Hanna, försök att inte göra något annorlunda jämfört med hur du brukar. Förvänta dig inget särskilt av henne eller dig själv. Eftersom ni är flera kan du räkna med att de andra kommer att ha mycket mer tid med henne än vad du kommer att ha. Försök få lite tid för dig själv ibland. Slink in i våffelstugan, drick varm choklad slappna av emellanåt. 

Glöm inte att njuta av skidåkningen också.

Vänliga hälsningar

Niklas

Tack Niklas=)

Håller mina tummar för att jag och min man kan få eget rum i stugan så jag har någonstans att gå om jag behöver vara ifred en stund. 

Ska jobba hårt på att njuta lite. Var länge sen sist.

Ta ensamma snabba promenader om du inte hittar ensamheten och lugnet i stugan. Gör dig inte beroende av att hitta det i stugan. Ta med musikspelaren.

Det är lätt att förväntningar lurar en att tro att man inte har det bra. Bara för att det inte ser ut som man tänker sig behöver det inte vara dåligt. 

Vänliga hälsningar

Niklas

Jag förstår hur du känner dej. Jag kan också tycka att det är jobbigt att "klämmas" ihop med människor som jag inte känner.

Jag tror att du är så nöjd och avspänd efter att har fart i backarna hela dagen,så du kommer inte att ha bekymmer med att vara annat än den härliga Hanna du är.

Jag håller iaf tummarna för ett eget rum,med maken Njut av din vecka!!

Åsa

#3 Promenader är min vanliga hantering av problemet så det är inte främmande=) Hoppas ändå på eget rum, skönt att verkligen kunna slappna av när man ska sova. Blir det inte så så blir det inte men jag hoppas. 

Säkert kommer jag vara så fysiskt slut så jag inte har "ork" att må dåligt. Är bara förhandsnervös… dumt men sån är jag ibland.

Förhandsnervös har jag varit så länge jag kan minnas, det är jättejobbigt 

Har oxå svårare att umgås med tjejer än med killar konstigt nog. Dessutom tycker jag det funkar bättre att umgås med människor som är äldre än mig själv. Aspigt eller?

Ha en skön skidsemester nu Hanna. Hoppas du kommer att få det riktigt avkopplande och skönt. Var rädd om dig i backarna

Förhandsnervös börjar jag bli flera dagar ibland veckor innan. Pakcar väskorna säkrt 18 miljoner gånger och får runt som ett popcorn på socker. Maken min får fel eftersom han är så innesluten i själv meda jag är utagerande. Lattjo värre ;D

#6 samma här ^^

#0 Jag förstår dig precis.

Så där känner jag det också, även med folk jag kan (eller rimligtvis borde kunna) lita på.
Min före detta sambos stora släkt tex. Det var en riktig pina med släktträffar och middagar, vilket det blev ganska ofta periodvis då de umgås mycket och ofta.
De är allihop jättetrevliga, men jag hade alltid en fruktansvärd ångest innan vi åkte någonstans, och att vara rökare blev min räddning. Ingen annan rökte, så jag hade världens bästa skäl att gå ut/iväg.
Efter ett tag insåg jag att jag mådde alltför dåligt av "umgänget" och började "smita undan" mer och mer. På slutet var jag aldrig med på några träffar/middagar/kalas eller resor till landet alls.
Jättekonstigt, för jag bodde ändå ihop med den killen i ganska många år och borde rimligen kunnat känna mig trygg med dem.

Men det var väl mycket beroende på att de var så sammansvetsade allihop och ingen hade direkt några gemensamma intressen med mig. Jag var dessutom under många av åren den enda som hade barn.

Och jag kände redan från första stund att jag inte "hörde till" eller passade in. Den känslan försvann aldrig, snarare tvärtom. Det var i min bok så solklart att jag inte dög/räckte till. Och skall jag orka ha koll på omgivningen med en massa "socialt tjafs", så räcker det inte till för att "spela ngn som kunde accepteras".
Och så som jag fungerar, så intresserar det mig faktiskt inte att försöka överbevisa folk, eller att "sälja in" mig själv. Duger jag inte som jag är, så skiter jag i det.

Jag undrar vad det är som gör att man känner så bland folk, till och med bland sådana man träffat många ggr - att det aldrig blir bättre?
Jag tror att, iaf för min egen del, så beror en stor del på att jag håller mig på min kant och folk måste ju märka att jag inte är vidare bekväm?

# Är det någon som har bra tips på hur man kan bli bättre på att vara bland folk? Att göra som vissa förespråkar, utsätta sig för det jobbiga mer och mer till det "går över", det funkar inte för mig. Inte en chans.
Men, konstigt nog klarar jag oftast av - relativt smärtfritt - att åka på aktiviteter med hästarna var och varannan helg. Men då är inte fokus på mig öht, kanske är det en anledning till att det fungerar? Vad vet jag?

Well, det blev ett långt inlägg fyllt av svammel. :-)

Hanna: Jag hoppas ni fick eget rum och att du haft det bra!

Jag förstår både #0 och #9 eftersom jag är likadan själv. Jag har kommit på att jag inte ens är bekväm med min egen släkt - men det vågar jag knappt skriva om i ett öppet forum. Vi är fem syskon och våra familjer har blivit så olika att jag inte riktigt vet vad vi har gemensamt längre. Min pappa lever inte och min mamma är senil och inte kontaktbar.

Jag både vill och inte vill ha kontakt med andra människor - bäst mår jag när det sker på mina villkor och det är inte alltid så sympatiskt för alla andra. Hästvärlden har jag alltid uppfattat som ganska enkel - nu är jag även i "kattvärlden" och det är ungefär samma sak - fast i dockskåpsformat brukar jag säga. Det som är gemensamt är väl att fokus står på ett gemensamt intresse - djuren - och inte den egna personen och hur jag uppfattas eller beter mig.

Mingla är jag helt klart inte bra på, jag fastnar oftast i ett hörn med någon jag inte träffat på länge. En kurs vore inte så dumt.

#9: Jag tror att du har lösningen i det du skriver. Dels att se till att ha en "uppgift" när du träffar andra. Som du beskriver det när du gör saker med hästarna eller se till att du har ett litet barn som behöver passning med dig. Dels tror jag att du inte behöver utsätta dig för sällskap du inte kan känna dig bekväm i. Tala om att du tycker att det är jobbigt och låt bli att gå.

Vänliga hälsningar

Niklas

#11 "Tala om att du tycker att det är jobbigt och låt bli att gå."

Det är ju det jag gör!

Hmmm, känner oxå igem mig i "problemen". Att mingla eller umgås med andra får mig att känna mig udda och utanför. Finns det djur i närheten  så fastnar jag gärna där itället för att umgås med de tvåbenta.

Att vara social ja, hur gör gör man för att bli det? Bifogar en länk som handlar om det från psykologi. Inte för att jag tror det skulle funka för mig, men jag visar ändå ifall någon skulle vara intresserad

http://psykologi.ifokus.se/Forum/Read.aspx?ThreadId=dcb13d0f-41f1-45ef-a9ae-add7932a31a1&GroupType=Se.iFokus.Community.Board.ForumGroup

#12: För dem det gäller.

Vänliga hälsningar

Niklas

#14 Precis det jag gör/gjort ganska länge nu. Jag åker nästan aldrig på sådana saker längre. Inte om jag kan undvika det…

Okej, det är bra.

Vänliga hälsningar

Niklas

Jeg har kuttet ut julesselskapene for flere år siden. Orket ikke lenger å sitte og føle meg 'mindre verd' og utenfor. I tillegg blir det for mye stemmesorl når alle snakker i munnen på hverandre på kryss og tvers. Har ikke imot enkeltmenneskene - det blir bare for mye!

Jag överlevde. Nu är jag helt slut av att ha låtsas vara nästan social så många dagar. 

#9 Känns mycket bekant, undviker så gott det går dom flesta sociala sammanhang med människor jag inte riktigt känner mig hemma hos. Vilket är det mesta utom där illrarna eller handbollär inblandat men då är det ju som du skriver om med hästarna, fokuset ligger på något annat än den egna personen och dessutom får jag ibland känna mig duktig då jag ägnar rätt mycket tid åt att lära mig saker inom dom ämnena.

#10 Du är inte ensam. Jag kan umgås med mina föräldrar men gillar inte att göra det ofta, helt avslappnad kan jag inte vara i övrigt så är släkt mest en pina. Visst vi råkar vara släkt men där tar det slut, inget gemensamt inet att prata om allt känns bara påtvingat och konstigt och fel så jag undviker mesta möjliga kontakt med min släkt, jag mår helt enkelt inte bra av den. Tyvärr kommer det ju dåligt samvete som ett brev på posten när jag har äldre släktingar som är lite ensamma….

Jag har länge tänkt svara på den här tråden, men inte lyckats få ihop mina tankar riktigt, kanske lyckas jag nu…

#18 För det första vill jag säga, vad skönt att du överlevde! Fick ni eget rum? Känns det bra att du åkte med, eller ångrar du det?

#0, 9 & 10: Jag känner väldigt väl igen mig i det du beskriver Hanna, även i det Cattis och Margareta skriver.

Jag tycker det kommit fram en del bra råd i tråden, även om inget råd i sig löser situationen så kan man med flera olika småsaker sammantaget göra svåra sammanhang mer hanterbara.

Råd jag tror är bra är tex det niklas ( #3 & 11) skrivit om att hitta tillflykter, som att ta promenader, att ha något att göra som man känner sig trygg och hemma med, att tänka efter vad man tycker och vill - säga ifrån och därigenom inte utsätta sig för mer påfrestningar än nödvändigt.

Exempel på saker som jag har, efter lång tid, accepterat att jag behöver, är till exempel att jag tar reda på saker i förhand, vilka andra gäster kommer när vi skall hem till någon, vad kommer hända, vad - hur - var  - när. Ett annat sådant exempel är att jag aldrig försöker samåka, jag behöver vara fri att gå när jag vill. Bara att vara beroende av att andra skall vilja ta sig hem samtidigt kan förstöra hela kvällen för mig. Inte boka resor om jag inte vet att jag kan ha tillräcklig frihet (som eget rum exempelvis). Att förutsättningar ändras emellanåt kan man ju inte komma ifrån, och det blir katastrof för mig varje gång, men ju mer kontroll jag har desto mer sällan behöver det ske. A och O för mig och att jag skall fungera bra är kontroll, att jag vet vad som händer, skall hända, att jag känner mig trygg och känner mig säker på att jag kommer klara av det som kommer hända. (Nu lever jag inte precis efter det här, men jag vet att det är bäst om jag gör det ;o)

Jag är uppväxt med mycket plikt - man ska umgås med släkten osv, det har i hela mitt liv varit en plåga och inte förrän nu har jag börjat kunna bryta mig fri från pressen att vara med på var och vartannat kalas, det har varit känslomässigt jobbigt och en långsam process.

Jag tror att det är viktigt att försöka göra något åt sin självkänsla, att ha ett NPproblem ger väldigt många en känsla av att inte duga och räcka till, bygger man upp självkänslan blir man mindre beroende av vad andra anser om en. Eftersom man faktiskt ÄR annorlunda och ofta inte passar in är det desto viktigare att man kan känna att man faktiskt är bra ändå. Att det annorlunda istället kan tillföra något. (Hur man bygger upp den vet jag faktiskt inte, men Mia Törnbloms böcker är rätt bra i ämnet, dessutom gås böckerna i princip igenom i tv3:s "Nyberg & Törnblom". I mitten på sidan du får upp via länken scrollar du ner till programmet som står i bokstavsordning, det sändes sju avsnitt tror jag)

Cattis skriver: "Är det någon som har bra tips på hur man kan bli bättre på att vara bland folk? Att göra som vissa förespråkar, utsätta sig för det jobbiga mer och mer till det "går över", det funkar inte för mig. Inte en chans."

Just det här tycker jag är ett dilemma, jag upplever precis som Cattis att det inte hjälper att utsätta sig för påfrestningarna, det framkallar bara ångest och gör att man tycker det blir ännu jobbigare nästa gång. Däremot så om man undviker det jobbiga så utvecklar man ju nästan en fobi mot det tillslut, och steget att göra det blir fullständigt oöverkomligt.

Det jag tror man behöver göra är:

1. Acceptera att det är jobbigt och inte förvänta sig att det blir lätt.
2. Fundera på vilket som är värt att lägga energi på, ta bort det som inte är nödvändigt.
3. Underlätta de situationer som är jobbiga, men du vill klara av, så mycket som möjligt. (se tex råden ovan)
4. Försök att hitta sociala sammanhang och vänner som du kan känna dig avslappnad med och byt ut de jobbiga sammanhangen mot trevligare sådana.*

*) Jag tror man tränar upp sin sociala kompetens bäst genom att göra det på ett trevligt sätt, dvs inte genom at pressa sig till obehagliga saker, men ej heller att undvika alla sammanhang som innefattar relationer och kontakt med andra människor.

Har inte skrivit på det här forumet tidigare, "tillhör" egentligen kolhydrater.ifokus, men jag står i kö för en neuropsykiatrisk utredning och går in här och läser ibland.

Detta känner jag så väl igen mig i! Jag har de senaste åren (ganska många) lagt all min tid på att "skärpa mig och bli normal", dvs. verkligen försökt bli social, lära mig hur man konverserar och umgås med andra människor, och lära mig att tycka om det. Det har bara blivit pannkaka av allt! Massor av stress, oro, ångest och känslor av att vara totalt värdelös. Så jag håller med om det många säger här - det är ett dilemma, för det går uppenbarligen inte att lära sig bli social genom att utsätta sig för jobbiga situationer. Just det som du beskriver i #0 är också en av de värsta och mest påfrestande saker som jag kan utsätta mig för, särskilt om personerna inte är väl kända sen tidigare. Att vara instängd, påtvingad massor av umgänge och inte kunna smita iväg för sig själv. Jo, kanske om man går ut i skogen eller så, men då känner jag ändå bara att jag är förvisad från min trygga punkt, vilket alltid blir stället jag bor och sover på, att jag inte "får" vara där för de andra och utvecklar en ogrundad avsky för dessa personer eftersom de är så dumma mot mig. Vilket kanske skulle lösa sig om jag bara pratade om saken, men jag har inte haft den självinsikten om att jag verkligen behöver vara ifred och blir utpumpad av att umgås med folk. Jag har hela livet trott att det bara är fel på mig och att jag är lat och bortskämd som är så dålig på att tåla att jag blir trött, ångestfylld och frustrerad. Och pressat mig till att göra alla möjliga saker som jag bara mått dåligt av. För jag har trott att andra känt likadant, bara att de är bättre än mig på att "stå ut" och stålsätta sig mot allt det otäcka. Vilket ju känns rätt hemskt såhär i efterhand, om det nu visar sig att det verkligen är "fel" på mig, men jag får vara glad att jag inte kommer behöva gå genom hela livet och känna mig misslyckad åtminstone! 

Jaja, ville bara skriva av mig lite, eftersom jag kände igen mig så väl i vad ni skriver här allihop.

#20: Välkommen hit! Hur länge har du stått i kö?

Vänliga hälsningar

Niklas

#21 Tack så mycket! Jag vet faktiskt inte. Jag var på psykiatrienheten i slutet av juni, där jag fick fylla i en massa självskattningstest och prata med en psykiatriker. De skulle väl avgöra om jag behövde göra nån utredning, och det tyckte de att jag skulle. Men jag vet inte om jag blev satt i kö då på direkten, eller först i september när jag plötsligt fick en besökstid hos min "kontaktperson" som då sa att jag skulle få göra en funktionsutredning. Ett halvårs väntetid pratade hon om iaf. Så jag hoppas det börjar röra på sig snart!

sämmer in på mig också att tjejer är jobbigare att umgås med, killar kör med ett rakt språk medan tjejer kan vara lite luriga. man vet inte vart man har senast släktträff blev jobbig var nu i julas. mina kusiner och bror har både förhållande och barn. själv sitter man där som ett ufo och vill bara försvinna in i ett svart hål

#22: Okej, då låter det i alla fall somom det händer något.

Vänliga hälsningar

Niklas