Oj!

Jag vet inte vad jag skall säga, jag har aldrig hört liknande innan.

Varför går han inte i skolan? Finns det ingen skola eller ngt i stil med "korttids" där ni bor som han skulle kunna börja på?

Om han inte kommer ut, och är ifrån dig ibland, kommer han ju bara kedja fast sig vid dig ännu mer.
Och min erfarenhet av barn med dessa funktionshinder (AS), är att det är nyttigt för dem att just umgås med likasinnade - då de slipper känna sig så annorlunda.

Säger jag utan att veta det minsta om er situation! Jag kan ju mkt väl vara helt ute och cykla. Berätta gärna mer!

Det är, enligt min mening, alldeles sunt att bli irriterad och förbannad. Även mammor behöver få vara ifred och ladda batterierna ibland. Så ha inte dåligt samvete för att du känner så.
Man får vara frustrerad och ibland önska att allt vore annorlunda. Om man skall vara ngn slags "supermorsa" så blir man till slut ett vrak. Och det hjälper ju inte din son.

Finns det ingen avlastningshjälp via kommunen? Var i landet bor du/ni? Någon yngre manlig assistent eller liknande, som kan hitta på saker med din son som han gillar att göra?

Skriv mer, här eller via PM om du känner för det.

/Cattis

På tal om det #1 skriver om likasinnade - ni har inga grupper eller så på habiliteringen hos er? Jag går själv i en tjejgrupp med andra med AS och det ger en hel del. Nåt sånt kan ju hjälpa er båda, du får vila och han kommer ut bland likasinnade och får lära sig att vara ifrån dig ett tag 

#0

"har ett fruktansvärt kontroll behov på mig. han får ångest om han inte ringer mig hela tiden (om jag ex vis jobbar, är ute med hunden etc).!

Stämmer exakt med hur min dotter var under hela sin uppväxt. (Hon har AS+ADHD) Jag var ensamstående, och eftersom jag hade dubbelsäng, så fick hon sova hos mig när hon ville och oftast gjorde hon det oxå.

"Han sover i en säng bredvid mig. vaknar jättelätt. Då jag inte har någon avlastning (enamstående) blir detta ohållbart. Jag blir trött o irriterad på honom. Vill bara vara ifred… Vad GÖR man? (Till saken hör att han inte heller går i skolan"

Jag hade inga släktingar, och inga vänner som kunde ställa upp. Och med tanke å de jättestora problem min dotter hade så var det nog inte många som skulle klarat av henne. Förmodligen oxå därför jag gick in i väggen.

Min dotter totalvägrade oxå skolan. Men jag förstår henne. Vem vill gå till jobbet med ständig mobbing, missförstånd och skäll och nedvärderande ord samt dödshot över sig?

Och inte var det någon som försökta hjälpa heller. Varken skola eller, läkare eller psyk, eller soc. De tyckte jag var en dålig mamma som inte hade pli på sin unge. Vilket ledde till att även vuxna var grymma mot min flicka.

Tack och lov så fick hon sin diagnos när hon var 19 år, äntligen, nu börjar allt bli bättre.

Hon var inte bortskämd, snarare tvärtom med tanke på hennes diagnos säger de på Neuropsyk

Hej igen o tack för era svar!

Han går i en resursklass som inte funkar,,,,Och de andra skolor jag föreslagit är utanför kommunen=dom vägrar pg a kostnaden :(

Det finns kortids, dit han vägrar åka. Ingen har tagit tag o hjälpt mig få dit honom. Det är ju svårt tvinga/lura honom när han är så pass gammal. Jag har bett, tjatat, hotat, varit i radio & tidningar…..inget hjälper. Jag bor i Norrtälje Kommun,,,,,,

Har föreslagit han kunde få som en vuxenkompis, kille, men det finns inga. Dom annonserade efter en för ett halvår sedan men fick inget napp, så då la dom ner det.

Det har gått så långt att varken skola eller soc hör av sig längre.

Ingen aning var jag ska fortsätta nu….

Wynja

#4

Situationen känns igen….Tyvärr. Och det sliter sönder i stycken för alla inblandade. Utom de som står utanför…De kan ju alltid gå hem och vila från eländet. Allra helst sonen betalar högt på detta. :(

Mitt råd blir; finns en plats du känner dig stark och trygg på. Meningen med det är att du ska komma i balans. För, tyvärr kanske, så lyssnar ingen på en hysterisk mamma som inte är tydlig och klartänkt… Förstår du? Tänk till på vad du ska säja, hur situationen är för sonen etc…Skriv en komihåglapp. Med få punkter som du inte viker ifrån eller som du tycker är viktigast. (Anledningen till få punkter är att då har du lättare att hålla reda på vad du säjer och kan följa upp dem bättre…Och långa haranger lyssnar ingen till heller.) Utgå från sonen. Han är inte myndig och har inget att säja till om, än. Inte heller makt, om du vill se det så. Blås upp dig 2 storlekar. Finn styrkan i rösten. Och ring chefen. ALLA chefer. Skolan och Soc. Ge dig inte! Kräv återkopplingsdatum. Datum då de SKA ringa igen och säja vad de gjort, åtgärdat. Förvänta dig (ler lite…det hjälper med att lasta över - "förvänta" är en del av saken har jag lärt mig) att de SKA göra sitt jobb. Och du ditt jobb så klart… Som tex att se till att sonen kommer upp och iväg, med rätt saker i ryggsäcken, tankad på mat och sömn..

Var tydlig och konsekvent i samtalen. Acceptera inga tomma löften utan slutdatum. Just slutdatum är nåt du kan klamra dig fast vid när ingen lovar nåt. Eller hopplösheten plågar dig.

Sonen SKA gå i skolan och det är SKOLANS jobb att lösa saken. Inte din.

Hoppas du blev lite klokare nu….!? Jag vet av egen lång erfarenhet att den sits du har nu är oerhört slitsam.

Kram till dig! :)

Ps. Om du känner dig opåläst; bli påläst! Läs allt du kommer över om vad sonens egenskaper gör med hans dagliga tillvaro. Då kan du heller inte bli överkörd av andra. Och det ger ett proffsigt intryck. För du ska ju stångas med personer som ska betala och då gäller det att leverera vad de ska betala för. Som just skolan…Hoppas du hänger med nu hur jag menar!?!?!?

#0

Det slog mig bara! Har du någon hjälp från LSS?

#5: Bra tips! Jag vill komplettera med att, om möjligt, ta med någon annan vuxen på mötena. Vi gick alltid minst två vuxna, ibland fler, och det ger en helt annan pondus när flera personer säger samma saker. Det blir inte lika lätt för dem att strunta i det då.

Vänliga hälsningar

Niklas

LSS har hjälpt mig med detta med kortids, som han ej kommit iväg på. Dom ska komma o prata med honom snart, säger dom…

Jag skulle gärna gå fler vuxna, vem hänger med? Skämt å sido, har ingen…. Pappan är inte att räkna med.

Noeli;jag ska verkligen fundera på det du skriver o att jag behöver mer kött på benen avseende AS vet jag, men orken,,,den fattas mig just nu.

Wynja

#8: Har du ingen förälder, kompis, lärare eller annan i närheten, som har lite koll på hur ni har det och som kan följa med?

Vänliga hälsningar

Niklas

Niklas; vi har ju haft otaliga sk Nätverksmöten, då det varit massor av folk… Men inte hjälpte det! Wynja

Jag vet inte hur nätverksmöten fungerar. Betyder det att det var du och någon mer från "din sida" plus ett antal från dem?

Vänliga hälsningar

Niklas

:) Så det låter! MIN sida o DERAS, men just så ÄR det,,, Ja det var folk från skola, BUP, soc, Hab o vi föräldrar. (Pappan va med då)

Alla borde ju vara på BARNETS sida!!?? Eller hur? Dom jag kände liite stöd av var Hab.

Wynja

#12

Jag tror du har någon du minst anar runt dig…

Det kanske gäller att tänka utanför gängse ramar. Eller fanns det nån i fd nätverksmöten som var nåt "att ha"?! Eller fd lärare, assistent, personal från kortis? Mormor? Grannen som varit med länge? Väninna/vän som är stark? Tänk,tänk,tänk… 

Ja, jag tycker precis som Niklas! Ta med dig någon du litar på.

Jag håller mina tummar för en snar lösning!! Och jag skickar ett lass ork :)

Tack :) Ja,,kanske en väninna då. Kortis har vi inget o mormor e sjuk. // Wynja