Jag vet inte hur en nioåring fungerar, var ett tag sen jag var där själv. Det låter hur som helst jobbigt, hoppas det kan ordna till sig på något bra sätt. Även om hon inte får diagnos får ni väl reda på vad som är hennes starkare och svagare sidor? Kanske kan det gå att göra anpassningar ändå?

Jag tycker nog inte det låter som en typisk nioåring. Men smarta är dom ju de små liven och psykologer verkar ibland vara lite blåögda har jag märkt.

Men visst svarar barnet "bra" och visst är de inte dumma. Varför vet du och jag det men inte psykologen man träffar som har massor av utbildning (får man hoppas) om sådant här.

Mitt barn svarade att h*n tog sin medicin och allt var bra. När jag sa att det gjorde h*n inte alls svarade psykiatern att han måste ju tro på vad barnet sa. Inte förrän jag kom dit med alla medicinburkar samt alla recept jag inte hämtat ut förstod han att medicinen inte användes och då fick vi ingen mera hjälp.

Som förälder säger man inte att det är något som inte stämmer med ens barn om det verkligen inte är så. Att de inte förstår att man söker hjälp för barnets skull. Att man vill barnets bästa. Det är ju därför man är där.

När man själv är utmattad efter alla dessa turer förmår man inte längre att hjälpa sitt barn lika bra som en frisk förälder. Tyvärr är det inte ovanligt att man går på knäna.

Hoppas du möter någon vettig person snart som lyssnar och kan hjälpa.

go tjej du har  låter som min son…o han har bipolar sjukdom. fast ja skulle nog vilja plottra dit ADD med….

Vissa saker känner jag igen och har både lett och skakat på huvudet då jag läste - min dotter är 11 år och har AS med viss ADHD problematik. Det jag rekommenderar dig/er är att, oavsett om ni begär en utredning igen eller inte…

Börja ha struktur hemma och prata med skolan, informera om tidigare utredning, om det inte är gjort, berätta om ni gör en ny och att misstanken är AS/adhd.

Rutiner, scheman, funkar jättebra för oss och jag hade detta innan vi ens hade utredning - jag hade inte en tanke på att mitt barn kunde ha ett NPF anade bara att nått var galet.

Sociala berättelser har vi också - för att dottern ska kunna se och få helheter. Och detta kör vi med på tex. hygien, varför ska man duscha är ett ex.

Det svåra är ju ibland att veta, är det funktionshindret eller min snart tonåriga dotter, då vissa saker uppstår - mycket kan vara en typisk nioåring men om det skulle finnas funktionsnedsättning så kanske det skulle vara bättre att veta och kunna stödja henne?

Jag vet inte hur ni ska göra bara hur jag hade gjort, jag hade gjort en utredning - och bett utredande psykolog tala med skolan, oavsett om det blev en klar diagnos eller att hon har drag av det ena och andra men inget kan fastställas, bara så att skolan skulle veta att hon har problematiken och kan behöva stöd, tänkte då på detta med mobbing och retningar osv. Får hon en klar diagnos, då vet ni ju också och kan utgå från den. I vilket fall som helst, så mår alla barn bra av att ha rutiner, regler osv. Så kör på med sånt och testa sociala berättelser, skriv som små sagor om viktiga saker.

http://www.ingelaslekstuga.se/Eirasaga/eirasaga.htm

Lycka till…

Tack för stödet alla, det känns så bra. Det är inte många som orkar lyssna längre så denna sidan är en räddning kan man säga

#5 Allt är helt sant som du säger!

Skolan vet om vår dotters svårigheter och styrkor, de har fått ta del av den första utredningen. Vi använder oss av schema och strukturerad vardag till henne hemma. Vi pratar mycket med skolan, men de är tveksamma till om problemet är så stort som jag påtalar…

Hon har så otroligt stora känsloutbrott och vi har länge försökt lära henne när det är ok att explodera och när det är absolut galet att göra det. Tyvärr har det troligtvis gjort att hon väljer att stänga in känslor till varje pris och när de väl kommer blir det 1000 gånger värre!! Hon "håller" sig i skolan och släpper loss hemma!

Eftersom vi har en son som har AS använder vi automatisk tex sociala berättelser och serie samatal till vår dotter också. Lite tråkigt bara när folk säger att hon är som hon är bara för att vi använder dessa hjälpmedel till henne också.

En annan sak som är intressant också… vår son som då HAR diagnos märks inte. Han "skummar" genom sitt schema lite snabbt på morgonen och bryr sig inte mycket, vid förändringar räcker det att man berättar en liten stund innan så är det ok. Han har sällan utbott och klarar att bli tillsagd om han skulle göra något han inte får. HAn lägger sig utan poblem, somnar och sover hela nätterna. Det är INGA problem alls med honom, han är bara super cool. Medan vår dotter som aldrig fick någon diagnos hänger upp sig hysteriskt på dagens odning- helst ska inget ändras och man får inte säga "kanske" för då har man lovat… känslorna ser ut som en EKG-kurva, lika snabbt upp som ner. Blir snabbt rastlös och klarar ingen som helst kritik!! Sedan bebistiden har hon sovit oroligt och periodvis sove hon bara några timmar per dygn, tots detta verkar hon inte så påverkad av dålig sömn. Jag har mina teorier om att hon beter sig så här kanske just för att hon inte fick någon diagnos. Alltså… man käver av henne att hon ska klara mer för man har bevis på att hon inte har SÅ stora problem… jag vet inte, men kanske det ä så att vi har lite överkrav på henne. Samtidigt har hon en enastående förmåga att "linda en runt lillfingret". Ibland känns det livsfarligt att ge efter på något, det ä lättare att ta skriket vid ett "nej" än att låta henne få som hon vill i vissa situationer. För skulle hon få som hon vill, vet man ganska snabbt att man har skapat en ohållbar situation!-oj vad mycket text det blev igen… men landstinget sparar ju pengar i alla fall (terapi)

#6  Vill bara ge dig en kram för att du faktisk orkar ta upp det, söka hjälp osv.

Du, min dotter har varit likadan, just detta säga kanske osv. hon har AS med adhd…Dom säger ju att flickor med just AS och ADHD är ju inte alls som pojkar, så det går ju inte att säga varken bu eller bä att hon har det ena eller andra förrän man kanske gjort en utredning med frågeställning på båda…

Jag känner igen så mycket du berättar och nu ju äldre hon blivit så har hon blivit mer och mer lugn, mogen eller vad man ska kalla det, som jag uppfattat det utredaren sa, var det att ADHD biten var mera synlig - tydlig då hon var yngre men mer och mer tydlig - synlig blev AS och det var då hon började 4an som detta med sociala interaktioner och skolan vart ännu tydligare och hennes ångest vart på ett annat sätt, svårt att förklara!

Tycker du kanske kan prata med någon på HAB eller BUP, bara prata och få ur dig lite funderingar och frågor…kanske!

Hoppas det ordnar sig och lycka till hur ni än gör!

#7 Tack, det värmer!!

#8 Intressant och höra… Hur var din dotter i sociala sammanhang och i skolan från förskoleklass till åk 2? Vår dotter leker oftast tillsynes som alla andra barn, men inte så länge. Hon blir snabbt trött och kan plötsligt dra sig undan och vill vara "ifred". Hon blir väldigt lätt grinig och tar åt sig väldigt om en kompis säger något dumt. Hon har dock en "bästis" som hon umgås med i skolan och hemma. Det hjälper kankse till lite att vi föräldrar umgås med den andra flickans familj och att de är våra grannar. Jag har lite dålig koll på hur det egentligen ser ut på den sociala fronten hos barn med AS. Vår son har ju väldiga problem med kompisar. Han har verkligen inte koll på hur kompisarna fungerar men vår dotter har lättare för detta. Hur har det sett ut för din dotter?

Som sagt var min dotter har AS med viss ADHD problematik…Då hon gick förskolan till 3an, såg det ut som att hon var med dom andra barnen, bara vissa vuxna som reagerade att hon lekte mera bredvid och det har framkommit nu, jag såg det redan då. Hon hade privata kompisar men det krockade alltid, hon förstod inte riktigt då dom retades, hon vart lessen, arg och hon ville gärna bestämma i leken och då trodde jag det berodde på att andra barn ofta sa vet int, om dom skulle bestämma nått att leka idag ser jag ju att hon lekte lekar hon kunde, var van och förstod, därför bestämde hon nog ofta också, så det vart en lek hon klarade av.

Min dotter var väldigt uti orättvisor och alltid var det dom andra som sa eller gjorde fel, inte föllde regler och rutiner, att man ändrade i leken funkade inte, det tog hon inte in.

Det som sägs om flickor är ju att dom har en mera naturlig social bit som är större än pojkarnas, så en AS flicka kan verka ha ett visst socialt beteende som alla andra, dom tar också lättare hjälp av ett "hjälpjag" en kompis som dom studerar eller apar efter, eller att kompisen talar om att så gör man inte osv.

Detta har min dotter haft i skolan ett hjälpjag :) en klasskompis som alltid var på henne vad hon gjorde rätt och fel, jobbigt somd et var för dottern så har det nog hjälpt henne en del!

Min dotter har också valt att gå ifrån då hon inte orkat mera, mycket intryck och hon är både ljud, ljus och berörings känslig!

Du borde läsa lite om just flickor med AS kombinerat med ADHD…

#10 Tack! Jag ska göra det. Tack för ditt svar

Många kloka råd redan i denna tråd, så jag vill bara kommentera sovandet med en liten anekdot eller vad man skall sova det, jag har haft stora sömnproblem i många år och när jag i skolåldern och ganska många efteråt hade jag trots perioder med ytterst lite sovande inga symptom på sömnbrist, det är först på senare år som det inte fungerar längre, synd bara att jag fortfarande inte är någon stjärna på att sova.