![[aspie]](/images/avatar-dead.svg){kind=avatar}
AD/HD-Huvudsakligen uppmärksamhetsstörd typ
Har börjat läsa boken flickor med AD/HD och känner igen mig i så mycket. Jag fastnade speciellt för detta jag skrivit nedan. Det är så typiskt mig. Kände det nästan som att de spionerat på mig och beskrev mig och förresten så är jag i stort sett fortfarande likadan 
En vanlig kommentar från lärare om en uppmärksamhetsstörd flicka kan vara: "Hon är en sådan rar liten flicka. Hon måste försöka tala högre inför klassen".
Hon är ofta en blyg dagdrömmare, som undviker att dra uppmärksamheten till sig. Hon är rädd för att säga något inför klassen, eftersom hon tror att hon kommer att göra fel eller bli förlöjligad.
Hon känner sig ofta bortkommen och kan sitta och nervöst tvinna sitt hår. Hon sitter längst bak i klassrummet. Hon kan ge sken av att lyssna på läraren, även om hon i tankarna befinner sig någon helt annan stans.
Flickor i den här gruppen undviker utmaningar, tappar lätt modet och har en tendens att ge upp inför minsta motgång. Deras brist på självförtroende återspeglas i deras ursäkter när de misslyckas, till exempel "Jag kan inte", "Det är för svårt" eller jag har kunnat det, men nu har jag glömt det"
Det är vanligt att den uppmärksamhetsstörda flickan är desorganiserad, glömsk och ofta orolig för sitt skolarbete.
De här flickorna anmäler sig aldrig frivilligt till en uppgift och drar sig för att ansluta sig till en grupp kamrater på rasterna. De är rädda för att andra barn ska göra narr av dem om de gör fel, vilket de är helt säkra på att de kommer att göra
En av de saker de fruktar mest av allt är att få frågan i klassrummet; de kan sitta och stirra ned i boken för att undvika ögonkontakt med läraren, i förhoppning om att han för stunden ska glömma bort att de överhuvud taget existerar.
Eftersom deras interaktioner med läraren ofta är präglade av ängslan, kan dessa flickor ha svårt att uttrycka sig, också när de kan svaret. Ibland kommer man fram till att de har problem med tolkning och bearbetning av hörselintryck eller med den språkliga uttrycksförmågan, men mera troligt är att deras ängslan påverkar koncentrationen, vilket tillfälligt försämrar deras förmåga både att tala och lyssna. I allmänhet upplever flickorna inte detta problem tillsammans med familj eller nära vänner, då de känner sig mer avspända.
Uppmärksamhetsstörda flickor med hög IQ och utan inlärningssvårigheter får diagnosen AD/HD mycket sent i livet, om alls. Dessa begåvade flickor har förmåga och resurser att kompensera för sitt kognitiva handikapp, vilket är på både gott och ont. Deras psykologiska problematik är internaliserad, vilket gör den mindre synlig, men inte mindre skadlig.
En del av dem uppmärksammas inte förrän de påbörjar eftergymnasiala studier, och många diagnostiseras aldrig - de lämnas att leva med kroniskt stress som kan utvecklas till ångest och depression, då deras uttröttande, dolda ansträngningar att lyckas kräver sin debut
Själv svarade jag oftast "-jag vet inte" när jag fick frågan. Mest för att jag tyckte att jag var så ful och om jag svarade skulle de andra i klassen tycka att varför skulle jag svara för när jag ändå var så ful! och det ville jag ju inte så då var det bäst att inte säga något alls.
>>>Malum domesticum<<<
Jag vågade inte svara på frågor i skolan, dels för min blyghet och dels för att jag hatade att bli kallad dum i huvudet. Kan fortfarande bli explosivt förbannad om någon säger att jag är dum i huvudet.
Varnade ett ex att han aldrig någonsin skulle kalla mig dum i huvudet. Han gjorde det då han blev arg en gång och då klippte jag alla band omgående. Envis till tusen kan jag vara, he he
Blyghet har jag aldrig lidit av däremot har jag ett uruselt självförtroende så folk har alltid trott att jag är blyg för det yttrar sig ungefär likadant.
Och vad dum beträffar har jag alltid tyckt att omgivningen är så dum så de kan gott få tycka att jag är dum då de inte förstått vad jag menar. Förlusten är liksom deras. Men visst behandlas man oftast som om man vore dum men jag har liksom aldrig tagit åt mig.
Jag är nog för dum för det.
>>>Malum domesticum<<<
#3
Blygheten var ett stort handikapp för mig. När jag var 16 och fick mitt första jobb så sa min chef till mig att jag var tvungen att börja titta folk i ögonen då jag expidierade dom istället för att titta ner i golvet
Efter mycket Träning så kan jag göra det nu, men gillar det verkligen inte.
Du verkar vara tuffare än jag. Jag känner mig ständigt rädd och osäker och sticker sällan ut näsan. Konfilkträdd till tusen
Jag är säljare, eller har varit, menar jag, och i mitt yrke har jag inga problem alls. Jag säljer jättebra, har god hand med kunder, är supertrevlig osv Hederlige harry i kubik. Men privat är jag en mussla. På en fest sitter jag längst in i ett hörn i mörkret och vill bara gå hem.
Jag har varit rädd i hela mitt liv men har lärt mig att inte visa det utan varit extremt tuff istället. Det är först nyligen som jag insåg att allt mitt adrenalin genom åren varit rädsla.
Nu är jag mera mesig och säger, nej jag tror inte det, precis som vanliga människor. Tidigare har jag alltid kastat mig in i allt utan att fundera över följderna.
Tyvärr är jag alltid i konflikt med allt och alla, både muntligt och skriftligt. Inte bra 
för det är hemskt jobbig.
>>>Malum domesticum<<<
#5
Mmmmm, konfikter är jättejobbiga och ger mig svår huvudvärk. Hela kroppen känns sjuk och jag fylls av skam och skuld.
Bättre att fly undan och slicka såren då känner jag. Fast det mår jag ju inte bättre av heller tyvärr.
Har extremt låg självkänsla sa de på NP enheten då jag var där sist, samt att jag ligger på en mycket hög stressnivå.
Kanske inte konstigt att man är som man är och mår som man gör 
Jag känner igen mig, men har ju även den andra delen, hyperaktiviteten så en del stämmer och en del gör det inte.
denna bokenhar jag lånat på bibblan..å nu har jag besällt hem den för jag tyckte den var bra…
det står så mycket som jag känner…JAHHHAA…okej…ja men då förstår jag ju..mig själv..dårå..å sen blir jag så lessen då jag har haft det å har det så förbannat jobbigt..å massa olika sammahang…
har sen 2 barn..en utredd en på G…å jag är en sån mycket bättre mamma pga denna bok..i så många situationer jag fullkomligt skiter i skolpersonal å omgivning..för jag förstår å vet…hur det e å varför..
ja inte alla ggr men många många ggr…
Det är ingen ordning på allting, man hittar inte vartendaste dugg.
Starta ny diskussion