Glömde du att skriva in text i inlägget?

Vänliga hälsningar

Niklas

Väntar på fortsättningen med spänning…

Jo, hrrmmm, nu ska inlägget lyckas. Jag skriver i en annan fil och sparar på datorn, så ska vi se att det kopieras in så småningom.

Mina funderingar går kring huruvida jag har ADD eller inte, och om det skulle hjälpa mig att få en diagnos/medicinering och om det ens finns någon chans att jag kan få det inom rimlig tid. Allt jag har hört om utredningar och diagnoser är ju en massa elände, och jag har varken tid eller ork att sätta efter detta om det inte ger något annat än en massa jobb och en stämpel i pannan.

För att börja, kan jag säga att jag alltid har reagerat med viss ilska när någon antytt att jag skulle ha någon neuropsykiatrisk problematik. Inte för att det händer allt för ofta, men det har hänt. Med min bakgrund har jag alltid sett det som ett sätt att vända skulden tillbaka till mig, att det är mig själv det är fel på. Till saken ör ju då att jag trott att jag alltid varit deprimerad, och att det varit det som gjort att jag varit initiativlös vad gäller att få saker gjorda och sköta min ekonomi, städning, ordning och allt sånt.

Det vore väl inte allt för konstigt om jag är deprimerad, eftersom jag (som jag nu har lärt mig många andra med ADD också har) uruselt självförtroende och självkänsla. Min barndom är full av umbäranden och jag växte upp med bara en far, som skrek och svor åt mig, kallade mig ungjävel, idiot och att jag aldrig kan lära mig någonting, i stort sett varje dag. Jag var näst intill överbegåvad i skolan men allt fokus lades på att jag "glömde" prickarna över Å, Ä och Ö och räckte upp handen för ofta. Pappa satt bara och skruvade på sig och skämdes på kvartssamtalen. Samt en massa annat.

Mitt liv har varit en kamp. jag har altid tvingats göra just det jag inte är bra på, och det känns som att det bara är just det som jag är dålig på som spelar någon roll. Organisera, styra andra, hålla ordning, komma ihåg saker, etc. Jag har trott att jag dagdrömmer hela tiden bara för att mitt liv är så tråkigt (vilket kanske är sant). Att jag är extra känslig för allt och stressotålig bara för att jag är en vek figur. Just nu är jag arbetslös, och har vikarierat och hoppat från jobb till jobb, som jag i slutändan inte klarat av att slutföra.

Men så läste jag artikeln om ADHD-kvinnor i Svenskan i höstas, och där stod en massa saker som jag kände igen mig i som jag hitintills inte vetat har med detta att göra, som bland annat sekundära depressioner på grund av allt trassel och ansträngning som det ger, det bottenlösa självförtroendet, att man gör allt för att kompensera, kreativiteten, och förmågan att superfokusera på vissa saker.

Sen dess har jag tänkt på detta och köpt en bok och läst för att få ite mer på fötterna, och vissa saker som står i boken är klockrena. Andra saker stämmer sämre in, men det kan ju också vara en coping-strategi från min sida. Bl a är jag i stort sett aldrig sen, utan snarare alltför tidig, då jag verkligen hatar att bli sen och blir superstressad av det. Lika så har jag aldrig krockat med bilen, och jag har heller aldrig problemet med att jag säger förhastade saker innan jag hinner tänka mig för. För att ta några exempel.

Jag skulle vilja veta hur ni andra i liknande situation har upplevt att gå igenom utredning, få en diagnos och ev behandling. Har det hjälpt er eller har ni bara blivit mer misshandlade på vägen?

Har någon tips på en bra bok för självhjälp, för hur man ska kunna organisera sitt liv? Jag har beställt Sari Soldens bok om kvinnor med ADD mest för att försöka förstå om jag har det.

Härutöver har jag 39 år på nacken, en son på 2 år och en ganska oförstående sambo.

Jag har precis fått diagnosen ADD, och jag känner igen i starkt i det du beskriver. :/

Jag tycker du snarare är talangfull

Jag är så glad att jag har hittat denna sidan! Är 29 (kvinna) och utreds just nu för ADHD/ADD. Jag är så ´"#¤" deprimerad just nu…. eller liksom nedstämd. Har alltid förstått att jag inte är som andra, men allt har helt plötsligt blivit så tydligt! Har tre underbara barn (två med diagnos) och jag är lyckligt gift (tack o lov). Psykologerna har påbörjat anamnesen och jag är lite bekymmrad. Min mamma kan intyga att jag alltid varit lite virrig och någorlunda märklig jämfört med andra barn. Men resten, lärare och sånt säger bara "hon har alltid varit så snäll och gullig". Jag drömde mig i väg som barn och ritade 24 timmar om dygnet. Hade lite problem med vänner, men blev inte direkt systematiskt mobbad. Det finns inte direkt något att ta på som barn, men de problem jag har i dag märs ju mer… Jag har lätt för att dra på mig en fasad för att passa in med omgivningen. Inte för att jag egentligen VILL ha diagnos.. men vad är det annars jag har? Har varit mer Hypo än Hyper som barn, alltid varit "duktig". Lider extremt mycket av mig själv. Har svårt att klara ett jobb. Alla jag känner säger att det är för att jag har barn med funktonshinder och att det inte är konstgt att jag är stressad eller deprimerad. Men det känns ju inte som om det är pågrund av det! Blir lätt superfokuserad av det jag tycker är intressant, men kan inte koncentrera mig på andra "enkla" saker… Denna utredning gör mig hyper nervös och jag har ständig ångest, har svårt att förklara hur jag upplever saker och ting. Dessutom känner jag mig gnällig… är det någon som känner igen sig?

#6: Det låter som om du har en hel del till anamnesen ändå. Du beskriver hur du uppfattade dig som märklig, virrig, svårighet med vänner, drömmande, ritade mycket. Det är saker de vill veta. Har din mamma läst kriterierna frö ADHD? Kan hon relatera något av det till dig?

Vilken av dina föräldrar är du mest lik?

Hej Niklas. Jo, min mamma har kollat genom kriterierna och kan känna igen mycket. Hon har alltid sagt att jag är en sån människa som kan gå genom livet med en röd och en grön strumpa utan att bry sig… ganska talande tycker jag;-) Jag stämmer dock inte in på det där impulsiva och stökiga som avbryter mm, det kom när jag blev äldre. Min far dog när jag var 11 år, så mycket av mina tonårs beteenden har skyllts på det, liksom ätstörningar och alkoholvanor… Vet inte vem jag är mest lik.. jag är definitivt inte lika stökig som min mamma, många säger att jag är lugn som min far var, men jag känner mig inte lugn. Inne i huvudet är det en tornado som drar fram, i bland en F5/F6 i bland bara en F1, men den försvinner aldrig… Oj vad långt det här blev (ett av mina andra problem, jag pratar alldeles för mycket;-).

Det låter som om din mamma kan vara bra att ha i utredningen. Även hur hon är och har varit kan vara intressant. Du nämner att hon är stökig. Tycker du att hon är onormalt stökig eller bara så där som många är i allmänhet?

#9 Min mor är definitivt mer stökig än andra kvinnor i 50 års åldern! Hon lyttar hit och dit och byter jobb, är rastlös och aldrig nöjd med sin tillvaro. Nu är hon i Norge och härjar emellanåt (jobbar där periodvis). Hon är otroligt duktig på att snacka sig ur sina problem (jag också) Det finns alltid 3000 anledningar till att man gör som man gör och är som man är. Sist skyllde hon på att hon var född i fel stjärntecken… det var tydligen jag med, därav mina problem… lixom inte sådant man vill att hon ska ta upp med psykiatikern. Då får man väl schizofreni diagnos i stället….. *suck*

#10: Psykologen är nog van att höra både det ena och det andra.  Har du funderat över möjligheten att din mamma har ADHD? Det är ofta ärftligt.

#11 Ja, det har jag. Jo, ärftligheten har jag koll på… Har en son med AS och väldigt mycket som liknar just ADD, en dotter som har utretts för ADHD/ADD/AS hon har extremt mycket drag, men de vill göra en ny utredning på barnhab nästa år. Hon var så liten när de gjorde första utredningen. Hon har helt klart bekymmer (nästan mer än sonen som HAR diagnos). Vi har fler med AS och ADHD/ADD i släkten. Min mamma skulle aldrig tillåta en utredning på sig själv- det är fel på alla andra enligt henne. Ja, psykologen ÄR nog faktiskt van vid att få höra både det ena och det andra…hihi.. har jag bara inte tänkt på

Det där med släkt och vänner och barn med diagnos, det är det som är så svårt… Hur vet jag med säkerhet att jag har samma bekymmer, eller är jag så van vid att ha detta runt mig att jag har aklimatiserat mig och "blivit likadan"… Jobbar ju också med ungdomar med NP diagnoser… fast å andra sidan har ju alltid varit den jag är… *ångest* sååå svårt *gnällig*

Förlåt mumriken, jag bara pratar om mig själv här. Typiskt mig…. Jag känner igen mig mycket i det du skriver. Har tyvärr inga tips på bok om självhjälp. Tycker du verkar himla stark i alla fall- och duktig. Så talanglös tänker jag inte, men det är som du säger- med alla motgångar har man ju dålig själkänsla också, inte så konstigt kanske…

*kram*