Hej Grodan!

Jag känner igen din beskrivning, så har hela mitt liv varit.

Jag kan heller inte säga vad det var som blev fel, jag bara vet och känner att det är något som är fel och att det "är mig det är fel på".

Har ofta blivit anklagad för saker som inte stämmer. Har ofta fått gå iväg för att gråta ut över något jag inte förstår.

Har du fått någon neuropsykiatrisk diagnos? Själv väntar jag på utredning.

Kram!

För mig kan det kännas som om jag plötsligt står i en bubbla, medan allt sus, prus och prat fortsätter utanför. Allt hörs samtidigt. Om någon tilltalar mig känns det jättekonstigt, antingen hör jag inte vad vederbörande säger, eller hittar inte min hjärna ett vettigt svar.

När jag i dessa lägen försöker hålla masken och leka social växer det ett enda stort NEJ i mig. Jag får inte panik eller ångest, bara en stark drift att stänga av alltihop.

Och det är väl därför "bubblan" plötsligt finns där.

Jag brukar avlägsna mig så snart jag kan.

Förr kände jag som du, att det var något fel på mig. Nu är jag äldre och klokare, haha, och konstaterar helt enkelt att jag är annorlunda, och att jag har rätt att vara som jag är. Jag har fått höra i hela mitt liv att jag är högfärdig, osocial, att jag drar mig undan, att jag är självisk, konstig och så vidare. det stämmer säkert, ur andras perspektiv. För mig handlar det om att vara sann mot mitt väsen och inte begå övergrepp på mig själv i onödan.

Det är en stor tröst att veta att jag inte är ensam… Tack!  

neuropsykiatrisk diagnos - nej, tror jag inte, har vid huvudtaget haft mkt svårt att få hjälp, inte ens när jag befinner mig på botten och vill ta livet av mig får jag hjälp… så jag har liksom förstått att jag måste fixa sånt här själv…

innan jag blev utbränd (för 4 år sedan ungefär) brydde jag mig inte, och märkte nog inte heller av att jag har "fel i huvet" lika mkt, men nu mår jag dåligt av det…

behöver jobba med mig själv, men vet inte hur… tycker mig befinna mig i den där bubblan mest jämt som du beskriver,  eremitha… och även moment 22… fram ett steg, bak två… osv

när jag skriver här blir min vinkling negativ, jag är inte så negativ att träffa som människa - tvärtom - för jag avskyr att vara en sur, tråk o negativ människa… ändå besudlas mitt liv av för mkt sådant av någon anledning…

Jag förstår hur du känner!

Här kommer en kram!

Japp, jag förstår oxå vilket helvete det är. Längtar efter min utredning. Kanske blir det lite mer ordning och reda i mitt livskaos då?

Har du hört nåt mer Aspie?Om när utredningen skall komma igång, menar jag. Om du vet vem om gör utredningen tycker jag du skall ringa direkt dit och fråga hur många det är före dig och ta reda på lite fakta.

#6

Min läkare och min psykolog har ju talat med dom på neuropsyk för att kanske påskynda det hela. (hoppas jag)

Jag har ringt minst två gånger och hört mig för. Tänkte jag skulle ringa och kolla av läget i morgon eller nästa vecka igen. Känner mig bara så himla tjatig.

Sen vet jag ju att barn och ungdomar prioriteras, och det kommer väl nya fall hela tiden som gör att jag hamnar längre tillbaks på listan om och om igen tyvärr.

Meddelar när jag vet mer

#6 Men är det samma utredare Aspie? Jag menar som gör utredningarna för barnen och de som gör det för vuxna? Här är det helt åtskilt, BUP gör för barn/de under 18 och så har de ett NPteam som gör förvuxna. Lycka till iaf, och du skall tjata på, annars glömmer de av dig, strid för ditt liv!

Min dotter utreddes på NP-enheten och det är samma ställe som jag ska utredas på. Vet faktiskt inte om barn utreds där? Det har i varje fall sagt att de prioriteras.

Ska ringa till NP- enheten nu!

Hos oss prioriterades unga föräldrar…. så jag hamnade sist.

Hej igen Hanna, fortarande inga tecken på att saker opch ting börjar reda upp sig för din del? (Tänker på mediciner, jobb/sjukskrivning, mående läkarvård etcetera)

#11 nej…. nya stygn i tisdags… ingen ny läkare, varje samtal handlar om att jag borde äta mediciner.