Självhjälp!?
Jag har tidigare frågat vilken hjälp och vilket stöd man kan få som ADHD patient i vuxen ålder, det verkar mycket tunnt och verkar främst handla om att man kan få medicin, ändå förstår jag det som att många som fått sin diagnos i vuxen ålder har fått stor hjälp av det på olika sätt.
Det jag nu undrar över och önskar jag skall få massor av är tips, metoder och råd av hur man får sitt liv att fungera med ADHD och hur ni har gjort för att få det att fungera bättre. Nåt måste det ju vara som gör att man är nöjd med sin diagnos när stödet verkar obefintligt från samhället!
Jag är intresserad av allt som kan underlätta men saker som är stora problem för mig som jag är extra nyfiken på är:
1. Undvikande av mindervärdeskänsla för att inte livet funkar lika smidigt som för "alla andra", att man alltid är sen slarvig ouppmärksam och vimsig och inte klarar av att ha rätt saker med sig eller komma i tid och för att mitt hem inte är i samma ordning som "alla andras". tex
2. Att få hushållet/familjelivet att fungera med konstant stress av att bli avbruten av små barn vad man än tar sig för.
3. Studera med ADHD. Det är vad jag vill men inte klarar.
Tack för att ni orkade läsa ända hit ;o)
1. Den känslan finns alltid kvar mer eller mindre. Inga mirakel sker iom att diagnosen fastställts.
Däremot känner jag större tolerans med mina egna brister. Och det hjälper mig mkt faktiskt. Jag känner mig inte längre USEL.
Förr kände jag mig bara dålig, som person, flickvän, mamma - vad det nu var. Nu känner jag mig ofta fortfarande dålig, men jag vet varför och att jag inte kan hjälpa det. Innan diagnosen gick jag på det alla andra sa, jag BORDE kunna bättre, det kunde ju ALLA andra.
Jag har lärt mig att hitta vägar för att ha mer kontroll. Jag lägger alltid in möten o annat som skall göras/utföras i min mobil, med larm. Ofta flera larm. Så nu kommer jag oftast ihåg saker. Men inte alls alltid.
2. Inte heller det fungerar perfekt för mig nu, men det fungerar bättre. Jag gör vad jag klarar av och i min takt och låter periodvis saker förfalla runt mig, för att få annat gjort. Men sen spottar jag upp mig igen. Jag har fem barn i huset, och det går/fungerar, men bara så pass.
För mig fungerar listor, listor på allt som skall göras och dem betar jag av då och då. Och mobilen med påminnelser och larm för allt som behöver göras. Sen får man tvinga sig att utföra det som står där.
3. Ingen aning. För mig fungerade det hjälpligt med medicin, så pass att jag klarade kursen. Men det var tufft.
Ingen direkt hjälp, men jag skall fundera mer på bättre svar sen. Nu måste jag övervinna mina fobier och försöka leta rätt på en tandläkare till i morgon. :-)
/Cattis
.:. www.shetlandsponny.com .:.
1. Ja du, slarvig och vimsig behöver man inte ha en diagnos för att vara. Jag var i mitt tidigare liv extremt strukturerad. Gjorde listor på allt. Betade av dem. Fick massor gjort. Jag behövde aldrig tänka, aldrig känna. Det var som ett datorprogram och jag var en dator som följde det. PANG! En dag gick det inte längre. Allt rasade ihop. Jag blev tvingad att bygga upp livet från början igen. Fundera över vad jag hade gjort tidigare, vad jag ville göra, vad som var viktigt. Nytt jobb, nya värderingar, nytt liv. Känslor för första gången i livet. Kostym, pengar och prylar blev chinos, frihet och livskvalitet.
Det är inte alltid grönare på andra sidan. Det är inte bara bra att vara strukturerad och "perfekt". Nu låter jag mig vara slarvig när det inte är viktigt att vara ordnad, vilket är ganska ofta. Kan vänta en vecka extra med att städa badrummet. Glömmer saker och struntar i det. Kommer för sent till kalas (till Åsas förtret). I gengäld har jag ett fritt liv som jag kan styra lite som jag vill. Vi lever billigare. Man behöver inte så mycket som vi hade tidigare.
2. Inget blir bättre av att du stressar. Det som inte blir gjort blir inte gjort även om du stressar. Du mår bara sämre på kuppen. Inse att du inte kan göra allt perfekt. Nästan ingen kan det. Det är alltid något man försakar för att det ska se perfekt ut på utsidan. Man, barn, egen tid, vänner, livskvalitet.
Bestäm dig för vilken nivå du klarar av att ligga på och lägg dig på den. Då behöver du inte ha dåligt samvete för att du inte når "högre".
3. Vad vill du studera? Vart vill du nå med studierna? Kan du plugga på halvfart eller 25 procent? Finns det någon alternativ väg till målet?
Vänliga hälsningar
Niklas
Jag klistrar in den här……Kanske den ger dig lite tips?!
Jag vill tipsa även Dig om folkhögskolorna - de finns över hela landet och håller ofta ett tempo som skall passa dem som inte orkar tempot på andra utbildningar.
Numer pensionär i Nynäshamn
Råden från #3 och #4 är bra, det vill jag understryka. Man har alltid rätt till studier och att få rätt hjälp!
Medicin underlättar säkert när du studerar.
Jag har gått igenom 1 ½ år nu. Jag har varit öppen med mina problem och fått hjälp med att organisera studierna av mina kurskamrater. De delar med sig av sina strategier och upplägg till mig. Ex vilken dag jag ska läsa vilken bok osv.
Nu håller jag på och läser en avhandling inför ex-arbetet. Den handlar om hur miljön, inredning etc runtomkring en kan höja koncentrationsförmågan. Det finns även koncentrationshöjande hjälpmedel som är grundade i forsknings världen, t ex brus i hörlurar. Jag själv njuter av nirvana o prodigy när jag läser och skriver uppsatser. Tyvärr är jag beroende av sockerkickar också för att "komma igång"…
Jag tycker musiken också hjälper mig att hålla ut, det blir inte tråkigt så fort det jag håller på med. Så detta att det ska vara tyst o lugnt, och så lite stimuli som möjligt runtomkring, det tycker jag gör det tråkigt och inte alls höjer min koncentrationsförmåga! Annars är det väl det som brukar rekommenderas.
Men det viktigaste är ju länken ovan om du vill plugga på universitetet. Då kan du få anteckningshjälp t ex! Eller själv spela in föreläsningarna med diktafon så du kan lyssna igenom dem en gång till.
Digital almanacka är en annan väldigt bra grej. Jag har min mobil som jag kan göra anteckningar i och listor. Jag kan använda alarm på allt ;-)
Ändå händer saker som att jag glömde att flickan skulle ha matsäck med sig i morse.. hon kom på det själv. Ändå läste jag veckobrevet kvällen innan för att försäkra mig om att jag fått med all info.. puh. Då är det jobbigt! Hon packade själv medan jag stod o fräste o frustade å undrade hur morgonen kunde bli så här..
Starta ny diskussion