Förlåt om jag ler, men jag känner igen det! Det är inte roligt alls egentligen! Innan jag blev medveten om mina problem tänkte jag hela tiden "det blir nog bättre snart, jag kämpar på och lär mig väl någon gång". Jag lärde mig aldrig och en vacker dag tog allt tvärstopp. Först nu när jag vet vad jag har (ADHD), så kan jag jobba på det. Jag vet nu att det inte räcker med att skriva lappar och lägga någonstans. Jag måste se till att sätta dem så att jag ser dem hela tiden! När jag sitter vid datorn på kvällarna sätter jag lappar på skärmen med "gå och lägg dig". Oerhört irriterande att ha dem så på skärmen, men effektivt (ett tag till, tills jag lär mig glömma dem med). När jag ställer påminnelser på mobilen ställer jag flera med en minuts mellanrum, så att den larmar nästan hela tiden. Om jag stänger av larmet så larmar den ju snart igan. Jag irriterar mig själv så gott jag kan. Och så ser jag till att alltid ha den på mig, den är en riktig livlina! Har även bett min man att han ska vara envis och inte ge sig, så att jag kan komma igång med saker. Men han vill inte vara med på det längre eftersom jag kan få hiskeliga utbrott när folk tjatar på mig… hihihi, stackaren. Med detta menar jag inte att jag har lyckats… är fortfarande uppe för länge, glömmer kolla påminnelserna på telefonen, glömmer möten och läkartider och kommer ALLTID försent. Allt kämpande kan ju kännas meningslöst, men man gör vad man kan.

Och påtal om otur… det är konstigt… ok att folk med ADHD (inklusive mig själv förståss) råkar ställa till saker på aldelles egen hand, det är ju en sak. Men vår otur verkar ändå vara större än andras? Vi har råkat ut för alla möjliga naturfenomen här som har fördärvat vårat hus, och det styr man ju faktiskt inte över själv! Grannarna har sluppit undan, både vatten, skador pga storm och blixt nedslag. Medan vårat hus har tagit skada av samtliga händelser…. konstigt tycker jag! Sänder dig en *kram*

Du får le,du får skratta,det är helt ok,jag reagerar ju själv likadant.Och vad ska man göra än annat att skratta åt det då och då?

Den där oturen…jag vågar inte ens skriva ang "min" otur för då kanske jag väcker denne igen..å just nu låter denne mig vila då jag är i sorg eft ett dödbesked.

Jag har ingen man hemma,vi är särbos.Och han hjälper till så mycket ändå,och jag är ju inte nådigt otrevlig mot honom,fattar ej hur han står ut?

Men jaaa…jag har ju inte ännu gett upp,hamnar bra i depp-perioder då allt bara känns lönlöst..Tror ej jag någonsin kommer funka ""som sig bör"" men jag vill i alla fall ha ett annat form av kaos,lite mindre typ…

Bamse kram tebax…

Välkommen i klubben!  

Fast jobbigast för mig var att förstå att man inte "borde" vara sådär. Att jag verkligen är besvärlig att ha att göra med…

 Fast å andra sidan förstår jag nu hur det kan komma sig att jag inte kan förstå hur andra får det att funka. Dessutom, när det kommer till kritan, så är det där "kaoset" som är till grund för nästan allt det roliga i mitt liv… Men hur står de runt omkring en ut?

pEr

Välkommen i klubben! Här är en till

Ja hur står mina medmänniskor ut?Ibland tycker jag vannisinnigt synd om mina barn!Eller ofta,eller hela tiden…Jodå..kaoset i sig kan ju ha sin charm,men för mig har det vart och ÄR så stora jättejobbiga konsekvenser utav kaoset,därav önskar jag ett MILDARE kaos..Hur det nu ens är möjligt att önska sig,men jag gör det i alla fall..

#5 Får du någon medicin ex Ritalin eller Concerta? Den hjälper i alla fall mig (har precis börjat med Ritalin och upplever en helt ny värld). Förstår dig väldigt hur du känner det och jag upplever att med medicinen får man just det, lite mindre kaos. Även om det inte försvinner helt.

Conerta…hjälper massor,men…jag är väl så van att göra sker så här kaosartat så jag måste ju lära om mig.Känns väldigt tufft,som att lära sig krypa,gå,tala,osv osv på nytt.

Har måttet bestemme meg for å senke kravene til meg selv noe kraftig! Frustrerende, men skal jeg ikke bli helt sprø/knäpp må det være slik. Blir da ikke lenger så overveldet av alt som skal gjøres. Hybelkaninene får heller gro i krokene, og jeg gjør bare det mest nødvendige hjemme og ute.

# 8

Jo så är det för mig med. Jag börjar inse att helt-tidsjobb och familj är egentligen fullt tillräckligt om jag inte ska bli stressad. Men man vill ju göra nåt mer också…

pEr

#0 Oj, vad jag känner igen mig i mycket att det där!

Men med tiden (jag är 49 år) så lär man sig att hantera det lite bättre.

När jag jobbar (just nu har jag inget jobb) så måste jag se till att allt är klart på kvällen innan jag ska upp till jobbet, duschar på kvällen, lägger fram dom kläder jag ska ha osv.

Nu för tiden, lägger jag alltid nycklar på ETT ställe till exempel för att för att veta var sakerna finns.

heheheh…gäler bara å ja inte vet jag minnas att man ska bla lägga sker på samma plats…hahahah…