andra… inget mer…

Håller med dig att doktorer också är mäniskor och alla har sina fle och sina positiva sidor.

Har hört andra som också gjort utredningen som inte blivit tvugna att ta antabus  men har nu fått förklaring till det med.

I tonåren  Missbrukade jag både droger och alkohol  men lyckades få hjälp att avsluta drogerna.

Men alkohol har jag alltit druckit  men inte missbrukat på det sättet.

Har varit ett normalt alkohol intag med vin till maten och ngn öl när det är helg i goda vänners lag.

Men har under flera år missbrukat och blivit beroende av sömntabletter.

Men i vintras Fick jag ett diskbråck och fick fruktansvärda smärtor då läkarna gav mig morfin och skrev ut morfin tabletter  och det jag trodde att jag lämnat bakom mig för 20 år sedan blommade upp med engång jag blev omedelbart beroende igen  av dessa morfin tabletter plus kombinationen av sömntabletterna.

Jag satte i mig mängder av morfin och var helt borta i 4 månader  när läkarna kom på mig.

Och jag fick hjälp att avgiftas både från Morfinet och från sömntabletterna.

Nu när läkarna kollade upp mig i sömmarna misstänkte dom ADHD.

Och fick nu reda på att dom krävde antabusen inför utredning eftersom det är så lätt att man byter ut ett missbruk mot ett annat missbruk så detta var i förebyggande syfte så nu har jag fått förklaringen varför dom satte detta krav.

Men detta fick jag ingen info om från början utan kände mig både kränkt och sårad  av det dom vräkte ur sig och att dom ställde dessa krav på mig.

Lasse

Det finns ju ofta en anledning till att man får olika mediciner inför utredningar… men det är ju bra om man får veta… Lasse jag förstår att du kände dig kränkt av den behandlingen!!! det var utomordentligt klantigt av dem!!!

Det har jag läst någonstans att man kan ha lättare för att hamna i "bekymmer" när man är bokstavsperson…? nån som vet?

troligen skulle jag varit en sådan som hamnat snett jag med när det begav sig… men jag var rädd… om jag var påverkad av någonting och fick ett anfall så kunde jag ju dö eftersom jag inte kunde få mediciner som hade kontraindikationer med droger/alcohol…och som var nödvändiga för att få mitt hjärta att funka normalt igen… jag är född med hjärtfel… så även koffein för mig var farligt… det ökade hjärtfrekvensen…

En diagnos gör inte att man blir frisk.. man kan få möjligheten att förstå sig själv och hur man fungerar och genom detta få en vettigare tillvaro… Att veta vad man har problem med och hur man hanterar de situationer är ju till stor hjälp.. man blir friare och självständigare och får ett bättre självförtroende och självkänslan växer den med för att man känner att man KAN göra någonting själv…

Diagnosen hjäper även till i processen att få rätt hjälp och ev hjälpmedel.

For min del strevde jeg og var i psykiatrien i åresvis før noen lurte på om jeg kanskje hadde MBD (ADHD). Kom etter en stund til nevropsykolog - gikk gjennom mange tester, og han kom frem til at jeg hadde ADHD og Tourette, samt muligens en snev av Asberger. Fikk også tatt MR, og det ble fastslått at basalgangliene mine ikke var helt som de skulle være.. Da var jeg 51 år.

Nevropsykologen samarbeidet med en psykiater, og så søkte vi Statens Legemiddeltilsyn (Norge) om tillatelse til å prøve ut Dexamin (amfetaminpreparat). Jeg fikk ingen krav på meg, men røyker og drikker heller ikke, og har aldri prøvd narkotika. Ventetiden på svar var over et år, men tillatelsen gikk i boks. Dessverre kunne jeg ikke ha nytte av tablettene, i og med at touretten ble så mye verre - satt nærmest og hoppet på stolen.

Hej,vill bara tala om jag sj har ADHD o fick hjälpen nu förra året som jag behövt hela mitt liv. Och detta tack vare min son gick igenom en undersökning om han hade ADHD..vilket han hade… han och jag är väldigt lika (när jag var liten) o jag har alltid kännt mig rastlös som vuxen o inre stress o oro.. så jag bad min kurator göra så jag fick en tid för undersökning.. den du pratat med verkar vara lite knepig. Du har rätt till hjälp som du behöver!

Godt å høre at du endelig har fått hjelp!

#4 Om du misstänker att du har ADHD ska läkaren ge dig remiss för utredning. Stå på dig…

Jag blev remiterad av min doktor till en dysleksi uterdning för att jag har problem med stavnig o läsning och hon ville ha ett ordentligt underlag och sen är det bra att veta själv vad man har. Men sammtid gjorde de små tester om man hade ADD/ADHD

Jag tyckte att det var väldigt intressant att vara på utredningen o den jag hade var väldigt bra. Han mena på att det är aldrig för sent att få reda på om man har ADD eller ADHD

Sen vad som kommer att hända nu efter utredningen vet jag inte. Får svar den 22 hur det blir.

Jag misstänker att jag själv har ADHD och jag går och väntar på min utredning. Att jag vill veta är mycket för att jag har depressioner och ångest som jag har medicinerat mot. Tyvärr gör medicinerna bara att jag har gått upp massor i vikt. Medicinerna har inte hjälpt mig i mina depressioner (har provat en hel del olika mediciner).

Sen har jag en son på 15 som har ADHD och jag känner igen mig i mycket av hur han reagerar och är.

Vad jag vill med min utredning är att få den hjälp och ev medicin som är RÄTT och därmed kan hjälpa mig att bli funktionsduglig.

Det är fruktansvärt att gå med depressioner.

Tror bara det är positivt att få ett svar på varför man är som man är och iom det kan få rätt hjälp.

En diagnos ser jag inte som något negativt i någon mening utan en hjälp på väg.

Kan bara säga att jag har fått diagnos som vuxen.. ADHD, och det tog tid för mig att förstå att jag också hade en diagnos. Denna testen gjordes inte på psyk eller hos läkare, utan det var i samband med att jag skulle ut och arbetsträna efter en utbrändhet för ca: 5-6 år sen. Jag är så otroligt känslig för andra människor. I samband med min diagnos, så fick jag svar på otroligt mycket saker som jag burit med mig genom åren. Att själv vara bokstavsförälder och sen fostra ett bokstavsbarn är tufft, så det är nog just därför jag blev utbränd..Men det var det värt, för idag mår min son bra.. och jag oxå !!

Idag hantera jag min ADHD på ett helt annant sätt, och jag har fått insikt i vad det ger mig. Det är ju JAG,, och det är en del av mig.

#18 underbart att läsa.

#18: Härligt! Det du skriver är precis vad de som står inför utredning behöver höra.

Om man misstänker bokstavshandikapp tycker jag inte att det finns någon anledning att inte göra en utredning. Kunskap är alltid bättre än okunskap även om man inte alltid vet hur man ska hantera kunskapen i början.

Vänliga hälsningar

Niklas

Om det här med utredning och ADHD har jag precis skrivit i en annan tråd, så jag vill bara instämma i att det alltid är bra att få en utredning om man misstänker ett bokstavshandikapp.

Vad jag ville ta upp, är det här med alkohol/droger och ADHD. Jag har själv haft kraftiga alkoholproblem under många år, och forskning visar, att det finns starka samband mellan ADHD och missbruk. Inte så att alla missbrukare har ADHD eller att alla med ADHD missbrukar, långt ifrån! Däremot kan det ju vara så, att läkare vill utesluta möjligheten att man dricker under utredningens gång bara därför att detta kan påverka resultatet av utredningen.

Eller är jag helt fel ute?

#6 Man kan ju få lite mer förståelse för att man är som man är! Själv har jag fått mer hjälp via kommunen… OBS!När jag själv vill ha den! Kommunen är även min arbetsgivare, som då har sett till att jag har fått en arbetsschema som passar mig o mina hemmavarande barn.

Fick själv diagnosen AD/HD efter jag bröt ihop efter min skillsmässa. Men samtidigt sa psykologen som utredde mig att jag hade nog inte hittats om jag inte hade haft mitt dåliga äktenskap!

Några här nämner att de fått hjälp av sin diagnos eller i samband med den (i vuxen ålder) lärt sig hantera sin ADHD bättre osv hur? Jag skriver i en ny tråd om detta…

Längesen jag startade den här tråden nu, men funderar fortfarande.. är så fruktansvärt svårt att ta tag i det. Vet inte inte varför.. skulle väl underlätta massor eftersom man kan då börja få någon sorts behandling.

När jag hade börjat bestämma mig för att försöka få en utredning för två år sen så backade jag en del när läkaren praktiskt taget förbjöd mig att prata med familjen hur jag mår.. för att inte belasta dom med det. Helt befängt, jag vet, men nu sitter det ju där.. tror jag, eller så är det bara lätt att skylla på det för att fortsätta skjuta upp det. För jag ÄR rädd för att släppa ut saker jag håller inom mig.
Andra händelser det senaste året har sänkt min självkänsla ytterligare så jag blivit mer inåtvänd, men samtidigt fick det mig att återigen vilja söka hjälp, för jag vill inte ha det så..

Har så svårt för att lyfta luren och ringa, för jag vet inte vad läkaren säger denna gång.. Han går ju i pension snart, så man anske kan vänta ut det också.

Ja, vet inte vad jag skulle få ut av det här inlägget.. men är ju enklare att berätta för folk man inte känner och som kanske kan ha förståelse, och så kan andra bara scrolla förbi mitt inlägg om de inte vill bli belastade. *S*

Det är alltid skönt att veta VILKA problem man egentligen har och VARFÖR. Då får man också, tycker jag, bättre förståelse för det som är ens STYRKOR, och man får en annan förståelse för DEN MAN ÄR.

Jag har hört sägas och ev läst, att en diagnos efter puberteten kan vara en fördel i somliga fall. Då det kan bli svårt i identitetssökandet att belastas med diagnos. Detta under förutsättning att man får den hjälp man behöver av kloka pedagoger. Behövs en diagnos tidigare är det bra om den fås innan puberteten och inte mitt i tonårskrisen. Med detta vill jag bara säga att det visst är en STOR idé och mening med en diagnos i vuxen ålder! För det är i vuxen ålder samhället ställer krav på en som arbetande och ansvarstagande individ.

Ofta kan man ha problem som grundas i att man inte fick någon förståelse eller rätt bemötande i barndomen - jag menar, hur är ens självkänsla om man fått utstå omgivningens tjat och gnäll i alla år?Som att gnälla på en person som inte kan gå att den sitter hela dagarna..Det kan ju vara en känsla av revanch att kunna visa för omgivningen  att man faktiskt har ett funktionshinder.
Så stå på dig!

Uuuusch vad läskigt. Bestämde mig härom dagen för att jag verkligen skulle ringa till doktorn den här veckan och har haft lite ångest för det.. för att man ska bli avfärdad på något sätt när man ringer, har ju så svårt för att vara "på" folk om något speciellt när det gäller mig själv.

Har hållt mig vaken sedan nattskiftet och ringde till doktorn nyss, men så är det just precis IDAG han går i pension. >.<
Blev hänvisad till Hälsocentralen, fick prata med en mycket trevlig och försående sköterska som skulle skriva ner allt till en doktor där och sedan skulle jag få en kallelse..

Kändes bra att bli tagen på allvar. Hoppas bara att det händer något också, vill ju inte att det ska rinna ut i sanden nu när det är på g. Är ju lite sisådär med vården efter vad jag läst om andras erfarenheter. Men ja, som sagt.. känns bra ändå även om det bara skulle vara för tillfället!

Kommer in lite sent här men iaf… När jag vid ett tillfälle var på vårdcentralen och pratade med min läkare om mina andra problem, så kom vi inte på detta med ADHD och då frågade han mig om jag hade nåt emot att göra en utredning.

Och det hade jag inte! Sen tog det bara 6 månader ca, innan jag fick komma på utredningen och ingen av dom som var där ifrågasatta varför jag var där. Och då var jag ändå 46-47 år. Fyller 49 i december, men komme inte ihåg exakt hur länge sen jag gjorde utredningen…

Däremot, har inget hänt efter att jag fick diagnosen…

Så där nu har jag fått min diagnos och som jag visste var det ADHD,

Ska träffa läkare för att diskutera hur vi går vidare medicin eller samtal vi får se vad det blir.

#28 Visst är det ändå skönt att få en diagnos?! Nu kan du ju alltid få hjälp och även förstå livet lite bättre…

#29 ja det är skönt att äntligen ha fått det bekräftat.

Det tyckte jag också, äntligen! Jag fick diagnos 2006 (tror jag) och jag är nu 49 år, så det var på tiden!

Du, Mysan!

Jag är nästan ett helt år äldre än du Är född 59, men i januari

Och jag i december! Så, jaa det är du (nästan ett helt år äldre) hihi

Så alltså är jag bara 48 än så länge

Japp, och om ca fyra månader blir jag 50

Oh jeeesus! *skrattar* Jag fyller inte 50 förrän om 1 år och 3 mån. Det du! *ler*

Ha ha ha, visst är det märkligt att det kan skilja så mkt trorts att man är född samma år

#28 "Grattis"! Jag tror du kommer tycka det är väldigt skönt med diagnosen. Kan komma ett bakslag en stund, men det går snabbt över isf. Du vet var jag finns…

#39 Tack snälla, du vet att jag hör av mig om jag behöver tips och råd. Jag tror att mitt bakslag har börjat ge sig till känna, känner mig på väg neråt samtidigt som jag liksom känner en form av frihet på något sätt.

Lite kusligt ändå att få veta vad testerna visade, fick på testen där man ska lägga figuger efter ett visst mönster under än det normala  men jag har inte tålamod till att sitta och vända och vrida på sakerna utan då struntar jag hellre i det och det sa psykologen att det märktes så tydligt när jag gav upp och hon tror att om jag bara kan få hjälp med att bli mer uthållig och ta lite tid på mig så är det inga problem.

Däremot låg jag tydligen väldigt högt när det gäller att hitta lösningar på olika problem samt det språkliga.

Det var som hon sa att det märks så tydligt när jag ger upp för då blir jag irriterad och vill inte fortsätta - hrm ack så rätt hon har. Samt att jag är väldigt impulsiv - nähä det har jag då aldrig märkt och inte min omgivning i heller  Det är ju just detta som jag själv tycler är det jobbigaste, jag menar jag känner och tänker så himla fort och genast måste jag reda ut problemet eller vad det nu kan vara och när det sen har gått en stund så ångrar jag mig och inser att hm det där var nog inte så himla smart…………..

Nu hoppas jag bara att jag kan få hjälp med att tona ner impulsiviteten samt öka uthålligheten.

#40: Har du sett den här filmen?

"Mitt huvud är en torktumlare"

Vänliga hälsningar

Niklas

kan ju berätta att nu har jag fått besked från Neuropsyk.

Att dom nu har gåt igenom mina papper och psykologens utredning om ADHD så Neuropsyk godkände  deras utredning och tar emot mig för att göra en ADHD utredning på mig men att vänte tiden var ca 1 år innan dom kan sätta i gång utredningen.

Så det blir den 3e utredningen som jag kommer gör hur många utredningar ska dom göra ??????

Så en lång väg från första början när min läkar ville göra Utredningen tog nästan 1 år innan jag fick en tid hos psyk för samtal där sedan överläkaren gjorde en utredning sedan ytterligare  6 månader  för att göra nästa utredning hos deras psykolog för att det skulle ta 3 månader efter detta inna jag fick besked om att vänta ytterligare ett år för att göra en helt ny utrdning på nästa ställe.

Tycker dett verka lite överarbete faktiskt  plus att jag tycker det är för j-vligt att det ska ta nästan 3 år från remiss till man får gör utredningen som min husläkare bad om från början.

Lasse

#42 Det verkar helt vansinnigt galet att du skall behöva vänta så länge! Jag fattar heller inte varför de skickat runt dig så mkt…

#42 Ja, det verkar ju helt idiotiskt dumt måste jag säga.

Min dotter fick sin diagnos i våras. Då började jag läsa om diagnoserna hon fick och började misstänka att jag själv har samma "problem".

Så jag ringde direkt till neuropsyk och berättade mina misstankar. De sa då att ärftligheten är över 70% (läst 90%på annat ställe).

Jag fick omgående en tid att ringa deras sköterska för att eventuellt få göra en självremiss.

Skötreskan frågade ut mig lite och sa: "Ja, du uppfyller verkligen kraven för att få göra en utredning"

Jag blev ju glad Skulle få komma för första samtal senast den 20 augusti. Blev tvungen att ringa och fråga när jag skulle få exakt tid, då blev det framflyttat till september

Ringde ännu en gång och frågade om exakt tid. Då sa de att det inte skulle bli i september heller

Då frågade jag om det skulle bli i år överhuvudtaget 

" Ja. oh ja" sa de då. Men hur det blir med detta kan man ju fundera på

Jag har visserligen inte behövt vänta lika länge som du, tack och lov.

Lasse! Önskar dig lycka till och att det kommer att gå lite fortare med utredningen för din del. Det är oerhört stressande och irriterande att behöva vänta så länge. Vi vuxna har ju lidit och haft ett mer eller mindre helvete i hela våra liv.

*Lycka till kram*

Aspie, vad är självremiss? Kan man få utredning utan att gå via en hälsocentralsdoktor man egentligen inte alls vill beskriva sig själv för?

#42 tycker också det verkar helt vansinnigt.

Jag håller tummarna för dig att du snart ska få allt ditt klart!

Var bor du? (Har för mig att du finns i helsingborg) Kan du inte i så fall ta kontakt med psyk i landskrona? det var dom som har hjälpt mig.

Själv fick jag tid hos psykiatern då mina depressioner inte gav med sig trots medecinering. Jag var på psyk och pratade med läkaren och han skrev sen remiss till utredning och jag var hos psyk i början av året och nu i sommar tror jag det var fick jag tid för utredning. Jag har för mig att jag började utredningen i juli och nu har jag blivit diagnotiserad så för mig gick det väldans fort.

Nu väntar jag "bara" på att få tid till läkaren så vi kan komma fram till vilken behandling jag ska påbörja.

#41 tack för länken har nu sett filmen och ja visst känner man igen sig.

Eremitha!

Eftersom min dotter blev utredd på neuropsyk så ringde jag di direkt. De visste ju vem jag var i och med min dotters utredning.

Tror du kan ringa till neuropsyk direkt eller någon på psykiatrin. Om det funkar som här där jag bor, så ber du att få göra en självremiss dit.

Ibland får du skriva en egne lapp och beskriva dina problem och vad du söker för.

För min del så skrev sköterskan min Egenremiss direkt i sin dator när vi prstade i telefon.

Men det är säkert olika på olika landsting. Det skadar ju inte om du ringer och hör dig för.

Alltså, du behöver INTE gå genom en "vanlig" läkare

Milla!

Hur länge åt du antideppresiva piller utan att det hjälpte? Jag misstänker själv att jag är felmedicinerad. Har börjat trappa ner på eget bevåg efter ca tre-fyra år. Nu börjar jag faktiskt må lite bättre.

#48 oj nu ska vi se………………03 fick jag citalopram och gick upp 30 kg på knappt tre månader, denna medecinen tog udden av mina toppar men sen blev det inte bättre, 04 ändrades medecinen till zoloft dels för att min viktökning började ge sig till känna på hela kroppen med mer värk Zoloften gjorde inte ett dugg mer än vad citalopramen gjorde så jag blev remiterad till psyk och där ändrades medecinen igen till fluexin och denna åt jag sen från 05 (tror jag det var) fram till i slutet av förra året då jag la av den helt och hållet. Inga av medecinerna hjälpte mot depressionerna och jag ifråga satte om jag verkligen skulle stoppa i mig dom trots att dom inte hjälpte.

Så jag kan väl säga att från slutet av 03 och fram till slutet av 07 så åt jag antidep som inte hjälpte.

#49 Ooooops! Gick du upp 30kg på tre månader  

Fy sjutton så hemskt och vilket dyrt klädkonto 

Vi har nog ungefär atit depp piller lika länge då utan att det hjälper ett dugg. har bara känt mig ännu sjukare av dom och lagt på mig "bara" 15 kg extra

Tror verligen att jag är felmedicinerad som du, ändå vill de bara proppa i mig mer och mer, trots att jag ifrågasatt detta flera gånger.

Nu får de väl bli arga om de vill, jag känner mig klarare i huvudet och lite gladare igen efter nedtrappningen

Kram på dig

Skönt att höra att du mår bättre, tycker det är hemskt att läkarna inte lyssnar på oss och försöker hitta lösningar istället för att proppa oss fulla med diverse mediciner.

Kram på dig också

Ja, det gör mig faktiskt riktigt ledsen och ilsken att läkare inte tar oss på allvar. Precis som om allt går att bota med en massa piller 

Något som botar är penicillin. Men psykpiller botar inget

Tack för infon, aspie! Det var det första steget (med läkare och remiss) som kändes nästan omöjligt för mig. Nu kanske det blir av!

Lycka till Eremitha Det kommer nog att gå jättebra, även om kötiden kan vara nog så irriterande tyvärr.

#42: När jag läser din text förstår jag varför väntetiderna är långa på många håll.

Vänliga hälsningar

Niklas