min dotter tänker inte alls på att äta….kommer den serverad på bordet så äter hon… om det nu är mat hon äter….det är lite strul här för hon är i fejd med sin syster som är här hos mej(lång historia) …..frågade henne på telefon igår om jag skulle komma över med lite… sushi är hennes favorit… men hon sa nej o menade på att hennes pappa ju skulle komma med mat på kvällen…sen att hon i bästa fall bara ätit frukost spelar mindre roll….har lärt mej lite mer nu att tolka hennes svar så vi åkte över med lite sushi ändå…o efter att hon ätit blir humöret alltid bättre…

sen är hon väldigt olika i sitt ätande… vissa perioder äter hon massor o jämnt o struntar mer i vad hon äter… oftast äter hon bara vissa få saker o bara kanske en eller två gånger per dag o väldigt mån om vad som enligt henne är nyttigt eller inte..cola light dricker hon rätt mycket av t e x….

förut åt hon bara begränsat med maträtter… jag tycker att jag alltmer kan variera hennes kost….ett tag åt hon bara sushi… nu kan vi varva med fler sorter… en del bara en gång medans andra kan bli en av de rätter man kan variera med…

hur kan man komma tillrätta med just detta att komma ihåg att äta?….det skulle vara dunder att få veta lite tips som kan underlätta…

Jag har haft matproblem länge. Senaste sju åtta åren iaf. Äter helst frukt och grönsaker och har ångest när jag ätit för mycket.

Hur man gör för att äta mer och komam ihåg vet jag inte. Har dock märkt att dom dagar jag klarar av att äta frukost så blir hela matdagen bättre. Struntar jag i frukosten så märker jag ingen hunger förrän sent på eftermiddagen.

Jag är likadan, periodvis… Har inga hungerskänslor, kan äta en macka på morgonen och vara mätt resten av dagen i en av de sämsta perioderna.

Samtidigt är jag sjukt kräsen. Har bla levt på strips i två år O.o

Japp här är en till……………äter frukost vid 9-tiden, middag vid 17 sen äter jag inget mer……………………känner ingen hunger trots att jag är hyperaktiv och håller igån hela dagarna……………..gubben tjatar på att jag ska äta men jag vägrar om jag inte är hungrig.

Har aldrig förstått det om att man ska äta vad 3-4 timme……………..man ska väl äta när man är hungrig.

#4: Om man äter sällan uppfattar kroppen det som att man befinner sig i hungersnöd och lagrar så mycket den kan i form av fett. Risken att man blir överviktig sägs vara större om man inte äter flera men mindre måltider om dagen. Fem ättillfällen brukar rekommenderas. Frukost, lunch och middag, plus två mellanmål.

Vänliga hälsningar

Niklas

#5 Jo, det är ju rekommendationerna Jag gick upp 10 kg p.g.a medicinerna annars har jag alltid för höra att: Du är sååå mager, du måste äta lite mer… Och på den tiden åt jag som en häst jämt.

Nu med 10 kg extra får jag fortfarande höra att jag är så smal. Jobbigt eftersom jag faktiskt inte är det.

En kille på jobbet sa att de förmodligen klagade på oss smala p.g.a att de blivit så vana av att se överviktiga människor. Ibland undrar jag om det inte ligger något i det han säger. Är i varje fall oerhört trött på att höra människor klaga på min vikt. Är det mer tillåtet att klaga på smala människor än tjocka??? Vi blir lika ledsna av det vare sig vi är tjocka eller smala

Mvh tant aspie

Att äta lite och ha ätstörning är väl inte riktigt samma sak? Eller ja, det beror på varför man äter lite.

#6: Jag tror det där hänger ihop med synen på smala vs tjocka överlag… En överviktig person är en svag individ och man sparkar ju inte på de som ligger. En smal person däremot är lyckad och kan gott tåla lite sparkar, typ… Samtidigt är det automatiskt bra när det är smal det gäller, ordet smal är alltid beröm på nåt sätt. Folk tänker helt enkelt inte efter.

#8 Tror nog att det kan ligga till så som du beskriver det I varje fall tycker jag din beskrivning/förklaring låter logisk

Bra skrivet!… KRAM!

#5

Jo jag har läst det med som du informerar om men för mig som använder logik är det ofattbart att äta när man inte är hungrig…………….men det spelar ingen roll för jag skulle aldrig komma ihåg att äta så ofta…………………jag lyssnar på min kropp och den säger till när det är dags att tanka energi

Jag har aldrig varit överviktig i hela mitt liv utan håller mig på mina 50-52 kg.

#10 problemet är ju att ju mindre du äter desto mindre hungrig blir du… eller, ungefär så. När jag är i perioder när jag har som svårast med mat klarar jag av att äta max en gång om dagen, inte är jag hungrig heller.. magsäcken drar ju ihop sig

Har ingen problemer med å spise, og jeg synes mat er godt - men problemet er å komme i gang, så jeg venter med å lage maten til jeg er så skrubbsulten at tarmene skriker. Det er dette med tidsfølelse og strukturere seg - det er der det svikter. Takknemlig for at jeg ikke har plager eller angst rundt selve spisingen.

Säger det igen, ätstörningar är väl ändå inte att äta lite? Det är att fokusera enormt på mat vare sig man äter den eller inte. Jag äter periodvis bra, ingen skulle kunna tro att det är något fel, jag kan äta ett par gånger om dagen. MEN under denna period tänker jag på mat större delen av min vakna tid. Jag försöker komma på hur jag ska slippa äta, vad jag ska kunna äta som ger mig minst ångest, vad jag kan äta minst av och framförallt har jag en enorm ångest efter att jag ätit.

Jag har problem åt helt motsatt sida.  Jag äter när jag är hungrig, äter för att bli pigg, tröstäter, äter när jag ska ha mysigt vid TVn, äter äter. Jämt! Så släpar jag mig upp på cykeln och cyklar flera mil i veckan, eller joggar (fast det var länge sen) Jag försöker hålla mig vid 70 kg, fast nu närmar det sig 75 igen..

#11

Jo jag vet att magsäcken drar ihop sig, och det konstiga är att jag är väldigt fysiskt aktiv och borde bli hungrig oftare.

Att äta när man är hungrig och då äta sig lagom mätt, är det naturliga. Vi är olika vad mängd mat och intervall mellan måltiderna beträffar.

Jag tror inte att någon kan svälta ihjäl sig ofrivilligt om det finns tillgång på mat. Men man måste förstås vara uppmärksam på om man passerar någon sjuklig gräns, vilket väl torde vara om man blir för mager.

Jag äter oftast två gånger om dagen, en omelett till frukost och sedan något på eftermiddagen eller kvällen beroende på när jag blir hungrig. Och så blir det alltid hallon och grädde till boken i sängen på kvällen.

För övrigt äter jag i stort sett samma mat varje dag med små variationer. Det är väl också en sorts ätstörning …

En sak till: man blir mindre hungrig och mer sällan om man dricker mycket vatten, samt äter företrädesvis fett och protein och mindre kolhydrater. Kolhydratrik mat ger en kick som övergår i förnyade hungerkänslor efter en stund.

#16 Förstod på en gång att du äter LCHF (har själv gjort det ett tag) och hallonen o grädden är typiskt

#18 Just det

#5: Det där är väldigt individuellt, oftast hänger det mer samman med vad man äter än när och hur mycket. Det naturliga är faktiskt att gå utan mat periodvis och sedan frossa, eftersom jämn födotillgång inte var något man kunde räkna med under människans tidiga utveckling. Om man svälter sig och äter kolhydratrikt när man väl äter är däremot risken för fettlagring stor.

#8: Jag är själv överviktig och överätare och jag kan lova dig att det inte finns några gränser rörande hur mycket man får hacka på fetton, både bland familj, bekanta, vård, myndigheter och fullständiga främlingar. Däremot har jag ytterst sällan hört/sett någon som angripit smala för att de är smala. Så det är kanske så att man ser och noterar de angrepp som riktas mot den grupp man själv tillhör.

#13: Håller helt med din definition av ätstörningar: Ett stört förhållande till mat!

#20: Bra förtydligande!

Vänliga hälsningar

Niklas

#20: Jag menar inte så, utan snarare att det är tabu att hacka på överviktiga. Samtidigt finns det de som inte fattar att det är tabu och som tror sig hjälpa. Och så finns det, självklart, folk som är rent av elaka. Tror dock att de elaka är i minoritet, men de syns - det blir lite samma effekt som de stökiga killarna i klassrummet.

Och jodå, jag är väl medveten om att överviktiga väldigt ofta får stå ut med diverse angrepp. Jag är sjukligt överviktig själv och har så varit hela livet. Vad gäller angrepp så är jag inget undantag utan jag är uppvuxen med mobbing.

Jag har haft ätstorningar sedan jag var 11 år. De säger att jag får leva med det… är ju medveten om hur det är. Har inte något direkt stopp för mat, godis… kan äta hur mycket som helst… vissa perioder kan jag istället vara utan hungerkänslor. När det är som värst är det bulimi… Men tack o lov var det länge sedan nu!

Jag har haft ätstörningar sen jag var 15. Ibland äter jag massor och resten av veckan är jag utan mat…

Det låter lite som aspie i ett nötskal