hmm, det är mycket fakta här som inte finns om din bror, men skall försöka i alla fall…

Har själv en dotter på 19, med ADD, introvert, men fysiskt utåtagerande i hemmet, svårt för att uttrycka sina känslor verbalt. SÅ detta kan ju stämma in för din bror också.

När det är så  här akut, så måste ni ju snabbt få hjälp.

Har han lugnat ner sig nu, så att det inte händer någonting mer i natt, är min första fråga? för annars får ni ju begära handräckning från polis el.dyl.

Precis vad jag tänkte på handräckning från polis. Hur gammal är din bror?

Hoppas det ordnar sig för er.

det kan vara som det var för min dotter: att när dom inte klarar av att försvara sig verbalt, tex. på skolan, så kommer dom hem till den trygga  hemmiljön, och ger utlopp för sina undertryckta aggressioner för en liten bagatell hemma istället.

SOm 14-åring så skrev hon själv ett brev till BUP, dit hon tidigare hade gått pga. utfrysning och mobbnin i skolan: där hon förklarade hur jobbigt det var med att alltid gå omkring och vara så arg, förstöra alla sina personliga tillhörigheter, det fanns inte en hel dörr i hela vårt hem.

Hon bad då om att få en ART-kurs, vilket dom inte hade, däremot skickade dom vidare hennes förfrågan till Soc, vilka vi aldrig tidigare hade varit i kontakt med. Det blev verkligen  hennes och hela familjens räddning.

ART är aggression replacement training, alltså att lära sig att lägga sina agressioner där de hör hemma, att kunna hantera dom på ett sundare sätt.

Det har bara blivit bättre för varje år, jag skulle kunna prata länge om det här och det är inte meningen, det är ju meningen att delge dig info. så att ni kan hjälpa din bror vidare.

Så om inte situationen är jätteakut, så kan ni alltid ringa en psyk-mottagning och be dom om en art-kurs, samt en tillfällig psyk-kontakt, tills dess att allt flyter på litet smidigare.

Förstår att det blev lite lite med information, men det jag var i behov av mest var någonstanns , ngt nr som jag kunde ringa för att få akut rådgivning. Jag hittade tillslut Bris för vuxna, men tydligen var det telefontider och hittade sedan Rädda barnen stödlinje för vuxna och jag kom i kontakt med en väldigt kunnig och saklig dam. Inte för att jag fick så mkt konkreta råd men det kändes lite bättre.

Vi lyckades få kontakt med min brors terapeut som tyckte att det var väldigt viktigt att vi inte tog avstånd. Vi har alltid stöttat Andre och har försökt att se förbi hans problem och vi har visat hänsyn och gjort mkt för att undvika pressande sitatuionen. Men idag ville vi visa att det här var inte acceptabelt. Vad är nästa steg tänker vi? Vad gör vi nu? och vad är han kapabel till att göra härnäst?

Andre har alltid varit en trevlig grabb, men med alldeles för mkt energi och hade stora koncentrationssvårigheter i skolan. Många misslyckanden i skolor och på sandlådeBUP så hittade vi en skola pga av kontakten som blev hans räddning. I den skolan blev lhan lite av en storebror för dem andra barnen och han växte som person. Han var var väldigt våldsam som liten, det var så han levde sitt liv. Han spottade, slog och sparkades och kastade saker när det behövdes. Men ju äldre han han blev ju mer mognade han på sig. Och han gick ju i små skolor där dem egentligen inte hade ngn aningom vad dem höll på med , det var mer som att man hade samlat "komunens knäppgökar" i ett rum och kallat det för skola. Det var vår komuns sätt att hantera min bror. Det här gjorde att han inte hade några vänner, och började sitt liv på internet där han spenderade all sin lediga tid med att spela spel och skafffa sig kompisar över nätet. Sen när han väl kom till den här bra skolan som han gick i 2 år så var han en av de äldre och totalt på skolan var dem väl bara 20 eleven så så mkt kompisar hade han ju inte. Och skolan låg över 1 ½ timmes bilfärd hemifrån enkelväg.

Så nu när han skulle börja gymnasiet så öppnades en helt ny värld. Vi blev helt förvånade över att se hnm blomma upp. Jag fick vara med hnm i skolan första dagen och efter timmar och ritningar av vilken buss han skulle ta hem så klarade han att åka buss till skolan och ta sig hem också. Och nu efter några veckor så är han som vilken "normal" tonåring som helst. Det har varit skönt att se hnm göra ngt annat än att bara sitta vid sin dator hela tiden, där han annars har gömt sig under sina år.

Men dem senaste månaderna så har det funnits en hotfull blick från hans sida när saker har kommit upp till diskussion. Han har gett sig på alla i familjen och ikväll var det pappas tur då han slog hnm med öppen näven över käken och slog handen igenom väggen.

mm, det var ju precis så som jag misstänkte att det var.

Jag tolkar det som att din bror äntligen får vara en, av de andra, i skolan. Inte utanför, men det har ett pris.

Kanske har han valt clown-personligheten, eller så har han lärt sig av tidigare/nya erfarenheter att aggressivitet är bästa försvar. SÅ hans nya personlighet ser ni nu i hemmet. ELLER så har han sådana spänningar av de erfarenheter (i en tuff tonårsvärld) som han har samlat på sig under dagen och då låter han ventilen pysa ur hemmavid.

Varför jag säger varför, är ju för att jag inte är terapeut, bara mamma och er bror har ju heller inte fått säga hur det är för honom, vilket är jätteviktigt för att få reda på vad, som är vad.

Att sätta gräns, är dock livsviktigt: jag har läst på flera ställen och har själv gjort samma erfarenhet att barn med ADHD kan ha lätt för att glida snett, när man väl börjar släppa på kontrollen.

Min äldsta dotter, hamnade i gravt missbruk, under flera år, när hon spårade ur, under gymnasietiden. Det var även hon som blev en av terroristen i skolan, som gick omkring och sparkade ner folk.

FÖr min andra dotter, som fick ART-kursen, har det dock gått betydligt bättre.
Så jag tror att det är väldigt akut att ni har: regelbunden kontakt (kanske med kuratorn/spec.pedagogen) på skolan (kanske daglig kontakt med hans huvudlärare), även med terapeuten som du hänvisade till och varför inte KRÄV en ART-kurs, där han får träna sig i att inte släppa ut alla sina aggressioner över er därhemma.

Om detta ändå inte känns tryggt, så kanske han behöver hitta något annat boende, tills att ni inte känner er hotade.
Kram, för att du försöker stötta dina föräldrar och din bror så här mycket. Jag vet så väl hurpass påfrestande detta kan vara också för syskonen.

#5 mkt kloka ord!

Men hur får man en tonåring att förstå att det han gör faktiskt är hans fel. Att det är han själv som sätter sig i dem här situationerna. Gårdagens problematik är fortfarande pappas fel enligt min bror. Och han anser att han inte har några problem alls utan att det är våra föräldrar som kontrollerar hnm så mkt och talar om för hnm vad han ska göra och inte göra. Det är pappas fel att Andre slog honom.

Vilket är helt fel. Det enda vi någonsin har krävt från hnm är att han ska Plocka ur disken en gång om dagen. .Sen har han aldrig behövt lyfta ett finger i onödan. Har vi tex frågat om hjälp vi lyft vid tunga saker så har han totalvägrat och setat kvar vid sin dator istället. Sen har sovtider alltid varit ett problem det är det enda kravet vi egentligen alltid har tjaffsat om. Han kan sitta uppe hela nätterna eftersom han inte tar ansvar över sina handlingar och sitt liv. Så disken och prat om sovtider. Det är dem kraven han har på sig. Och det tycker han att vi förstör hans liv med.

Hur ska vi få Andre att förstå att vi måste söka hjälp? För honom är det minsann inget fel på.

mm, ursäkta men jag har ju bara mina 5 barn med skiftande problem att jämföra med och jag tycker att det är så mycket som säger att man inte har lyckats få kontroll på detta för länge sedan, gör att det känns litet mörkt.

Han kan ju sitta så här om 10 år också.
Han behöver växa in i ansvar, om det inte redan har hänt, så kanske det är dags att tänka på professionell hjälp. Han är inget barn längre, även om  han uppför sig väldigt oansvarigt.

Om jag vore dina föräldrar, så skulle jag hjälpa honom, genom att låta honom flytta till ett övervakat boende. Han kanske tar det som ett svek, men han måste få mer krav på sig, annars kommer han nog inte till att själv ta ansvar.

Ibland räcker inte familjen till, så är det, och då måste man få all den hjälp som man behöver för att orka vara en familj.

Jag ser en 22-åring framför mig, men så gammal är han väl inte?

Hej.

Jag känner igen det du berättar av egen erfarenhet. Undrar….har han kommit i dåligt sällskap? Min son blev förändrad när han gjorde det nämligen. Det behöver ju inte vara så för din pojke men tanken slog mig bara.

Vh Lena

Andre är 91:a så han är mitt i tonåren.
Han har precis börjat få kompisar nu när han började gymnasiet. Han valde barn och fritid för att han ville hjälpa barn som är i samma situation som sig själv.

Jag har ingen aning om hans kompiskrets men dem få jag har träffat har varit tillsysnes helt oskyldiga lite "mesiga" killar.

Han sov hos en kompis inatt, han ville inte berätta vart. Jag är storasyster till honom och har försökt att hålla mig lite utanför för att på ngt sätt ha lite koll på läget när det kommer till vad han känner om allt det här trots att det är hans karusell.

Just nu är det ngn kompis till hnm som ringer hem till mina föräldrar för att kolla hela tiden om ngn är hemma. Andre verkar vilja komma hem för att hämta ngt utan att stöta på ngn av oss men vi har talat om för den här kompisen att han kan sluta att ringa och springa andres ärenden.

Vi har hela tiden haft kontakt med en terapeut under tiden på Mellansjöskolan som han gick i nu senast. När jag ringde Rädda barnens föräldrarjour så rekommenderade den här kvinnan en torsten dygner? ngn som vem han är? Tydligen en privat läkare och terapeut. Vi försöker göra allt vi kan nu, men det är så svårt det här. Vi vill ju inte förlora hnm på ngt sätt och precis som ngn skrev så hamnar dem väldigt lätt fel.

Någon som känner till ngn riktigt bra läkare eller privat psykolog eller så?

åh, han är bara 16, som jag ser det så är det här ett: äntligen har jag kompisar och är fri, men konsekvenserna är litet svårare att ta.
Naturligtvis måste han gå och prata om alla skall orka med situationen, men han markerar så starkt att han frigör sig, vilket är naturligt för den åldern som han befinner sig i. 

Det är alltid svårt att ge råd till andra, men jag tror att han behöver litet distans till er när han har varit så isolerad innan, om han har kontakt med någon på skolan, helst dagligen samt veckovis kontakt med en psykolog, eller någon från soc. som låter honom få ART-kursen, så kan det ändå bli riktigt bra.

Gränsen går absolut vid våld.

Min dotter kom hem en gång jättepåverkad och började kasta saker och sedan ville hon gå på mig. Jag ringde polisen som tog med henne, hon blev inlagt först på akuten, sedan på psyket.

Min son -15, är nu större än jag och mycket starkare. Han brukar sparkar på mina möbler osv. Han har förstört en del under sina utbrott. Men nästan allt drog jag av sedan av hans fickpengar eller han fick försöker laga tex söndersparkade trädgårdsstolar. Han vet att jag kräver så mycket behärskning att han inte förstör saker, för de kostar pengar.

Men vi har också varit i nästan-slagsmål. Han har sagt mycket hemska saker till mig, spottat på mig eller försökt att få ut mig med våld från hans hus. Men jag försöker att ta det väldigt lugnt och bestämt och framförallt aldrig visar att jag faktisk är rädd då. Än så länge skulle inte kunna händer så mycket, men vad händer när han blir äldre? 

Jag anser det som ett allvarligt problem. Det är ganska ofta man kan läsa om misshandel mellan barn och föräldrar.Jag får bra hjälp av Fariken som just tränar med honom att han måste lära att behärska sig och hur man gör det.

Men ingen föräldrar behöver hamna i slagsmål med sina barn.

Känner igen mig ingen förstår oss "funktionshindrade" ni kan inte leva in er i vår sitaution hur mycket ni än vill ni kan nog inte ens fantisera vilket helvete det där är, Jag hatar verkligen personer som tror specialskolor och hem och sådant ska fixa skiten men nej Nej är svaret vi har oxå känslor presic som ni dock kan vi inte acceptera era på samma sätt

Jag har väl inte så mkt att säga egentligen Min dotter har haft sina raseriutbrott och många saker har gått sönder och jag har vuxit upp med en mycket agressiv bror som slagi på mig, min mamma och min pappa konstant från det jag var liten. Tyvärr fanns det ingen hjälp att få då. Jag hoppas det är bättre nu.

Men när jag läser om din bror kan jag inte låta bli att tänka på en bok som jag tycker alla borde läsa. Det handlar om en kille med ADHD som skrev boken då han själv var 16 med sin mammas hjälp. Han hade samma humör som du beskriver och hamnade helt på tok i livet med fel människor. Ja, han blev t.o.m inblandad i ett mord. Läs hur han kom vidare och tog sin revasch. Mycket gripande och många tårar.

Lasses revansch

Författare:

Sverker Lindström

Förlag:

Norlén & Slottner

Bandtyp: Häftad, Språk: Svenska

Utgiven: 200508

Vikt i gram: 352

ISBN10: 9185429031

ISBN13: 9789185429035