jag förstår dej…. helt o hållet. Jag har en kille på snart 14…utan diagnos och han är likadan…. han begriper inte att man ska städa. vadå? jag trivs o hittar juh! Han bäddar inte ens sängen när han ska sova! lakanet o bäddmadrassen hänger halvägs ner på golvet…eller så puttar han helt sonika ner det helt… prylar överallt.

Jag tror att detta är ganska typiskt tonåringar…. och det växer förhoppningsvis bort, men det är nog svårare i ditt fall då han har diagnos…. han skall förstå innebörden av det…. (nu vet ju inte jag hur svårt han har det men ja tänkte generellt…)

Kram Linda

glömde säga…. du är inte egocentrisk!

Tja, så hade jag det.. det luktade väl inte men ständigt ett laget på golvet med papper, böcker, kläder.. allt. 

Det är tråkigt eftersom det påverkar andra men…. I mitt fall så fanns inte ork och motivation till att städa. Jag klarade att vara i skolan men sen var jag som en total zoombie. Alla krafter jag hade togs ut på att försöka sitta still och lyssna. Sen trivdes jag i röran, eller snarare, hade inget problem med den. Jag tror att rörighet kan man få acceptera men det ska ju inte gå så långt att det blir en sanitär olägenhet.

Bästa puschen för mig var när min pappa sa att om inte du städar till imorgon så gör jag det imorgon och jag slänger allt som verkar onödigt… det brukade få mig  att i ren desperation städa för att rädda för mig viktiga saker=)

#3

Jag saknar bristen på förståelse för att jag faktiskt inte mår bra av situationen.

Ingenting hjälper. Hot har jag slutat med för länge sen. Det är ingen mening. Om jag kastar saker måste ju jag betala för nya grejer och det kan jag inte.

Mitt barn nonchalerar mig totalt. Senast bad jag tonåringen ställa in sin kaffekopp i diskmaskinen. Det enda som hände var att jag fick se ryggtavlan lämna köket. Inte ens en kommentar.

Besviken blir jag på "proffsen" som inte kan se mitt problem. Jag kämpar dagligen för att överleva. Jag har flera barn. Ett barn tar allt.

Min strategi är att vänta 3,5 år tills det är dags för utflyttning men sämre dagar vet jag inte om jag kommer kunna hålla ut till dess.

#1

Tyvärr tror jg inte du förstår. Att det är normalt för åldern säger alla som inte har sett. Det är normalt för tonåringar, som sagt jag har flera barn och har gått igenom åldern förut, men det här är INTE normalt.

#4 Ditt barn kanske inte mår bra av tjatsituationen och tvånget att städa? Jag menar inte att du ska vara tvungen att accptera snusk men världen går inte under för att det ligger kläder på golvet. Det kanske inte kan vara en prioritet i ditt barns värld? Det kanske är för mycket annat som tar all energi? 

Anledningen till att jag ser den från den synvinkeln är för att jag vet vilken ångest jag haft över städning. Jag har helt enkelt inte klarat att ta tag i det. Det har inte gått. Jag har suttit och gråtit så många gånger över att jag inte kan ta mig för att städa. Det konstanta överhängande tvånget och känslan av misslyckande gjorde inte städning till något lättare. Dom gångerna jag väl började fastnade jag ofta i en tidning på golvet eller med gamla teckningar eller liknande.

Jag vet också att det finns människro som mår dåligt över att det inte är rent omkring dom. Jag känner en del sådana människor. Det är ett riktigt problem och det kan störa fruktansvärt mycket. Inget blir ju såklart bättre om man har annat som stör såsom utmattning eller ångest. 

Men. Jag anser att man måste kunna kompromissa. Eget rum är egen zon. För mig. Att övriga huset skitas ner är inte okej, där ska övriga familjemdlemmar också kunna trivas. Där ska man städa, punkt. Men man kanske inte behöver lägga ner tonvis med energi på att få det kliniskt rent i en tonårings rum. Så länge dörren är stängd, det inte luktar snusk och inte krälar djur i skiten så tycker jag att det inte är så viktigt att fokusera enormt på det.

När jag flyttade hemifrån senare blev sjukskriven och fick alla veckans dagar på mig att städa lägenheten och när inget annat kräver min fula energi (som skolaeller jobb) har det blivit lättare att städa även om det fortfarande inte är det roligaste jag vet.

Det här är bara vad jag tycker. Du får naturligtvis ha din helt egna åsikt och kanske förstår jag inte exakt hur jobbig situationen är för dig. Jag kan tänka mig att det kanske är något som går att ta upp igen med vården (om ditt barn går hos BUP tillexempel). Eller om du träffar någon för dig själv. Kanske förstod dom inte första eller andra gången men ge inte upp i så fall. Ibland behöver saker tydligen upprepas för att andra ska förstå.

Vi har samma problem. Vår dotters rum är rena rama kaoset! Idag städade jag hennes rum på förmiddagen. Det dröjde inte länge förrän det såg lika dant ut igen. Dessutom hade hon i ett raseriutbrott slängt ut hamstermat på hela golvet. Det luktar illa i hela huset från hamsterburen, trots stängd dörr och trots att buren är städad. Tuchpenna har hon skrivit med över hela väggen så att vi nu måste omtapetsera! Jag blir så förbannad! Visst kan tonåringar vara slarviga, men det finns gränser. Inte nog att man blir socialt isolerad av hennes raseriutbrott (hon har AS), hon skriker, svär och lever rövare. Är som en tickande bomb. Nu är det dessutom oredan! Jag står inte ut!

#0: Har någon från BUP varit hemma hos er och sett hur det ser ut? Det kanske är lättare att få deras förståelse om de ser vad du talar om. Kaos kan innebära väldigt olika saker för olika personer.

#4 tro mej….jag förstår…. vet att alla säger så…. jag är själv frustrerad efter att få höra denna kommentaren jämnt o ständigt….. Jag har barn med NPF oxå….. och min store kille som är utan npf….ska jag jämföra han med vanliga tonåringar så är han….. i brist på bättre ord: en vandrande katastrof….

Skillnaden är att min son "borde förstå" och att din kanske inte kan….(missförstå mej rätt)

Men ge inte upp vännen…. så småningom så blir det bättre…. kan ni inte få nån hjälp med pojken? har han ingen p.o? eller assistent? eller någon som kan förklara…. (förutom du)

Hoppas du kan få hjälp och ork…. du ska inte behöva ha det så här

Kram

Dotterns sönderklippta jacka!

# 7

Jag har haft foton med mig till BUP men de är inte intresserade. Synd. Jag önskade att de skulle försöka förklara för mitt barn hur jag ser på städning och den hygieniska aspekten. Dessutom är det min uppgift som förälder att lära ut ett sunt beteende. Ännu viktigare om det är ett barn med problem att jag gör vad jag kan som förälder för att hjälpa.

#4

Tack för att du påminner mig om barnets stress och ångest. Då mimiken är stel är det svårt att se såna känslor på mitt barn. Jag uppfattar det som ointresse fast jag intellektuellt lärt mig att oron och ångesten faktiskt finns där.

OM det är så att jag också har någon bokstavsproblematik så är jag den typen att oordning stressar mig till max. Jag måste ha kontroll på allt för att känna mig lugn. Bäst känns det när jag tex har fyra saker i kylskåpet för då vet jag exakt att ingenting blir gammalt och jag vet precis vad som behöver handlas. (Lite hårddraget). Står det 70 på vägskylten SKA man köra 70. Ja, ni fattar säker! ha ha ha.

Aspergers kan ju slå åt båda hållen har jag fått lära mig och i vårt fall är kombinationen inte den allra mest lyckade.

# 6

Man måste få vara arg. Konstigt vore det annars. Men det är skönt att höra någon som till fullo förstår hur det känns.

Jag önskar er varmt lycka till.

#8

Tack för dina rader. Oftast orkar jag, det är mina dåliga stunder som jag faller igenom. Sen brukar det rulla på igen under en period.

#10 du är inte ensam… kanske en klen tröst men ibland så kan det hjälpa att höra att man inte är ensam (det gör det för mej iaf)

Och det är ett helvete att ha det så…. för alla inblandade… även om alla inte ser det så….

Jag hoppas verkligen att du finner ork och att du får den hjälp du/ni har rätt till

kram Linda

#0

"Detta kan låta egocentriskt men jag har svårt att förstå att jag måste tåla det här och bli mer och mer oförmögen att orka med min egen vardag och mitt liv."

Det är inte egocentriskt, helt normalt att känna/tänka/fungera så. Och där tror jag det största problemet ligger. Att du ställer "normala" krav, på ett bokstavsbarn.

____________________________________________________________

"Jag saknar bristen på förståelse för att jag faktiskt inte mår bra av situationen."

Den förståelsen är svår att få av människor som inte levt på samma sätt. Många sk proffs, har enormt dålig kunskap om hur det faktiskt är att leva med detta. Din situation är verkligen ingen lätt sak och tär extremt mycket på hela din tillvaro, uppenbarligen och helt naturligt. Det är skitjobbigt, jag vet och jag lider med dig.

____________________________________________________________

"Jag önskade att de skulle försöka förklara för mitt barn hur jag ser på städning och den hygieniska aspekten."

Bara för att barnet inte sköter städning eller hygien, innebär det inte att det inte förstår hur du känner och ser på det. Jag är övertygad om att den vetskapen finns rotad i ditt barn.
Jag är också övertygad om att det vare sig beror på bristande respekt för dig eller dina regler. Inte heller tror jag det beror på nonchalans. Jag tror det beror på oförmåga pga barnets funktionshinder.
Och säkerligen skapar det en massa ångest och stress, att hela tiden påminnas om att man inte klarar av att sköta de "enklaste" saker, som dessutom betyder mkt/är viktigt för dig.
Det är jättejobbigt att känna sig oduglig och smått värdelös, när man ser hur lätt andra grejar saker. När man ofta anses vara dum, otrevlig eller rent av jävlig som inte ställer upp - fast man inte klarar av det hur mkt man än intalat sig att det "måste" göras.

____________________________________________________________

Men, ett stort men. Jag tror du är galet ute när du resonerar som ovan.

Jag förstår av det du skriver, att det är uppenbart att du själv ännu inte förstår till fullo. Hur dessa funktionshinder i vissa lägen gör Bokstavsfolk fullkomligt handikappade. Du verkar använda dina "normala" normer, när du försöker uppfostra ett "bokstavsbarn".
Självklart, för alla lever vi ju som vi lär (och är). Inget konstigt med det alltså, men troligen en bidragande orsak till många konflikter. 

Sätter du upp reglerna efter dessa normer, så omöjliggör du för barnet att någonsin lyckas med vissa saker. Ett bokstavsbarn kommer aldrig att kunna mycket av det du ser som självklart, sådant som "minsta barnunge klarar".

De flesta bokstavsmänniskor saknar bristen på förståelse - hela livet i värsta fall.

Jag menar absolut inte att dina känslor är fel eller oviktiga. Det är minst lika viktigt att du mår bra. Men du kan inte förvänta dig att barnet skall klara av det som alla andra klarar. Det är orättvist som bara den mot barnet, och skadar dig själv.
Man kan tycka att saker är så enkla att "vem som helst" klarar av det. Inte alltid. Och sällan på det sätt som en "normal" vill att det skall ske.

Jag har tyvärr inga lösningar på ditt problem att komma med - däremot en beskrivning av hur det kan fungera "i andra änden". För barnets del menar jag. För jag vet hur en del av oss känner. Tjatet och gnatet under tonåren. Tjatande om precis ALLT, för man gjorde ju INGET (vilket oftast var sant)!

Men. När man väl gjorde något, så tjatades det om någon av de andra femtielva sakerna man skulle gjort/inte gjort.
Man behandlas, även om det inte är avsikten, som en oduglig och lat (ibland värre) typ som dessutom måste vara urkorkad som inte ens försöker.

Föräldrarna (exempelvis) försöker desperat få en att rycka upp sig och åtminstone försöööka. Med all rätt, inget fel i det.

När man dagligen får höra tjat om allt möjligt, vilket egentligen inte är mer än rätt, så slår man dövörat till. Man slutar lyssna, eftersom man vet att det inte hjälper, utan bara "stör".
Man vet ju, att det lilla man orkar ta tag i aldrig kommer räcka ändå. Så varför slösa energi på att alls lyssna - eller på att försöka, om än aldrig så lite?

För man försöker. Man försöker varenda vaken minut, och kanske mer än så, att vara "som man ska". Sådana praktiska saker som städning, eller att fixa disken, prioriteras kanske inte vidare högt.

Det finns kanske viktigare saker i tillvaron. En del av oss tillbringar hela uppväxten, från tidig ålder när vi förstått att "alla" andra pratar ett "språk" vi inte begriper, med att försöka lära oss hur andra gör. Vi behöver ju lära oss det så pass mycket och bra, att vi till slut kan få "andra" att tro att vi är "som de".

Det går ibland åt enorma mängder energi till att existera, att ta in allt och lära sig "det sociala spelet". När man sen kommer hem, är det enda man orkar kanske att bearbeta intrycken och förbereda sig inför att "vara normal" dagen efter också.

När man kommit till det stadiet, att man dels vet att man inte sköter sig, och att man dels vet att även om man rycker upp sig och gör lite grann - så kommer man aldrig att klara av allt som begärs. Vilket man ju också kan förstå, men blir uppgiven.
Detta ihop med självinsikten om att man inte alls är vare sig korkad eller lat - gör att man skiter högaktningsfullt i allt som inte betyder något för ens egen sinnesro.
Då kanske man helt sonika vänder ryggen till andra då de tjatar på en eller ställer krav. Till slut kanske man gör både det ena och det andra, för att "freda sig" mot att bli trängd i ett hörn.

Moment 22. Föräldern måste ju tjata om något alls skall bli gjort. Det är den absolut enda vägen till att man blir bättre och tar sig i kragen, då och då iaf.
Ja. Den enda vägen, men samtidigt den mest olämpliga man kan tänka sig.

Jag ursäktar på inget vis att man inte gör det man skall. Jag försöker bara ge lite insyn, och skapa förståelse för att en del inte kan - även om de borde/måste.
Så, du gör inte helt fel som tjatar. Däremot hjälper det sällan, eller ger kanske till och med motsatt effekt. Men trots det måste du ju fortsätta att "uppfostra".

Det enda råd jag kan ge, som jag tror är väldigt viktigt också är:
Välj NOGA vilka krig som är viktiga nog att föra. Blunda för resten så gott det går och tjata bara om det verkligen är viktigt. Klä på de osynliga skygglapparna och låtsas inte se resten.
Du kommer nämligen aldrig att vinna alla krigen ändå. Däremot kan för många krig, som ofta är dömda att misslyckas på förhand, till slut leda till att ditt barn i ren självbevarelsedrift tar totalt avstånd från dig. Tro mig.

Det andra, som du kan leva med, även om du verkligen inte vill ha det så i ditt hem/liv - stäng dörren om det. Det är faktiskt ett vettigt alternativ. Även om det inte är det i "den normala världen". Om du klarar av att stänga in de flesta irritationsmomenten, så kommer du få tid till att ladda dina egna batterier, få sinnesro, ta hand om övriga barn och slippa den energitjuv som osämja och irritation faktiskt är. Försök, för allas skull.

Jobba på, och kriga om det som faktiskt luktar illa eller problem som inte går att stänga dörrar om. Som drabbar övriga familjemedlmmar tex.

Ha också i bakhuvudet att de flesta "av oss" sliter som djur, för att försöka göra allt man ska. Det märks kanske inte, lika lite som det syns på en del "av oss" vilken mental påfrestning det är att bara vara bland folk - alla intryck (gester, minspel, tonfall, liknelser - you name it) som skall registreras, sorteras, bearbetas och till slut arkiveras innan man "fått klart för sig" vad för slags människa man mött. Om en del bara visste hur mycket information en del "av oss" samlar utan att det syns/märks på oss.

Så när man kommer hem, så kanske man inte orkar något alls. Iaf inga tråkiga måsten, som kräver viljestyrka för att man skall komma sig för att utföra. Energi till ex specialintressen har man ju oftast i överskott, vilken minut som helst på dygnet. Nåja, jag ska inte bluddra mer eller snurra in mig i konstiga förklaringar.

Men du har givetvis också rätt till livskvalitet - enligt dina normer/kriterier/livsplaner. Du gör heller inte alls FEL som tjatar, det är bara det att du förmodligen oftast gör det i onödan.
Du har alldeles rätt, inga andra skall behöva lida för barnets oförmåga att sköta sig. Men det är just det, en oförmåga. **Kan inte.
**Så hitta den smidigaste lösningen och möt barnet på vägen - för husfridens skull.

Många av oss lider hela uppväxten av brist på det som kan räknas som "livskvalitet" - på sätt och vis. Mest för att ingen förstår hur vi fungerar. Eller för att de som möter oss bedömer utifrån egna normer. Vi behandlas ofta som några vi inte är, ända tills vi klarar av att spela - återigen - några vi inte heller är! Föräldrar/anhöriga/närstående kan underätta tillvaron mkt, genom att bara låta bli att jämföra oss med exempelvis sig själva - "så som man bör vara".

Många tänker nog ofta om "oss" - "Hur svårt kan det vara?!"
För de normala, inte alls. För en del "av oss", helt omöjligt. 
Ingen kan tvinga "oss" att bli normala", däremot kan vi vara det. Men det tar tid att lära sig.

Jag hoppas att man missförstår mina ordval ovan, tex "normala", "oss" eller "sådana som vi", på rätt sätt. Det är inget som är menat att vara/låta/verka nedlåtande/kränkande eller föringande - det är bara enkare att förtydliga vad jag menar på det viset.

Osammanhängande och kanske det låter galet, men i all välmening. /Cattis

Cattis. jag tror du skrev allt jag menade.

# 12

Det var långt.

Cattis, det var jättebra skrivet.

När jag slutade tjata på min dotter gick det bättre. Tjatade jag gav det endast motsatt effekt och kunde t.o.m leda till att hon skadade sig på ett eller annat sätt i ren frustration och det ville jag verkligen inte. Idag säger min dotter att jag var den enda förutom de på NP som förstod hennes problem och bemötte dom på "rätt sätt" för henne. Det är jag glad för.

#12 TACK Du belyser det innifrån så bra! Tårarna faller medan jag läser.

Jag förstår av det du skriver, att det är uppenbart att du själv ännu inte förstår till fullo. Hur dessa funktionshinder i vissa lägen gör Bokstavsfolk fullkomligt handikappade. Du verkar använda dina "normala" normer, när du försöker uppfostra ett "bokstavsbarn". Självklart, för alla lever vi ju som vi lär (och är). Inget konstigt med det alltså, men troligen en bidragande orsak till många konflikter. 

Det är mycket vanligt att vi använder våra "normala" normer när vi försöker uppfostra ett "bokstavsbarn!

Mycket bra skrivet! Än en gång TACK!

#4 Min strategi är att vänta 3,5 år tills det är dags för utflyttning men sämre dagar vet jag inte om jag kommer kunna hålla ut till dess.

Jag tänkte likadant som du, men tyvärr försvann inte problemet när sonen flyttade ut. Det ser likadant ut i hela hans lägenhet!

Ungdomar med diagnos borde få hjälp från t.ex habiliteringen med sådana saker innan de flyttar hemifrån.

# 17

Tråkigt att höra att du oroar dig fast sonen flyttat. Jag har mest funderat runt oförmågan att sköta ekonomin. Hyran måste ju betalas varje månad.

# 12

Det är så många missförstånd i din lång kommentar. När jag läste den övermannades jag av matthet och utmattning. Min känsla är att det här kommer jag aldrig att varken att orka eller att kunna reda ut i skrift. Jag vill återigen hänvisa till mitt inlägg #0 och säga att proffsen liksom du och andra här har svårt att ge mig erkännande för mina problem i vårt hem. Detta beror antagligen främst på att jag inte förmått att beskriva situationen korrekt.

Att vara slarvig och inte kunna städa är fint medan mitt kontrollbehov, lika ångesskapande och utmattande, är fult. Myntet har faktiskt två sidor. Se # 10

Ursäkta mitt tillkortakommande och mitt försök till att få gehör. Jag kommer inte att kommentera eller läsa den här tråden mera för det har blivit fel. Inget personligt mot någon jag blev bara så trött. Jag menar trött på riktigt inte spydigt. Tack för ert intresse.

# 18 Ni är två som har problem i hemmet heltuppenbarligen. Din barn som inte kan hålla ordning och du som lider extremt av stkighet och oreda. Får du något stöd någonstans såsom samtalsterapi? Om inte tycker jag det kan vara en ide att prova det.

Dom flesta tips som finns runt barn med NPF och städning är väl att hålla rutiner ordning och göra det mycket klart och tydligt. Tillexempel en bestämd städtid varje vecka. Illustrerade bilder eller ett skriftligt schema på vilken ordning saker och ting ska göras, vad som ska läggas var och så vidare. Att ha en kortare paus i städtiden med tillexempel en macka eller en kopp te skulle kunnat hjälpa mig i min totala oförmåga att städa.

Och framförallt, när barnet faktiskt gör som du vill, städar, även om det inte är mycket och kanske inte helt färdigt så beröm. Klaga inte på att det inte är färdigt utan berätta att du är glad att det är så mycket som är städat och kom med någon uppmuntran, kanske att om du städar klart till ikväll så kan vi göra något kul eller du får vara uppe en timme extra eller favoritmaten till middag.

Du ska inte behöve lida som du gör. Hjälpen i detta fall tror jag dels är att skapa bra förutsättningar för att ditt barn ska kunna städa. Motivation, förståelse, stöd och det behöver inte vara du som står för den biten själv, du ska absolut ha rätt till att få stöd så du vet hur du ska kunna skapa den ultimata situationen för ditt barn så städningen går att genomföra utan att du är utbränd och barnet avigt och grinigt. Sen tror jag du behöver stöd för att orka. Du lideer som jag förstått det extremt mycket av att det är stökigt och att ditt barn  inte sköter det som du vill och förväntar dig. Att få någon att prata med om det kan hjälpa dig att orka.

Okej…Jag erkänner direkt att jag inte läst ALLA inlägg ordentligt. Jag förlorade fokus nånstans där i början..

Här får du ett par rader om hur vi gör…och hur jag som mamma tänker om saken.

Tjata. Nä, det har jag slutat med. Rummet lär förbli en sopstation om jag inte tar tag i det. Vi hjälps då åt. Visst, vi vuxna gör säkert några mer knop än sonen. Men det får vara så då.. Vi har lärt oss att välja våra krig. Det är inte (hos oss) värt att kriga över en sopstation som bara kommer vara HELT ohanterlig om vi inte gör rent medans det är möjligt. När det är klart blir det den där bullen, kladdkakan, glassen eller åkturen till X. Vad som helst som då kan uppfattas som en belöning tar jag till.

Jag flaggar alltid nån dag i förväg också som en möjlighet för honom att sätta fart själv. Vi är lite dåliga på att använda scheman men kanske kommer vi dit nån dag. Annars är ju det ett tips. Bildschema ska visst vara bra. Jag hade en bild på toaletten när han var mindre på smutsiga händer som tvättades under rinnande vatten. Det fungerade. Han glömde då aldrig (så vitt jag vet) att tvätta händerna. Nu är han äldre och det där med bilder får honom att känna sig "usel", ungefär så har jag förstått det… Så nu försöker jag hitta andra vägar betr. det.

Att tjata om hur äckligt, ohygieniskt, risk för att trampa sönder värdfulla prylar som ligger under all bråte, vänta ut etc….Bilder på bakterier…you name it.  Fungerar inte ett dugg!

Det kommer en dag då sonen flyttat. Det är jag helt säker på. Tills dess försöker vi plantera nånting som ska, förhoppningsvis, leda till egen insikt i framtiden. För det är ju inte bara insikten om att städa. Det är insikten om sitt eget funktionshinder som är det svåraste och detta är bara en del av allt som ska "in".

Hoppas det ordnar sig för er!

Många har ingen "startknapp" och då är det extra svårt att t.ex städa, diska, tvätta och liknande. Man vet exakt vad som behöver göras, men fixar inte att "sätta igång".

Jag har inte läst hela tråden, men skriver nu inte till TjockaBerta som redan sagt att hon inte kommer läsa den mer utan till alla andra här som tycker att hon skall acceptera det stökiga.

Jag förstår hur ni menar, jag har själv i hela mitt liv velat men inte räckt till och med den bakgrunden så förstår jag er reaktion.

MEN notera att det här är ett faktiskt problem. Killen städar inte, gör inget av det som krävs för att saker skall fungera hemma. Jämfört med Hanna som ville men inte orkade/klarade städa, verkar det ju som att den här killen fullständigt skiter i problematiken.

Om han inte städar själv eller ens tillåter att någon annan gör det blir ju situationen ohållbar. TjockaBerta beskriver hur det luktar - till och med i andra utrymmen i huset - det är INTE ok. Oavsett om det kan finnas förklaringar till varför situationen är som den är så kan det ju inte fortsätta, det måste bli ordning, det får inte vara äckligt och ohygieniskt.

Det mest konstruktiva rådet jag har sett är Hannas tips om en deadline: "är det inte ordning i morgon kväll kommer jag att röja ditt rum nästkommande dag därmed basta".

Sedan så får man inte kräva det omöjliga av föräldrar till funktionshindrade barn, oavsett hur synd det är om barnen med diagnoser så har ALLA människor begränsningar även neurotypiska föräldrar. Att acceptera att det ser ut/luktar/fungerar som det gör hos TjockaBerta är ju inte ett alternativ. Situationen kommer inte lösa sig av sig själv och när nu hon inte vet hur hon skal göra för att styra upp det hela vänder sig till BUP mm för att få stöd men inte får det, och sedan vänder sig hit och inte heller här får stöd då har man ju inte kommit någonstans.

Uppenbarligen fungerar inte situationen, förståelse är bra, samtal är bra men om det inte hjälper då måste ju något annat göras. Jag tror inte alls at TjockaBertas problem är att hon inte förstår att killen inte klarar av det problemet är u att det inte blir gjort - hur skall man lösa det!?

Genom att inte tjata lika mycket kan man kanske få personen att orka med att hålla undan det som är värst, dvs det som luktar och är "svinigt". Resten, oredan, kanske man måste stänga dörren om - eller i annat fall städa upp själv - för att nå en bit på vägen och bli av med det värsta.

Jag har inte, och det förtydligade jag, förringat TjockaBertas dåliga mående av detta. Jag vet däremot att tjatandet ofta får motsatt effekt och att man måste kompromissa - ofta MKT mer än man egentligen vill. Alla ska lära sig att hålla efter, att ha en schysst hygien. De flesta lär sig med tiden, men många gör det ALDRIG. Om man på förhand VET vilka begränsingar barnet har, att det aldrig kommer göra exakt som man hoppas, så kan man enligt min mening minska på slitningarna och dessutom slippa stressa upp sig själv i onödan.

Att acceptera att det luktar, det har jag heller aldrig sett som ett alternativ. Däremot att det är stökigt.

Nej man får inte kräva det omöjliga av föräldrarna, och man skall absolut inte gå omkring och tycka synd om bokstavsbarnen i alla lägen. Men man skall ha förståelse för att vissa saker inte fungerar. Och man skall ha förståelse för att det som i någons ögon tolkas som arrogans/nonchalans/uppkäftighet kanske inte alls är det. Utan att det KAN vara ett försvar/skydd. Det är inte roligt att känna att man är en besvikelse.

Jag vidhåller att jag tycker att det är fel sätt att tjata för mkt, när det bevisligen inte hjälper. Men jo, man skall fostra och jo, man skall tjata en del. Men man skall inte försöka få en lam att bestiga berg. Det är nämligen meningslöst.

Jag tror inte att någon var ute efter att försöka förringa, trycka ner eller på något annat sätt få någon att må dåligt.

Däremot verkar hela diskussionen handla om att man inte skall tjata, vilket jag håller med om sällan hjälper. Frågan är vad gör man istället? Hur skall man göra för att få hemmet att inte vara en hygienisk katastrof. Det Berta behöver och ber om är ju råd om hur hon/de skall få stöd så att situationen fungerar drägligt, inte att det skall bli perfekt precis som hon vill ha det utan hur sonens rum skall bli ok och att åtminstone toaletten skall kunna vara ok att besöka.

Jag har själv inga råd att ge jag vet inte vad som skulle fungerat på mig själv och jag vet heller inte hur man skall göra för att barn som inte klarar av att sköta sin basala hygien skall kunna lära sig det. Om det inte hjälper att prata och samtala med barnet, och det inte kommer av sig självt när man slutar tjata, vad skall man då göra?

Jag vill återigen säga att jag verkligen inte tror att Cattis eller någon annan menar att förringa TjockaBertas situation. Förlåt om jag uttryckte mig dåligt.

#24 Om det inte hjälper att prata och samtala med barnet, och det inte kommer av sig självt när man slutar tjata, vad skall man då göra?

Det framgår inte vilka diagnoser barnet har, men kanske kan han få hjälp via habiliteringen eller kommunen. Det är ohållbart att TjockaBerta ska tvingas att finna sig i detta och inte kunna/orka göra något åt det!

Här behövs hjälp och man behöver SKRIKA HÖGT  för att få det!

Alternativet kan också vara att barnet flyttar!

Hm.

Prova börja från noll då. Allstå; städa rummet och "ta det därifrån". Tjat lönar sig inte, vill jag bestämt påstå.

Detta med hygien och städa är något som inte är så lätt. Kanske inser sonen med tiden, kanske inte. Tills dess är det föräldrarna som behöver finna något som just dom kan orka med…

Det är synd att det blev som det blev med den här tråden.

Jag inser att TjockaBerta inte orkar läsa tråden men jag vill ändå lägga fram mina tankar om ämnet för dem som fortfarande läser.

Jag har själv haft det extremsvårt att hålla ordning under hela min uppväxt, jag har som odiagnostiserad tonåring haft många bittra bråk med föräldrar och andra om städning. Jag kan fortfarande inte städa, eller klart jag kan städa eller försöka i alla fall men det hjälper inte det enda jag lyckas åstadkomma är att det sen är rörigt på ett nytt sätt

Men jag anser ändå inte att TjockaBerta eller andra i hennes situation bara skall acceptera röran, jag tror heller inte att man kan klara det med tjat och hot.

Jag förlorade min älskade stereo för att jag inte lyckades sköta ordningen på mitt rum, inte blev det bättre för det, jag blev bara ledsen och kände mig ännu mer misslyckad.

Jag ger inte mycket för BUP även om saker kan ha ändrats sen jag själv var aktuell där på slutet av åttiotalet.

Men det verkar inte som deras förståelse för personer med bokstavsdiagnoser och deras familjer har förbättrats nämnvärt.

Sen är det ju en himmelsvid skillnad på när det är stökigt och när det börjar bli direkt ohygienskt, stökigt kan naturligtvis vara enormt slitsamt för den som lever i det. Men "ren" röra i tonåringens rum kan man stänga om, men börjar det bli ohygienskt är steget inte alltför långt till att det blir en sanitär olägenhet och därmed en ren hälsorisk.

Bor man sen i hyreslägenhet kan man riskera sitt kontrakt om det går alltför långt eftersom man är "Skyldig att vara aktsam om lägenheten" eller hur det nu är formulerat.

Som jag ser det skulle det behövas mer resurser i sådana här situationer, det hjälper inte att tjata på dessa personer, jag menar inte att man bara skall acceptera eländet men det skulle behövas någon slags insats från habilitering eller liknade. Men det är för mycket för att man skall kunna hantera på "vanligt vis"

Jag vet inte exakt hur det skall hanteras men själv skulle jag t ex behöva mågon som lärde mig strategier för att städa på ett vettigt sätt (och jag är 37 år så det är ganska pinsamt) inte som boendestöd som jag tidigare haft som kom hem till mig och städade, visst det blir mindre stökigt men jag lär mig ingenting, jag mår dåligt av att ha främmande människor som rotar bland mina saker, saker som jag inte vill ha nära varandra blandas och jag kan inte hålla ordningen för den är inte "min" och håller ingen logik för mig.

Jag antar att en kunnig arbetsterapeut kanske skulle funka, men var hittar man en sån?

I vanliga fall är det att hålla ordning omkring sig något man lär sig av föräldrna, men när det gäller oss med NPF tror jag bördan på föräldrarna kan bli orimligt stor.

Man skall naturligtvis inte behöva må dåligt i sitt eget hem på det viset som beskrivs i denna tråd, jag känner inte personerna inblandade och vet inte vad som får sonen i posten att ignorera sin mamma på detta vis, men jag kan förstå att situationen börjar bli ohållbar. Hon har vad jag förstår egna hälsoproblem och fler barn att hänsyn till. Det som behövs här är en insats från samhälle/vård.

Det lär inte bli billigare för samhället att vänta.

Låter precis som hur min och min lillebrors mor var under vår uppväxt. Jag har alltid haft problem med städning pågrund av att jag helt enkelt inte bryr mig. Samma sak med brorsan. För mig blev det bättre när jag vart äldre men jag städar fortfarande inte för att jag bryr mig om det utan för att det förväntas att man ska städa. Brorsans lägenhet är alltid full kaos dock även nu när han är 26.

Vår mor hade raseriutbrott på oss flera gånger i veckan och hon var t om psykiatriker. Vad jag kan säga är att det var totalt verkningslöst att tjata, skrika eller hota oss. Vi brydde oss helt enkelt inte. Hände någongång ibland att vi fick för oss att städa lite för att göra morsan glad men aldrig under tjat, skrik eller hot. Destå mer sånt destå mindre försökte vi gå henne till mötes.

När jag hade flyttat ut och bara brorsan bodde kvar så gav hon upp efter ett tag och faktum var att det fungerade riktigt bra efter det. Inte för att brorsan städade speciellt mycket mer men morsan mådde i alla fall klart mycket bättre.

Jag har i och för sig boendestöd idag men det beror på en djup depression och inte min sjukdom. Innan jag fick min depression så fixade jag med allt själv men med den så orkar jag inte riktigt. Mitt BST team funkar dock som så att de inte städar allt åt mig, jag måste själv hjälpa till annars blir det inget. Tycker det är skitbra då det också lyfter mig lite ur depressionen att se att jag faktiskt klarar av en del själv bara jag får stöd. Den typen av hjälp hade ju varit perfekt när man var tonåring.