Vilken vacker bild - ni är så fina - harmoni och skönhet!

Dina ord är extremt viktiga! Jag hoppas innerligt att du kommer att fortsätta stå i din kraft och hävda din rätt att vara den du är.

Samhällets och vårdens sätt att ställa krav på att vi ska omforma oss för att få adekvat hjälp och stöd, är inget annat än övergrepp. Det handlar ju inte om att vägra samarbeta - bara om att vilja göra det på ett sätt som står i samklang med ens egen person.

Jag har upplevt en liknande process i arbetslivet, där alla mina förslag till hur jag skulle kunna fungera som arbetande människa avvisades utan att ens diskutera dem. Till slut blev det förtidspension.

Dina argument för att inte ta medicin är tydliga, välgrundade och logiskaoch SKA respekteras! Att kalla dig för icke samarbetsvillig på grund av ditt ställlningstagande är inte bara oprofessionellt och felaktigt, utan också idiotiskt och okunnigt.

Om det kommer i ett läge där du behöver någon som "skäller" åt dig (skriftligen), ställer jag upp.

Tack för orden!

Jag hoppas också att jag orkar. Ibland önskar jag att normen inte var att individen ska anpassa sig efter samhället utan tvärtom. Alla är inte lika och behöver bemötas på olika sätt, behandlas på olika sätt. En dag är jag kanske redo för medicinering. Varför inte acceptera att jag inte är det nu och hjälpa mig utifrån mig, som jag är nu?

Just det!

Du uttrycker det så bra i den här tråden.
Om du vill kan du kopiera dina inlägg här, skriv ut dem på papper, och lämna till berörda parter. Kräv att det läggs in i journalen, som dokument där du talar för din sak.

Jag håller helt med Erimitha, det du skrivit här borde du lämna till någon så det kommer med i din journal, det är mycket välformulerat, logiskt och adekvat i sammanhanget. Sen verkar det lite väl mycket som att de vill att du skall ta medicin "bara för att". Jag vet inte hur jag skall formulera mig riktigt men det verkar som att syftet är otydligt. Jag menar ditt akuta problem är att du mår dåligt inte att du har ADHD, det kan man ju fundera över när du mår bättre och vill plugga eller vad du nu skall göra. Just nu borde insatserna vara precis så som du beskriver, hjälp för att du skall förstå dig själv, acceptera vem du är och därför må bättre, inte att du skall bli mer välorganiserad eller vad nu medicin skulle hjälpa för. 

Du borde ju få hjälp att bearbeta din diagnos och gå igenom vad det ineburit för dig under ditt liv hittills, istället vill de att du skall rusa vidare utan att bli färdig med det som varit hittills.

Många kramar till dig Hanna, jag önskar jag skulle kunna göra nåt för dig.

Igen, igen!

Han tog upp medicin igen. Jag bad honom att inte nämna det mer igen, jag vil inte nu, jag säger till om jag vill sen. Kan vi kanske sluta förstöra samtalen genom att göra mig avig? Han lovade det. Får se hur länge det håller…

#5: Lider med dig… Det är så jobbigt då läkare kör över en!
Jag har själv suttit i samma båt som dig… Förut…

*kramar om*

Jag tycker att du har all rätt att välja själv. Det är min grundinställning.

Men, jag skulle nog prova medicinen ändå om jag var du för att se om det blev någon positiv förändring. Du kan ju inte utesluta att det blir det om du inte provat. Och skulle det visa sig att det blev sämre så är det väl bara att sluta. Då har du dessutom ytterligare ett starkt argument mot dem som vill att du ska medicinera. Då vet du av erfarenhet att det inte fungerar för dig.

  Tom

#7 vill inte!

"När jag försöker förklara att jag inte vet vem jag är och har hört mer än ett fall där personer upplever sig förändrade (på gott och ont) av olika centralstimulerande och att jag inte orkar en förändring av mig nu. Jag vill först acceptera vem jag är, jag vill först veta vem jag är så jag kan vara trygg i det. Jag har ingen som helst lust att gå vidare till nästa "jag" förrän jag har accepterat vem jag är i grunden. Inte utan självförtroende, självinsikt och helst inte med personlighetsstörning."

HannaM, jag tror du är på helt rätt spår när du säger att du måste veta vem du är NU innan du börjar trixa med att göra om dig till någon annan med hjälp av mediciner. För hur man än vill se det så GÖR medicinerna om en till någon annan. Kanske till någon som fungerar bättre i vissa avseenden, men det är ändå en förändring.

Men HannaM, när du hittat och accepterat ditt omedicinerade jag, så har du en obrytbar grundval i livet att gå vidare från. Det är beklämmande att läkarna inte förstår och hjälper dig att hitta den grunden, utan vill skapa en konstgjord grund åt dig med hjälp av medicin!

#9 tack. Känner mig ensam i mitt val, MOT läkare.. varför ska man alltid vara mtot dom? Kan dom aldrig sammarbeta?

De tycker så om patienterna: "Kan de aldrig samarbeta."

Usch och fy för läkare, de är ett gissel för samhället.

#11, Det är tråkigt att du skriver att läkare är ett gissel för samhället. Jag hoppas att det inte är vad du tycker egentligen.

#12 Det var ganska förhastat.

När det gäller "vanlig" medicinsk vård kanske situationen är lite annorlunda, även om jag även där mött många överlägsna individer som gärna slösar på samhällets resurser.

Ett gissel för samhället är de ju inte i egenskap av läkare i sig, men min erfarenhet är att läkare och vårdpersonal inte på långa vägar är till den nytta de skulle kunna vara, utan istället gör många människor illa på vägen. Den överlägsna och nedsättande attityden jag blivit bemött med har skadat mig mer än den gjort nytta.

Den kontakt jag haft med psykvården vid de tillfällen jag  varit inlagd och via öppenvården har definitivt skadat mig mer än varit till nytta. Och dåmenar jag genomgående.

Den enda hittills positiva kontakt jag haft är med utredningsteamet.

#11: Läkare och vårdpersonal är naturligtvis nödvändiga och ofta bra människor, men det finns vissa diagnoser som blir "föraktade" i både samhället och vården. Som fetma och en del psykiska diagnoser. Det är inte ovanligt att läkare uppträder mot en överviktig person med fysiska och verbala kränkningar och till och med vägrar en överviktig person behandling med motiveringen att vederbörande ska gå ned i vikt så försvinner problemen. Detta naturligtvis för att läkaren känner avsmak inför den feta personen.

Jag har ingen egen erfarenhet av att bli illa behandlad för någon bokstavsdiagnos, men jag är säker på att det händer. Attityden "Men ryck upp dig!" till exempel är inte ovanlig - och så lagom kul för den som lever med problemen.

En mig närstående läkare skriver under på att många läkare faktiskt är ett gissel, inte för samhället men för patienterna.
Däremot tjänar de troget samhället på så vis att de går till exempel FK:s och politikernas ärenden istället för att stå bakom sina patienter och föra deras talan mot ett system som är baserat på ekonomisk tillväxt i första hand och på mänsklig livskvalitet i sista.

Det finns alltför många exempel på ovanstående!

Vi får dock inte glömma att guldkornen finns även i detta sammanhang!
Tack, alla humana och etiskt tänkande doktorer, som fungerar som klippor och livlinor för svårt utsatta människor, och som vågar följa läkareden och stå upp för de svaga och sjuka i ett hårt och kallt samhälle!

#15 så sant.. min behandlande läkare drar sig inte för att göra saker som definitivt inte underlättar någonting för mig. Däremot träffade jag en mycket trevlig läkare på psykakuten i onsdags. Hon gav sig inte förrän hon hade fått göra något för mig och jag bad henne lägga in en text om att jag vill byta läkare och hon lovade att skriva ihop något riktigt bra. Håller en tumme för att hon lyckas få fram vad jag försöker säga som ingen lyssnar på.