Tyst går hon i korridoren van vid blickarna som bränner. Det gör ont att möta blickarna. Tusen tankar värker i huvudet. Det känns som hon ska kvävas. Eller spy. hon kommer svimma. Hon behöver springa in på toaletten, öppna fönstret och andas in lite frisk luft, innan hon klarar av att hälsa på personen, den främmande personen som nu rör, och tittar på mig. Har den här personen rätt till att göra det?. Vet hon ens hur ont det gör?. När jag samlat mig och sättit, mig vid en bänk är jag tyst, trots jag vill säga tusen ord, ibland känns det som någon har tejpat för min mun, för inga ord kommer ut.

något jag skrev om hur de känns ibland:D