Jag har en son på 16 som har ADHD och han har det inte lätt i skolan. Lärarna är alldeles för veka. Med detta menar jag att dom inte har några klara gränser och när det blir problem så vet dom inte vad dom ska göra.

För min son hjälper följande:

Ha klara gränser

Jobba i liten grupp med specialpedagog

Få proven muntligt

Få ta pauser när han jobbat aktivt en stund

Måste ha lugn och ro när han jobbar

Få specificerat vad han ska plugga på inför prov

Beröm när han gör något bra, vilket är rätt ofta när dessa punkter följs.

Vi har daglig kontakt med hans lärare via mail där vi får veta om läxor och prov.

Lycka till!

 Tack, Milla. Man känner sig ju så himla ensam för skolan vet mycket mindre än vi.

#2: Det är det platser som Bokstavsfolk iFokus är till för. Här är vi plötsligt inte så få eller i minoritet. :-)

Vänliga hälsningar

Niklas

Jag är så glad att vi har oss!

Min son har diagnosen ADHD,han är 10. De skolan såg till för att han skulle orka med skolan för inann medicinering var skolan ett rent helvete. De var att han fick jobba i mindre grupp,fick även extra hjälp då han var med i stora klassens ämnen. Lärare som var ute på raster var mer uppmärksam över var han var någonstanns och var snabbt där för och lösa saker som hände. Tycker ni ska trycka på skolan för hjälp har alla rätt och få i skolan oavsett diagnos eller ej. Stå på er och ta stöd av folket här då de känns tungt. De är en fajt för man bollas fram och tillbax. Men ge inte upp,de kommer hjälpa. Stora varma kramar

Hej

En kort kommentar från en som snart är klar lärare.

Det är faktiskt så illa att man under (i mitt fall) 4,5 år på lärarhögskolan inte får en enda föreläsning om ADHD eller något liknande/annat.

Det kan vara svårt för lärare som inte vet vad  det är eller vad det innebär att hjälpa till/stötta mm. på ett bra sätt. Det är ju skolsyster / skolpsykolog och specialpedagoger som sitter inne med någon kunskap om detta. Det är många som har kritiserat utbildningen men det har inte gett något resultat. Detta är ingen ursäkt från skolans sida utan en förklaring till varför många lärare står handfallna inför detta. Sen är det svårt om man kanske har 30 andra barn.

Något måste göras! Och att få lära sig om dessa tillstångd är ju jätteviktigt för alla inom skolan så man vet vad det handlar om.

Knowledge is Power :-) Mitt enda och bästa citat från - kommer inte ihåg vart…

#6: Att vissa lärare, som du, intresserar sig för detta och försöker föra in sin kunskap i klassrummet är en bra början.

Vänliga hälsningar

Niklas

Håller med Niklas - tyvärr är jag nog ett undantag.

Det borde finnas föreningar eller något som lånar lokal på universiteten och erbjuder en föreläsning till alla intresserade oavsetrt inriktning - jag tror många skulle komma för många vill veta vad dom ska göra och ja, vad det är egentligen. Det är inte så många som sitter såhär och läser :-) Jag känner ingen i alla fall.

men jag är sjukligt nyfiken på det mesta och kan jag grotta ner mig i något så gör jag det  Jag har vunnit massor på att komma hit iaf.

Min fru Åsa är ett annat undantag.

Vänliga hälsningar

Niklas

Vad bra :-)

Ju mer undantag desto bättre - det behövs!

Tyvärr har man sett lärare  som inte vill ta till sig alls. Jag har ju en dotter med språkstörning som är tvåspråkig dessutom. (eng + sve) Hon har engelska i hemspråksundervisning och denna lärare kan bara inte ta till sig att min dotter inte kan göra sig förstådd eller att hon missförstår, inte hänger med i samtal osv. Hon tyckte att vi borde placera henne i ett hem - "det finns ju hem för hjärnskadade barn och borde inte särskolan passa henne bättre". Då har jag ändå pratat med henne hur många gånger som helst om vad språkstörning är - läraren vill bara inte förstå.

Läraren kanske har språkstörning, har det inte slagit dig?

Vänliga hälsningar

Niklas

#11 Tyvärr finns det ju lärare som borde göra något annat. Jag tycker inte att det finns någon som helst ursäkt för att vara okunnig om NPF. Det har varit "inne" så länge nu att jag förundras över att det finns lärare som inget vet. Förvisso läser jag mest specialpedagogiska facktidningar och där är ju majoriteten av artiklarna om NPF. Dessutom finns det ju hur många som helst som åker runt och föreläser men uppenbarligen går det förbi ändå.

#13 Håller med om att det är bedrövligt. Man kanske erbjuds kurser mm när man kommit ut och jobba - vad jag medade var att Lärarutbildningarna inte har undervisning om detta för alla - vilket jag anser att dom borde ha. Hur mycket man sedan privat läser och förkovrar sig blir så individuellt. Många på lärarlinjen har inte ens jobbat - någonsin - dom har ingen livserfarenhet så många inser inte vidden av problemet. Har man levt i en "skyddad verkstad" så kan man kanske inte förstå, sätta sig in i andra människors situation och liv. Det är något livserfarenhet ger en.

#14 Jag håller med dig. Det är dåligt att blivande lärare inte läser om funktionshinder. Jag tycker alla lärare ska få någon kurs i psykologi och specialpedagogik. Inriktningen sägs ju vara att alla ska kunna gå i grundskolan (en del vill ju t.o.m. avskaffa särskolan) då måste ju grundskollärarna ha kunskaper och intresse även för elever som behöver ett annat upplägg på undervisningen. Lärare måste vara mer flexibla och till det krävs kunskaper. Det ska inte vara så som du skriver att det är upp till var och en ifall man förkovra sig eller inte. Det du skriver om att studenterna inte förstår vidden. Det är ju problemet med den nya specialpedagogutbildningen. De läser ingenting om utvecklingsstörning om studenten inte själv väljer det i specialarbeten och likn. Sedan får de klasslärartjänster på särskolan och har ingen aning om vad de ska göra eller hur de ska bemöta eleverna. Högskoleverket har just kritiserat utb. för detta. Mycket tragiskt är det särskilt för eleverna.

Håller med om att det finns alldeles för dålig kunskap om dolda funktionshinder. Min dotter levde i ett helvete i skolan.Hon blev mycket illa behandlad både av andra elever och lärare. Jag sökte hjälp hos läkare , psyk, soc m.m och försökte få dom att förstå att det var något fel med min dotter. Ingen tog varken henne eller mig på allvar.

Det blev ingen utredning förrän hon blev 19 år och mådde så dåligt att hon blev inskriven på psykakuten.

Har många gånger lust att gå till de skolor min dotter gått på och skälla ut dom efter noter eftersom de behandlat henne så illa. Att bara få kasta det rakt i ansiktet på dom att de behandlat en funktionshindrad flicka så illa.

#15 Du tar upp en viktig poäng här, att man idag integrerar barn mer och mer med diverse handikapp mm. Kan inte läraren förhålla sig så blir det ju katastrof för eleven. På ett sätt kanske det är bra, i vissa fall tycker jag riktigt illa om att dom integrerar - beror på barnet, hur grava problmen är för även om jagg tycker bristen på kunskap är bedrövkig så kan man heller inte förvänta sig att en lärare ska klara av allt själv om de har 30 elever i en klass. Det skiljer tillräckligt på elever ändå. Lärarna behöver mer hjälp och mindre  klasser. Men, allt dom tänker på är pengar.

Det här med integrering/inkludering har ju tyvärr blivit en politisk sak. Det går inte att tro att bara för att elever med funktionshinder av vilket slag som helst går i grundskolan så är allt frid och fröjd. Ska det fungera måste det jobbas hårt på attityder och värderingar både i grundskolan och i samhället i stort.

Nej, det är en utopi att lärarna ska kunna och veta allt om alla funktionshinder och vilken pedagogik som fungerar bäst. Och dessutom klara det ensam.

Om vi kunde acceptera att det finns elever med så stora svårigheter att de behöver undervisning i egna grupper och med specialutbildade lärare utan att för den sakens skull nedvärdera dessa elever/klasser, då tror jag mycket skulle vara vunnet. I nuläget går inte det att diskutera detta för då ses det som diskrimination. Det är tragiskt för många elever med t.ex. utvecklingsstörning och deras föräldrar vill ha särskolan kvar och för vissa önskas ett segregerat alternativ. Jag tycker att det ska få finnas olika alternativ. Funktionshinder kan vara vad som helst och då behövs flera lösningar.

I grunden handlar det om bemötande och vilken människosyn och kunskapssyn man har. När det gäller NPF är ju det så vanligt och de flesta normalbegåvade att grundskolans lärare borde ha bättre kunskap om det. Sedan kanske lösningen kan se olika ut.

#18 Kan inget annat än att hålla med  Olika lösningar för olika svårigheter och inte förvänta sig att en ensam lärare ska kunna klara och kunna allt helt själv. Det känns som om att det experimenteras mycket. När jag var barn kallade man det OBS-klass som elever gick på - man visste inte varför man bara antog att de var bråkstakarna. Det är viktigt att som du säger dessa elever accepteras - oberoende av svårigheter.