jag tror det är rätt vanligt. Jag får dom dock sällan. Jag är för rädd för det. För rädd för folk.

Eller, jag får inte utbrotten utåt, jag blir topp tunnor dunderr oserasande men sällan tar jag ut det på människor jag inte känner.

Jo jag har fått utbrott på min förra läkare. Skrek och välte lite möbler.

Efter det bestämde jag mig för att ha med mig någon som stöd, som kunde hjälpa mig när jag blev frustrerad. Det behövdes bara en gång eftersom läkaren slutade.

//S

#2 Vad skönt att läkaren slutade. Jag hoppas att min följer din förra läkares exempel. ;)

Jag känner tyvärr inte av innan jag får utbrott men jag får inte så "hemska" som ni, får otroligt sällan utbrott alls.

Däremot har jag märkt att jag får "ryck" och kliar/rufsar mig i håret och dessa känner jag av innan de kommer men kan inte stoppa dem. Har en kollega som bara skrattar åt mig när jag gör det (hjärtligt för hon vet vad det handlar om) för jag ser så kul ut. =P

Tyvärr får jag fruktansvärda utbrott. Jag blir väldigt arg plötsligt. Jag känner av det innan men eftersom jag är arg vill jag inte kontrollera det. Jag tycker personen gjort sig förtjänt av det (även om det slår tillbaka på mig).

Det har dock lugnat ner sig med åren. Men ändå. En gammal tant som kastar grejer?

Jag ville bara svara - ta med dig någon varje gång du går dit och säg också till läkaren att denna person är med för att du känner inte att du litar på läkaren, då denna inte lyssnar på dig!

:)

Kanske ett personligt ombud skulle vara bra att ha med sig i såna situationer. En tanke jag fick. Har ännu ingen erfarenhet av ett PO.

Jag får sällan utrott nu för tiden. Men förra veckan då jag pratatde med en på spykakuten fick jag ett riktigt utbrott då hon inte fattade någonting av vad jag sa. Jag sa bara "SKIT I DET DÅ!" och slängde på luren.

En del syrror och läkare borde inte finnas på såna ställen alls, då de verkar tro att man överdriver eller ljuger om sitt mående.

# 7

"Spyakuten" eller huuur???

Väldigt passande benämning.

#8

Ja, fy fanken så ilsk och upprörd jag blev. Pratade med annan läkare veckan efter och sa att de idioterna på psykakuten ringer jag aldrig till igen. Ångrade mig förstås efteråt när jag tänke efter. De tyckte nog snarare att jag var en idiot som klankade ner på deras arbetskollegor

He he he, såg först nu att du skrivit "spyakuten". Mycket passande, håller med dig fullständigt

#7 Jag har tidigare funderat på att skaffa mig ett personligt ombud och nu när du tar upp det inser jag att det är precis vad jag behöver. Skall kontakta ett direkt. :)

Jag har tyvärr liknande erfarenheter av psykakuten, så det stället är nog det sista jag vänder mig till om jag mår dåligt. Den kvinna jag fick prata med senast jag ringde dit var så oförstående att jag kände mig än mer alienerad och hjälplös än vanligt och då är det illa. Det är inte meningen att man skall kontakta dem för att bli än mer upprörd än man kände sig innan samtalet, då får det faktiskt vara. Jag säger dock inte att alla är på detta vis - jag är övertygad om att det finns riktigt bra personer där som faktiskt är villiga att hjälpa och har kunskap om vad de håller på med - men jag har dessvärre inte träffat på någon sådan än.

#10

Bra tt du fixar ett personligt ombud. Jag hoppas du får ett riktigt bra sådant. Jag ska träffa mitt PO för första gången nu den 23:e och är jätte nervös. Tänk om hon inte alls förstår mig, då spelar det ju ingen roll med ett PO. Hmmm, kanske oroar mig i onödan som  vanligt, får väl se. Hanna här hos bokstavsfolket har tydligen fått ett jättebra PO så jag hoppas att både du och jag får det oxå. Lycka till

Psykakuten vill jag bara fnysa åt och kommer så att göra tills de som är bra behagar visa sig och hjälpa till

En sak som jag märkt när man blir dåligt behandlad i vården - ta med en karl. Äkta man, sambo, älskare, bror, pappa eller annan släkting. Oj vilken skillnad i bemötande.

Jo, jag har också vrålat till någon på en psykmottagning, att "-du är verkligen fel människa på den här tjänsten".

En gång skrek jag att -"du kan ta din jävla skit terapi och dra åt…. osv". De ville att jag skulle måla korgar den gången. Samtidigt kände jag att det är verkligen moment 22 att stå och skrika åt personalen på psykmottagningen. Vilket skulle bevisa att jag är i behov av vård, eller hur?

#12 Hur man än gör, så blir det fel. Det är inte lätt det där…

Jag kanske borde plocka med mig en hel hög med karlar till nästa läkarbesök alltså… Hm. Nu har du verkligen satt griller i huvudet på mig. ;)

Hmmm, jag har inga karlar att ta med mig. Förresten har jag mkt svårt att lita på män. Kanske man skulle ta med sig en karl-aktig stark kvinna istället? Om jag nu hittar en sån

# 13

Prova en gång så ska du se vilken skillnad det blir. Det räcker om han sitter i bakgrunden och lyssnar.

# 14

Jag förstår dig. Så klart att det inte måste vara en man. Ett stöd (vittne) är alltid bra oavsett kön. Men faktum är att män får bättre vård än kvinnor och det slår även igenom då de följer med kvinnor i vården.

Det klickade till i mitt huvud när min fd man blev sjuk och jag följde honom till behandlingen. Jag var häpen över hur respektfullt och hjälpsamt de bemötte honom. Trist men sant.

#14

Jag har oxå läst/hört att män behandlas bättre inom vården. Det är ju helt vansinnigt fel. Blir jätte arg på såna orättvisor. Undrar hur det kan bli så egentligen?

# 16

Normen inom vården är en man och vi passar liksom inte in i beskrivningen. Våra krämpor yttrar sig lite annorlunda, en kvinnas hjärtifarkt tex ger ofta smärtor i ryggen, och då blir läkarna lite irrriterade när det inte stämmer med det de lärt sig.

Läste om ett par som var med om en bilolycka och vilken behandling han fick efteråt med sjukskrivning och röntgen mm. Hon fick en burk värktabletter. Samma olycka, samma symptom men olika behandling!

Jag tror jag kapat tråden rätt rejält men vi är iaf inne på ilska fortfarande!

Är det konstigt att det finns de som blir förbannade eller att det finns de som tar livet av sig när det förhåller sig så illa? Nej, verkligen inte

Ber om ursäkt för trådkapningen Det är så lätt att dra iväg på annat håll. (för mig)