Hej du tappra mamma!

Det du sitter i är inte lätt och än värre för sonen. Jag vet. Tro mig.

Det första jag tänker är; det är en klassiker att bekymren blir tydligare vid 10 år.

Att du får tjata å ligga i….det får du göra för skolvärlden vänder inte på en kvart. Men du kan välja dina strider OCH få andra att göra lite av jobbet. :) Du verkar ha fröken "med dig"?! Det är bra. Låt henne jobba där det är möjligt. Förstår du hur jag menar? Har du förtroende för henne så försök finna samarbetspunkter. Ex.vis. Om skolan arbetar med belöningssystem; arbete sen belöning. Försök haka på det hemma. Ex.vis. städa först så får du XX sen. För samarbetar ni så har ni glädje av varandra. Läs; framgång.

Det är bra att ha någon som kan dra i trådar. Tillhör ni ett landsting där det finns någon enhet för detta? Uppsala ex.vis är super på detta.

Har sonen nån extra hjälp i skolan, assistent eller dyl? Om inte. Den är guld värd kan jag lova. Fröken kommer inte hinna med till slut men hon kan bidra med uppgifter som ass och son kan göra. Har sonen möjlighet att gå undan när det blir drygt? Också bra nämligen.

Alla som inte ringer tillbaka till dig kan du gott säja; "Att inte ringa tillbaka till mig är inte ok. Det är jobbigt nog som det är…" typ så. För det är verkligen inte okej!

Kräv proffsighet och vädja till deras proffsighet. "Kan de inte förstå sonen kan de aldrig hjälpa honom"…

Till sist. Tester hit och dit. Någon måste sy ihop säcken. Vad är vad och vad är svårigheterna??

Jag har lärt mig att gå till chefen när inget händer OCH vädja till proffsigheten. För mig (och därmed sonen) fungerar det. Det är inte skoj att behöva gå dit men jag ger mig inte förrän sonen går ut skolan med FULLSTÄNDIGA betyg.

Lycka till! Berätta gärna hur det går…. :)

Kram bifogas.

Välkommen hit!

Det är ganska vanligt att Dyslexi och andra bokstavshandikapp följer med varandra så inget av testerna behöver vara fel. Fast om de gör en riktig utredning kommer de att veta ifall han har något av dem.

Du verkar veta vad du vill och vara bra på att dra i trådar. Fortsätt med det. Det kommer att löna sig.

Finns det någon annan i släkten som har bokstavshandikapp eller kan tänkas ha det? Ärftlighet är ganska vanligt så det kan vara en hjälp att veta det.

Vänliga hälsningar

Niklas

Hej. Och tack för era svar.

#1 Jag vet inte  om fröken är helt med på det här. Hon sa redan när han gick i förskoleklass att hon observerat honom i matsalen och att han verkade ha 'myror i baken'. Ska du inte vänta ett år med honom, sa hon då. Det kändes lite som om hon dömde ut honom redan innan hon kände honom. Sen har hon varje utvecklingssamtal tagit upp att han kanske skulle gå om. Efter träffen med skolpsykologen när WISK hade gjorts VT-07 så frågade fröken henne om det skulle hjälpa att han gick om, men skolpsykologen sa att det skulle det inte. Han får ha de här problemen hela sitt liv.

Fröken har jobbat som lärare i 30 år och är nog en av dom få som har mest respekt med sig av lärarna på skolan. Men det känns som hon har lite svårt att förstå de här barnen ändå. Att hon sitter fast i det gamla lärosättet litegrann och har svårt för förändringarna. Men hon är absolut inte helt omöjlig att ha att göra med.  

Jag tänker att när han blir stor så tänker han på ett annat sätt. Har han ett jobb som ska göras så kanske han tänker att om jag gör klart det här nu så är det gjort. Även om han tappar tråden emellanåt så kanske han ändå har mer disciplin på sig själv. 

Nu tänker han inte så. Och det är nog inte många barn som gör det heller.  

Assistent skulle han behöva. Absolut. Men så länge han inte är utredd så får han ingen. Det är det svar jag fått. 

#2 Om de gör en riktig utredning kanske man också kan utesluta att han har något av dem. 

Det är inte så att jag är rädd för att det skulle vara så, men jag har aldrig känt att det skulle vara ADHD eller DAMP.

Vi har  2 fosterbarn i släkten som är bröder. Den ene har delar av DAMP och den andre har delar av ADHD.

Sonens problem liknar mest han som har delar av ADHD. Men ändå är det mycket som inte stämmer. Men när skolpsykologen pratade om ADD så kände jag att det var mycket som var sonen i det.

Då kan man ju fundera på varför hon inte sagt det förut. Det är ju över ett år sedan WISKEN gjordes och vi träffade henne.

Även fast jag vet att man kan ha delar av dem så har jag nog inte tänkt så när det gäller mitt eget barn. Förrän nu.

Pappan hade stödundervisning i skolan, min bror är dålig på att stava men de har ju inga diagnoser. Spelar väl egentligen ingen roll men det är ju lättare om man har namn på det. Så man vet vad man ska ta på.

Min äldsta son hade också jobbigt i skolan. Han gjorde också WISK. Det visade att han låg i 'gråzon' som de sa på BUP. Han var för duktig för särgymnasiet och för 'dålig' för  gymnasium. Han gick IV men hoppade av efter en tid. Men det har ordnat sig med jobb för honom iallafall och han har eget hus och familj nu.

Så jag vet att jag inte behöver oroa mig för yngsten heller vad det gäller framtiden. Han är så lik sin storebror. Det praktiska och motorer är vad som gäller.

 Det är nu jag behöver få hjälp. Och när man ensam ska ta alla beslut och läxläsning och allt vad det är så orkar man inte alltid.

Men det är bara att bita ihop och låta bli att bli arg fast man kanske inte alltid lyckas.

Men vi får väl se vart det här leder  nånstans.

Önskar er alla en underbar höstdag. Här skiner solen så jag tror jag ska gå en promenad. 

Kramar till er alla.

#3

Okej, jag har försökt läsa det du skriver inkl. förstå. För se, jag har egenskapen adhd…på papperet och allt. *S* Den vetskapen kom till mig rätt så nyligen och förklarar alltså bl.a varför jag bytt jobb istället för att stå kvar och göra klart. Ungefär så. För även om jag haft diciplin (att man inte säjer upp sig, drar etc) så har jag gjort mina sysslor med ett sjujäkla "SKA", ingenting annat. "Jag ska visa dom"… Bara så du förstår att med ålder kommer ingen diciplin bara en annan form av verktyg för att inte framstå som korkad eller looser.

Jag tänker ang. lärare att; antingen är de gamla och har MAÄNGDER av kunskap eller så är de bara gamla (och borde gå hem). Vilken fröken du har kanske du inte ska fundera över men tanken jag just skrev kanske kan hjälpa dig att focusera på personal som har kunskapen och släppa de andra. Hänger du med?!

Det låter som om utredning är vad som ska till. Annars är det som stopp i maskineriet. Tänker på assistent, hjälpmedel etc. För även om tester görs och ingenting kommer ur dem i form av konkreta arbetssätt kring sonen. Ja, vad tjänar de då till? Min son som nu har ass, gör alla läxor i skolan. Vi gör inget av det hemma. Det fungerar helt enkelt inte. Att gå om, ja det har han gjort också. Jag vet inte om det var någon lyckat lösning. Tvärtom faktiskt. Han förlorade en hel del i det sociala. Klasskompisarna är nu ett år yngre=hänger inte med honom. De gamla klasskompisarna har kompisar som gärna är ännu ett år äldre…Det blir svårt för sonen att känna samhörighet nånstans. Fick jag göra om något så hade jag gjort något för flera år sedan, bakåt i tiden alltså. :) Som att göra lösningar så att han aldrig kommit till läget "gå om en klass".

Jag har lärt mig att NPF är en egenskap du föds med. Sedan spelar andra faktorer roll om hur stora svårigheter du har med egenskapen. Antingen har du ADHD eller så har du det inte… Hänger du med hur jag menar?! Hoppas det.

Tur du hade SoL på dig, här regnar det och är såååååååååå grått! Bläh. Promenad…?! Nä, det struntar jag i. :)

Kram tillbaka.

Och en kram till dem som läser detta och känner igen sig. Jag vet hur sorgset sånt kan vara.

Jag tycker det Noeli skriver är jättebra och jag vill skriva under på det, med ett litet tillägg.

Du berättar om andra i familjen som haft liknande problem men klarat sig bra vilket jag tror är viktigt att du har med dig, för det värsta du kan ge din son är en känsla av att vara ett hopplöst fall. Med de erfarenheterna du har så upplever du det inte så vilket är super. Samtidigt är det jätteviktigt att inte det heller blir så att han upplever det i skolan, vilket det faktiskt kan bli om han behöver gå om eller hela tiden ligger ett steg efter klasskamraterna.

Nu är det inte så att jag principiellt är emot att man går om, min fosterbror, sm eg inte hade några konkreta problem annat än att han missat mycket av skolgången första terminen i ettan och sedan började en ny klass på vårterminen gick sedan om sexan - min mamma ångrade alltid att han inte hamnade i en förskoleklass när han kom till oss, nu skulle han acklimatiseras till en ny ort, ny skola och ny familj efter att ha missat en termin, ingen bra start, helt klart hade det varit jättebra om han fått börja senare, särskilt med tanke på att han är född  i december.

Det blev ett långt utlägg men poängen med det är att det kan vara bra att gå om, få diagnos eller dylikt tidigt om man ändå skall göra/få det och inte låta självkänslan få för mycket stryk. Att han tycker skolan är rolig är jättebra, att han gråter inför ett test är ett mycket dåligt tecken.

Under tiden som du väntar på att det här skall reda ut sig, vilket tyvärr ofta tar alldeles för lång tid, låt inte specialla kunskapsluckor få honom att känna sig hopplös.

Jag fick höra i mellanstadiet att utan att man kan gångertabellen är man körd på högstadiet, jag fick en fyra i slutbetyg från högstadiet och sedan 1,9 på högskoleprovet och jag kan fortfarande inte gångertabellen - det jag vill säga med det är att det var fullständigt meningslöst med all ångest jag bar med mig när jag inte KUNDE lära mig gångertabellen, självklart underlättar det att kunna den, men det är inte avgörande för hur det kommer att bli!

Lycka till, ge inte upp, det är så tufft att kämpa med sånt här, men det du gör är så viktigt för din son.

Från en som tror att självkänslan är det viktigaste man kan ge sina barn.

Oj,oj,oj jag har läst de senare inläggen några gånger nu. Måste nog läsa dem fler gånger innan allt går in.

Tack så länge.

Jag känner igen det du skriver. Har tvilling pojkar som blir 10 i januari. De kan varken läsa eller skriva, känner inte igen alla bokstäver.

Utredning är gjort på den ena pojken, men han ligger inte i kriteriet för ADHD. Något annat har aldrig varit uppe på tal att det kan vara.

jag har bett om utredning för Dyslexi, då det finns i släkten. Men inte fått någon hjälp.

Nu har vi nog äntlöigen kommit mot det iallafall och jag hoppas verkligen att mina pojkar ska få den hjälp de behöver.

#7: Skolan borde kunna hjälpa till med stöd så att ni får utreda dem för Dyslexi. Det måste vara tydligt där att de har svårigheter med läsning och skrivning.

Hoppas att det löser sig snabbt. Berätta gärna hur det går.

Vänliga hälsningar

Niklas