Konsten att umgås med kvinnor
Ja, jag har reagerat på att många speciellt tjejer verkar ha svårt att umgås med tjejer. Är det något som är vanligt över lag eller är vi Bokstavsfolk överrepresenterade? Eller är det bara jag som tycker att det verkar vara vanligt?
Varför i så fall, har det att göra med att kvinnor oftast är mer subtila och inte lika rättframma med vad dom vill eller är det personkemin som inte klickar eller finns det något helt annat, avundsjuka på "normala" kvinnor?
Min egen erfarenhet är i alla fall att jag nästan alltid föredrar att umgås med killar och män men att dom få riktigt nära vänner jag haft alltid varit tjejer… jag tror jag har svårt för det där prata bakom ryggen köret som inte är helt ovanligt bland yngre tjejer och även att mina intressen aldrig varit "tjejiga".
![[aspie]](/images/avatar-dead.svg){kind=avatar}
Ja, jag har oxå märkt att det ofta är så. Har oxå märkt att speciellt tjejer kan vara riktigt hemska mot varandra. Det verkar bli ett evigt tävlande vem som är mest populär bland killarna och en massa smutskastning bakom ryggen. HATAR SÅNT 
Jag har lekt med killar och haft bästisar bland killarna sen jag var liten. När jag blev äldre gick det aldrig att ha den där kompisgrejen med killar då de endast var ute efter en enda grej och det gjorde mig mycket ledsen 
Litar än idag inte på kvinnor… Litar inte på män heller för den delen 
Det är precis likadant för mig! Men vet inte om det gäller för tjejer i allmänhet eller bara bokstavsfolk… Flera tjejer jag träffat på har i alla fall påstått, när jag sagt att jag inte brukar umgås med tjejer, att de är likadana. Fast sen har det visat sig att det inte alls var så, det var bara nåt de sa för att bli omtyckta och leka samhörighetskänsla. Avskyr sånt.
Det kan nog stämma att killar är mer rättframma i sitt språk och inte lika lätta att misstolka. Och framför allt så blir de inte så sårade och tar inte allt på så himla stort allvar om man skulle råka misstolka eller göra något annat fel! Lite hård jargong och "retande" skämt om en, men man vet att det inte är nåt de menar på riktigt. Medan en tjej kan släta över och låtsas som att allt är okej, men sen gå iväg och prata skit om en bakom ryggen. Aaaaargh. Och även om man är "på rätt sida" och inne i tjejgruppen s.a.s., så blir jag helt ställd och vet inte var jag ska ta vägen när de börjar skvallra och döma ut andra tjejer som inte är närvarande. Det är sååååå lågt och lömskt.
Har dock svårt att bli riktigt nära vän med killar. Den enda nära vän jag haft var en tjej. Men det har nog inte så mycket med könet att göra, utan bara att jag inte riktigt förstår syftet med nära vänskap öht. Och nu är ju min bästa vän min underbara sambo (som är kille 
).
Jag är så väldigt rak i min kommunikation, såväl skriftlig som muntlig, så jag skrämmer folk. De uppfattar mig som arg medan jag tycker jag är ärlig.
På så sätt är det lättare att umgås och prata med män. De säger vad de menar på ett annat sätt en tjejer. Tjejer håller ofta bara med fast de inte alls tycker som jag. Ett sådant samtal är helt ointressant. Jag vill ju veta vad andra tycker.
De tjejkompisar jag har/haft är riktigt starka och självständiga kvinnor som har gett mig mothugg och inte tagit mina åsikter personligt. Jag har jobbat med män och det har gått jättebra. Har jag gjort fel har man påpekat det, och inget mer med det. Jobbar man med kvinnor kan man göra samma fel i åratal utan att någon säger till. När det väl kommer fram känner man sig helt förkrossad. Alla har vetat om det och talat om det men ingen har sagt något.
>>>Malum domesticum<<<
Jeg omgås stort sett bare med kvinner, da jeg var så redd for gutter og menn i barndommen og ble utsatt for overgrep. Nå har jeg noen mannlige venner som jeg er trygg på. De kvinnelige vennene er sanne venner - vi kan snakke om alt, og driver aldri bakvask - det ville være å svikte sine gode venner.
Starta ny diskussion