Välkommen hit!

Nej du är inte alls "störd i huvudet" hoppas du kan hitta mycket nyttigt för dig här.

Hej! Först vill jag hälsa dig hjärtligt varmt välkommen

Dina problem är du inte ensam om alls. Vi här har i stort sett alla dessa problem.

Inte är du misslyckad! Snarare är det väl så, att såna människor som vi blir missförstådda eller så missförstår vi själva.

Jah har som de flesta här, svårt att förklara ord och känslor, samt att vi många samtidigt lider av depression och ångest till följd av någon eller flera bokstavdiagnoser.

Det låter som om du eventuellt kan ha antingen AD(H)D eller/och Aspergers syndrom. Speciellt om det finns i släkten.

Själv sja jag sanrt utredas för Aspergers och ADHD, känner igen mig i detta samt att min dotter har fått diagnoserna. Dessutom ligger ärftligheten mellan 70-90%.

Många går odiagnostiserade hela livet tyvärr och får aldrig den hjälp eller förståelse som behövs.

Det finns mycket att läsa om diagnoserna här…

http://user.tninet.se/~fxg297r/inledning.htm

*Kramar om dig*

#0: Din berättelse låter som många andras. Här är du nog en i mängden i ställetför en udda fågel.

Tack för att du delar med dig och hoppas att du hittar lite svar här!

Vänliga hälsningar

Niklas

Hej och varmt välkommen in till oss andra som inte är som andra.. eller här är vi ju det=)

1,2,3: Tack snälla, jag känner mig välkommen! Som jag sa, jag har ingen diagnos utan har precis börjat nosa på detta.

En bekant jag träffade beskrev sina egna problem och sin familjs problem, och det stämde så otroligt väl in också. När hon sa, att hon var rätt övertygad om att det berodde på nån slags "bokstavsdiagnos" så blev jag lite lessen…

Jag har alltid velat vara normal, även om jag inte känt mig sån.  Vill inte vara annorlunda egentligen…

Jag vet inte om det är inbillning från min sida, det kan det vara. Eller så beror mina problem på psykologiska orsaker - det vet jag inte heller än.

Men t.ex. detta med social kompetens och EQ, det har jag alltid varit expert på, jag tycker till och med att jag är FÖR KÄNSLIG för olika signaler. Jag ser på folk vad dom tycker, på signaler och kroppspråk.

Och det stämmer väl inte på er härinne, eller vad säger ni?

Men resten… JA; det med fokus och virrighet. Att ha så svårt för vanliga saker.

Läste nånstans om fysisk känslighet: Jag har ALLTID varit så otroligt känslig för smärta och beröring, jag är jättekänslig med allt fysisk, alltså beröring!

Jag tar gärna emot fler idéer och tankar från er alla. :) Jag känner att jag behöver alla råd och all hjälp jag kan få… FEEDBACK! :)

#5: Jodå, nog kan man ha överskott av empati om man har bokstavsdiagnoser. Empatin ska i vissa kriterier vara avvikande och det kan den vara på flera sätt.

Det finns diskussioner om olika sorters överkänsligheter här. Leta så hittar du nog en del. Här är en:

Obehagliga saker

Det är lite fascinerande att många som känner sig avvikande vill känna sig som alla andra. Sen finns det människor som är tvärt om, som gör allt för att avvika. De hamnar i Big brother eller Farmen. :-)

Vänliga hälsningar

Niklas

Här är också en artikel du kan läsa:

Bok: Right-brained children in a left-brained world

Vänliga hälsningar

Niklas

#5 Hej och välkommen dinello. Visst kan det vara så att du inte alls har något diagnosticerbart neuropsykiatriskt handikapp och jag tycker inte du skall "bestämma" dig för vad du skall tro förrän du känner dig mogen för det. Kolla upp, ta reda på fakta och känn efter. Sen är det ju så att alla är inte lika utan man kan i princip ha alla eller ett eller ett unikt urval av de tecken om man diagnosticerar utefter. Att börja fundera över om man eventuellt har ett bokstavshandikapp är ju inte kul… samtidigt kan det vara befriande att hitta en förklaring. Jag har dock inte kännt av nån lättnad i att hitta en trolig förklaring, även om jag hört att många andra gjort det. Jag har alltför starka tendenser åt det bittra och cyniska hållet. Men det kanske kan ändras…

Mycket, när det gäller bokstavsdiagnoser, är paradoxalt. Å ena sidan har personer med tex ADHD otroligt svårt för att ha rutiner, de tröttnar lätt på enformigheter, samtidigt så är det de som har störst behov av rutiner för att fungera bra. Personer med ADHD kan ofta inte utestänga omgivningen och störande moment, samtidigt så kan det vara omöjligt att få deras uppmärksamhet när de väl är koncentrerade - en annan paradox. När det gäller empati så kan man också lätt missa andras upplevelse av en situation på grund av att man fastnat i det man för tillfället håller på med, och då finns bara det och man tar liksom inte in omgivningen.

Jag är till 99,9 % säker på att jag har ADHD, har dock inte fått nån utredning ännu utan väntar på den (den blir uppskjuten om och om igen). För mig är det som att alla mina känslor ligger på utsidan, jag har ett starkt rättvisepatos och reagerar starkt om någon blir tex illa behandlad, jag går in i andras känslor och engagerar mig i allt möjligt, min empati och inlevelseförmåga är väldigt stark. Samtidigt är jag impulsiv och obehärskad och känner jag mig själv trängd eller illa behandlad så reagerar jag stenhårt, och även om jag senare kan sätta mig in i varför det blev som det blev har jag inget förbarmande över min motpart i just konfliktsituationen.  Det jag menar är att man kan upplevas som att man har svårt för empati även om man inte egentligen har det. Sen finns det ju de som har ADD och då gissar jag att man inte alls har mina humörsproblem… men det vet jag inte säkert.

Hursomhelst så är absolut inte min uppfattning att personer med bokstavsdiagnoser skulle ha lägre empati än andra, snarare känner jag att människor jag möter tex här på Bokstavsfolk har en helt annan förmåga att leva sig in i känslor och stötta när det behövs. Detta kan ju bero på att de fungerar mer som jag iofs. Stämpeln att människor med bokstavsdiagnoser skulle vara mindre empatiska tror jag är fullständigt inkorrekt, däremot tror jag att de ofta fungerar annorlunda i sin interaktion med omgivningen, vilket får "normala" att uppleva dem/oss som oempatiska.

Människor i allmänhet kan jag ofta uppleva som kalla, själv är jag passionerad och engagerad, eller deprimerad och uppgiven, det beror lite på hur bra jag mår. Tyvärr kretsar mitt liv för mycket kring mig själv, det är jag medveten om… andra kommer i andra hand även när jag inte vill det ;o)

Jo, jag vet inte om jag verkligen blir glad om jag får en diagnos… Det känns ju som att då finns inget att göra, då är det bara att ge upp. Fast kanske kan jag få hjälp då… Jag vet inte.

Jag råkade skoja om nåt med en kompis, att "Ja, jag kanske har ADHD" och hon skrattade och sa "Ja, då har nog alla det om du har det!" Fast från min sida var det ett skämt med en liten sanning i, så jag blev rätt sårad när hon sa så. Vad vet hon om för problem jag har? Inte alls, eftersom jag håller allt för mig själv.

#9: Menar du att det finns mer att göra om du inte får en diagnos?

Jag tycker att det låter som om din kompis också skämtade. Det verkar inte som om hon menade att vara elak. Du skriver själv att hon inte vet något om dina problem. Är det så konstigt då om hon inte tror att du har ADHD?

Vänliga hälsningar

Niklas