Du måste inte berätta ett enda dugg om du inte vill eller tror att det hjälper.

Kanske kan de lära sig att förstå dig bättre om de får veta?

#0: Som anhörig upplevde jag att en hel del frustration försvann när jag fick veta om diagnosen.

Vänliga hälsningar

Niklas

Måste säga samma som Niklas här. Jag har hela tiden vetat att något inte var som det skulle med mitt BB, men märkte igår och i morse att jag faktiskt inte reagerade lika mycket. Blev inte lika frustrerad osv. Det kan hjälpa att veta. Man får en annan förståelse.

Man kan ju även tänka så här… Eftersom det är ärftligt (70-90%) så har du nog fått det från någon av dina föräldrar. Kanske fler i din familj behöver utredas. Sen kanske det blir bättre förståelse dessutom om de visste.

Men det är ju ditt eget val, alla har ju inte samma relation med sina föräldrar.

Lycka till!

Någon skyldighet har du inte men precis som tidigare inlägg så tror jag att det skulle underlätta för er alla. Man vet aldrig. De kanske förändras på ett positivt sätt.

Nu svarar vi ju på ett inlägg som är ett år gammalt och kanske inte är så aktuellt längre, men jag kan ändå inte låta bli att blanda mig i saken.

Om Sweetestperfection inte känner att hon vill berätta om sin diagnos tycker jag inte hon skall göra det, visst det kanske gör hennes anhöriga mer välvilligt inställda, men hon har absolut inga skyldigheter att tala om något, diagnosen är för hennes skull att göra vad hon finner bäst med - det är min åsikt.

Sedan kan man ju fundera på vad som är bäst men på frågan om hon är skyldig att berätta så säger jag bestämt NEJ både vad gäller moralisk och juridisk skyldighet.

Oj, var inlägget så gammalt, det märkte inte jag