att berätta på jobbet
vet inte om någon skrivit om detta förut…är lite för lat att ta reda på det med, så ja skapar en ny tråd 
Ni som har jobb och funktionshinder. Har ni berättat för chefen, arbetskamrater eller både och? hur blev det? bättre/sämre?
Jag har berättat för både chef och arbetskamrater….
Och det blev så mycket bättre 
Jag har fått mer acceptans, respekt och tålamod från dem…. jag får vara jag och det är okej. Jag behöver inte försöka förklara mej hela tiden, behöver inte anstränga mej att vara still på möten (och missa allt). Jag får lov att flaxa, studsa omkring….. ibland ser de fortare än jag att jag behöver röra mej… och då får jag en liten knuff i sidan: sätt på kaffe, kan du kopiera, duka fram koppar eller vad det nu kan vara
Och INGEN blir arg på mej och tycker jag är störande
Min chef backar upp mej om dagpersonal är "arga" på mej…. förklarar att jag faktiskt inte kan hjälpa det o att det inte är mitt fel (om det behövs) utan att berätta för mycket…..
Jag mår så mycket bättre av detta och det gör nog mina arbetskamrater med. Jag är så glad för att dem vet och att dom är som dom är mot mej Och att jag berättade
Hur är det för er? har ni berättat och hur blev det?
Åh! Vad det låter härligt,att bli accepterad för den man är. Jag tänker ofta på,hur folk med tex. AS,ska kunna jobba inom omsorgen i vår kommun. Där börjar alla i en bemanningspool,och får hoppa runt på olika arbetsplatser.
JAG har ingen diagnos,men skulle aldrig fixa det! Denna flexibilitet som krävs,måste ju sortera bort många duktiga människor. Var finns det individuella tänkadet på dessa stora arbetsplatser??
Därför blir jag så glad,när jag läser hur du har det. I en framtid,hoppas vi att det är en självklarhet.
Kram / Åsa
jag jobbar i omsorgen… började som timvikarie… sedan fast anställning… hamnade på en avdelning där det faktiskt gick hyfsat bra. Sen var jag mammaledig och hoppade in extra lite här o var… det funkade oxå. Sen gick jag in på natten ett par månader… det funkade mindre bra och jag blev placerad på en annan avdelning på dan, för natt tjänsten jag vicka på gick till en som hade läk intyg på att hon inte klarade av dagjobbet (vilket är förståelikt).
efter 5 månader fick jag tjänst på natten….. funkade sådär och fick veta lite senare att jag tydligen hade vart hemsk på dagen(?) varför ingen sa nåt så ja kunde få en chans att ändra mej vet ja inte…..
efter ett tag ändrades personalgruppen på natten o det blev bättre 
jag fick min diagnos i september och berättade med en gång… och nu känner jag mej hemma, äntligen, och accepterad för den jag är och det känns jättebra
Jag vet ju att inte alla får den positiva respons jag fick då de berättar men ville dela med mej
Sen finns det ju faktiskt lagar mot sånt här…. handikapplagen tror ja e en av dem. Så blir man utsatt eller nåt annat efter man berättat så ska man kontakta facket eller något annat, typ diskrimineringsombud/handikapp ombud eller nåt…. för de får inte diskriminera….
oj va flummigt det blev. hoppas ni förstår ändå….
*kram*
![[aspie]](/images/avatar-dead.svg){kind=avatar}
Så underbart bra att du har det så fint på jobbet, är verkligen glad för din skull. Din chef och dina arbetskamrater skulle ha en stor smaskig tårta som tack
*Kram*
*putt* nån mer? positivt eller negativt spelar ingen roll….
Jag har kommit för kort i mitt liv efter diagnosen, för att ha så mycket at komma med. Just för tillfället ångrar jag att jag varit för öppen, det blir svårt att hålla diagnosen privat när man väl lyft på locket så nu har jag liksom tappat kontrollen över den informationen och det tycker jag är synd.
Starta ny diskussion