Relationer?
Visste inte riktigt vars man kunde skriva men behöver skriva av mig. Jag har ju då en dotter med AS och viss ADHD, men det gäller inte henne =) UTAN nu mig, som ensamstående mamma och singel kvinna.
Är det flera singlar här med bokstavsbarn eller kanske själva Bokstavsfolk, som märker av att alla ens relationer påverkas, det är visserligen olika ju…vänner en sak, familj/släkt en annan men JAG hade inte svårt att ha en vuxen relation till en annan vuxen [förälskelse, kär osv.] tidigare, innan min dotter föddes.
Sedan jag vart mamma däremot och tidigt upptäckte att det var något som inte var som det skulle med mitt barn, så har också mitt privata liv påverkats, det känns som att ingen skulle förstå, ha orken, finnas där eller bry sig.
Jag hade ett förhållande men det funkade bara inte, för han [i mina ögon] tog ingen hänsyn alls till dotterns funktionshinder, han lovade att vi skulle hitta på saker, typ fara och bada en morgon…men dök aldrig upp, så vi tog oss till honom och plingade på dörren då låg han och sov, jag vart besviken, för hos oss måste vi planera allt och planen vart ju då förstörd, dottern fick ofta "utbrott" och det slutade med flera gånger att hon och jag for hem, så på ett sätt vart hon straffad för hans fel.
För vi for inte och badade men han och hans dotter gjorde det, flera timmar efter att vi sagt tiden, för då var dom klara och vi satt hemma och dotter var inte glad.
Dottern hade till slut ingen som helst respekt för honom, att han var en vuxen person, hon tyckte verkligen inte om honom och han vågade aldrig säga ifrån till henne…Detta var innan jag visste hennes diagnos!
Så kom diagnosen och helt plötsligt hade då jag svar på en massa saker =) men förhållandet höll inte, flera andra orsaker också men just detta har varit hela min dotters uppväxt, rädslan för att den andra inte ska förstå, rutinerna vi alltid haft och att jag tidigt upptäckte att hon funkade inte utan strukturen.
Jag valde tidigt att leva helt ensam, utan ett förhållande, för ingen "förstod, var god nog" eller hur man ska säga i mina ögon…Sen då denna man efter ett antal år, som det vart ett förhållande med som stupade så pga. att han inte hade förståelse för det vardagliga, bara krävde för egen del och det kände som jag hade 2 barn helt plötsligt, inte ens förstod då diagnosen kom, utan fortsatte lova men inte hålla, dom enklaste sakerna som påverkade min dotter, planer som vart ändrade osv. då valde jag igen…
Detta gör nu att jag valt att vara ensam igen, vågar man ens släppa in någon, finns det människor som förstår, som klara leva så strukturerat som vi gör, som inser att min dotter går före allt annat?
Hur har ni det?
hoppas någon förstår mitt "svammel"
Jodå, jag känner igen det du berättar. Jag har själv levt ensam i stort sett sen min dotter var två år och hon är 21 idag. Hon fick sina diagnoser AS+kombinerad ADHD och lite till när hon var 19.
Jag har valt att leva ensam, inte enbart p.g.a de problem som uppstår av diagnosen och den oförståelse som kommer från omgivningen.
Jag vågar inte släppa in någon i mitt liv igen.. Vågar inte ta risken att rasera allt som tagit så lång tid att bygga upp. Orkar inte det. Tyvärr har jag alltför dålig erfarenhet av omgivningen där ute.
Men det finns många som finner en förstående vän/sambo oxå. Det är bara så att jag inte tillhör den kategorin.
Jag hoppas och önskar att du ska finna någon som kan stötta dig och ge dig och ditt barn förståelse. Kanske du skulle hitta en livskamrat på de möten som brukar ordnas för föräldrar och anhöriga till de med neuropsykiatriska funktionshinder. Attentions har ju såna möten bl.a. (Bara en tanke jag fick)
Min dotters fästman läser så mycket han hinner om hennes diagnoser och har varit med på en föreläsning om AS/ADHD. Det känns underbart han gör allt för att kunna förstå henne bättre.
Visst hoppas jag också det, att man finner någon men under tiden hinner man vänja sig vid att vara ensam och dels som du säger, rädslan för att allt ska rasa som man byggt upp runt vardagen.
Jag är ju en mycket social människa och saknaden av en anna vuxen att dela saker och ting med är svår ibland men vart så besviken, sårad och ledsen nu sist, då han var en del i vårat liv både före diagnos och efter och ändå inte kunde se - förstå
utan det handlade mest om honom, att han hade behov!
*suck* män…*skakar på huvudet*
Vad glad jag blev att läsa att din dotters kille vill lära sig och tar reda på info…Han måste verkligen bry sig om din dotter :)
#2 ja, hon har fått en kanonkille som är lugnet själv, vilket gör att även hon känner sig lugnare i sin kaotiska inre värld.
Det finns bra killar/män, men jag hittar dom inte 
Bäst att hålla sig för sig själv hur mycket jag än längtar efter gemenskap och kärlek.
Jag får ju åtminstone kärlek från mina hundar 
jo, kanske en orsak till att jag vill skaffa hund, igen, plus att det ger dottern också så mycket att ha hund…
hundar är människans bästa vän!
Hej Mia!
Känner allt för väl igen mej, i det du skriver. Jag tog t o m med sambon till sonens psykolog,så att hon kunde förklara hur han fungerade.
Men icke! Sonen skulle rätta sej i ledet,tyckte han! Efter 7 år orkade vi inte längre. Jag gick som på nålar,sonen var arg o ledsen. Dottern var tyst.
Vi fick lugn o ro här hemma. Efter 5 år utan honom,mår vi alla bra. Sonen är 21 och är självgående. Hans syster slipper höra på all irritation som var.
Jag har funnit en hjätevän,som gillar inte bara mej,utan oxå mina barn. Inklusive min son!!!
Så ge inte upp! Det finns någon för dej med
. Sen är ju djur toppen! Det har de flesta här. Vi har en dvärspets,två Mainecoonen o en ragdoll.
Kram / Åsa
Tackar Åsa :)
Visst är det dock konstigt att det ska måsta vara så, som att andra inte kan ta in och förstå vidden av att ha ett barn med NPF.
Utan allt ska vara som vanligt…*rätta sig i ledet* huvaligen…ett barn med NPF kan inte anpassa sig utan man får anpassa sig efter det: både i skola och hem - livet!
Tills man kunnat lära in vissa beteenden som underlättar vardagen!
Hoppas också jag finner någon i framtiden - GRATTIS till dig!!!
Starta ny diskussion