Usch. Jag kan nog inte ge några konkreta råd egentligen men jag tycker det är fruktansvärt tråkigt att du inte får hjälp när du har problem.

Att du jobbade bra i en liten grupp med en ständigt närvarande vuxen är inte konstigt, i precis dom tillfällen skulle jag också prestera som bäst. Någon som sitter och kan puscha mig att göra något, jag känner mig sedd och vill visa att jag kan, alltså blir jag motiverad och därmed blir det lättare att koncentrera sig.

Jag kan bara hoppas och hålla alla tummar jag har för att du ska få hjälp med dom problem du har. Dessvärre vet jag om så många gånger när tjejer inte fått utredning och stöd under skoltiden där självförtroendet dalar och många mr riktigt dåligt. Det behöver ju inte bli så men risken att få depressioner och andra problem är rätt stor när man sitter och vet att man inte är dum men ändå inte klarar skolan som det förväntas.

Hoppas skolan ändrar sig!

KRAM

#1 Jag jobbar allra bäst HELT själv, men bara nån till funkar också… Skulle vilja en egen lärare om man säger så….

Jag fattar inte varför skolan gör såhär… De ljuger morsan sakt i ansiktet och säger att skolan går såå bra och att jag inte har något problem i skolan…
Även om det inte alls är så… Hon vet också att jag har svårt i skolan, men ändå låtsas skolan att allt är såå bra…..

du är ju ung men tala med din mamma om att söka direkt till barnmottagningen HAB, BUP i eran kommun eller om erat sjukhus har en NEP-enhet…

Man kan gå via dom direkt om man vill få stöd, hjälp och en utredning! Sen då allt är klart, visar det svårigheter för dig då inom tex. ADHD så får skolan en delgivning om detta!!! Och ska efter det tillhanda stöd som du behöver tex. jobba i mindre grupp eller ensam, vad man nu kommer fram till och du verkar ju kunna tala bra för dig själv, vad du känner funkar så ta den diskutionen med din mamma vad hon ska kräva för stöd till dig.

Alla barn - elever har rätt till stöd oavsett funktionshinder enligt skollagen, säger du att det är jobbigt och svårt för dig att arbeta i stora grupper eller så, då ska du ges möjligheten att jobba själv eller i mindre grupp.

Hoppas det ordnar sig.

Jag hade inga problem med skolan när jag var mindre, eller inga problem är väl fel ord. Men ingen lärare eller i min omgivning förstod. Man tyckte jag hade så lätt för mig och var så duktig osv. Men vi jobbade hela tiden i små grupper och väldigt självständigt villket passar mig bra.Så det var inte förrens jag hamnade på universitetet som det blev problem och då blev det otroligt stora problem. Jag har försökt plugga 2 gånger men det går inte.

Så då tog jag kontakt med vuxenpsyk och fick min utredning och diagnos ADHD/ADD. Utredaren sa att det är vanligt att tjejer inte utreds förrens de är äldre och krachar totalt på gymnasie eller universitetsnivå.

Jag kan också koncentrera mig jättebra när det är en vuxen närvarande. Klarade inte av matten i 3:an så hela sommarlovet satt jag med farmor och räknade och det gick kanonbra. Fick höra att jag bara var lat som inte kunde fixa det i klassen när jag ju klarade allt så fort ensam. Men ingen förstod att det är så stor skillnad att ha någon i närheten och vara i en lugn miljö.

Idag när jag ska fylla i papper och annat svårt så ber jag sambon sätta sig brevid mig då går det oftast mycket lättare.

Jag tycker du låter så vettig och förståndig att du borde skriva ner dina tankar, ungefär som du gjort här. Om att problemet inte är när du får stöd utan i stora grupper osv. Och sen be om hjälp att skicka det till BUP. Så kanske de fattar att skolan inte har kunskapen att se dig.

För du ska inte ge upp utan kämpa vidare för en diagnos kan ge dig det stöd du behöver. Även om skolan ska ge stöd utan diagnos också så händer det sällan. Sen när du kommer upp på högre nivåer tex. högskola så måste du ha papper på dina svårigheter annars får du inte hjälp alls. Och kan du få utredningen nu så har du längre tid på dig att hitta dina knep för att få allt att fungera.

Vill rekomendera boken "Flickor med ADHD" (finns en artikel om den här), det är en bra bok som tar upp skillnader mellan flickor och pojkar med ADHD. Just dom skillnaderna som kan finnas gör lätt att lärare och föräldrar inte riktigt förstår vad det är det rör sig om och tycker att det inte är så stora problem. För många tjejer med ADHD är inte utagerande och slåss och har sönder saker och låter och skriker och gapar. Koncentrationssvårigheterna kanske inte märks så tydligt om man ändå är rätt smart och kan klara sig ändå. Jag kände igen mig otroligt mycket i boken och kan tänka mig att den är bra att slänga fram till dom som inte förstår och även bra om man känner att man inte riktigt kan sätta ord på exakt svårigheterna man har eller beskriva så andra förstår.

Att läsa den och låta dina föräldrar läsa kanske inte löser alla problem men kanske kan den ge någonting.

Precis… de i min närhet är utbildade lärare och förskolelärare, när jag berättade att jag fått diagnos så var kommentarerna "men det är väl fel för du är/var itne sån. De som är utbildade lärare och har jobbat länge som det både i vanlig klass och smågrupper har jag haft som lärare men ingen förstod något.

Så man jämförs med killar som inte kan sitta stilla och låter hela tiden. Svårt att bli sedd då om man "bara " har problem att koncentrera sig för då tror många att man bara är lat och slarvig

Det är jättetypiskt att det är många flickor med ADHD som inte blir sedda bara för att de inte "syns" lika mycket som pojkarna.

Jag har själv ADHD och har kämpat för att få min dotter utredd, och det har hon nu blivit. Hon har också ADHD, och funkar jättebra när hon får sitta för sig själv och jobba, och har en assistent som undervisar henne till stor del själv. Men nu funkar det så bra så nu ska de slussa in henne i gruppen igen…----vad trött man blir!

Kan dom inte fatta att det är FÖR ATT man är i liten grupp som det funkar..

När jag var liten hade jag mer "pojk-ADHD" så det fanns inga tvivel om att jag hade problem… men det är ju hemskt att ingen har lärt sig det än?!

jag vet inte om jag har denna "tjej-ADHD:n"… Då jag har svårt att sitta still och lyssna… Blir lätt pillrig med händerna och måste ha nåt att göra nåt med händena hela tiden för att inte bli vansinnig…

Jag hänger inte med i samtal.. Man måste ju koncentrera sig då.. På vad personen säger och det blir lätt många ord som sägs. har hunnit glömma över hälften när de har pratat klart. jag missförstår information. Så ibland kommer jag försent eller för tidigt till vissa lektioner (om det är nån ändring)… På lektionerna klarar jag inte av att jobba.. Jag blir lätt högljudd och frustrerad och kan ibland kasta böcker på golvet om jag får tråkigt.

Jag har alltid varit mycket högljudd… Det känns som att ingen förstår mig när de pratar med mig och jag förstår inte så ofta vad folk säger..

Jag hänger helt enkelt inte med i samtal. Utan börjar tänka på annat när folk pratar, eller bli störd av andra saker runt omkring eller så förstår jag inte. och det blir det ofta att jag säger "va?" när personen pratar… Det blir lätt frusteration för den som pratar , för då måste de ju berätta om allt igen.. Känns ju lite jobbigt för den personen.

Sen hatar jag grupparbete.. Jag förstår ju inte instruktioner och har inte koll på nåt. Jag blir bara sjukt förvirrad hela tiden..

Sen tycker jag inte om idrott, jag känner mig så dålig. Min balans är inte sådär superbra. Jag kan inte gå skottkärra eller vad det heter, för jag tappar balansen och rammlar. Kan inte heller göra en kullerbytta, då åker jag bara jätte mycket åt sidan..
Sen känner jag mig så dålig jämfört med andra. Jag kännre mig konstig… och så lär jag mig så sakta nya saker på idrotten.. Saker som de andra lär på 5 min, det kan ta över en timme för mig.

Det känns inte så roligt.. Så jag har slutat vara med på idrotten, för att jag känner mig dålig och lär saker så sakta.

#8 Tjejer kan ha alla typer av ADHD och boken jag rekomenderade tar upp alla sorter. Uppenbarligen om skolan inte tycker att det är ett problem så missar dom ju hur du är. Som du beskriver dig förstår jag inte hur dom kan tycka att du inte har problem med koncentration och skolarbete. Sånt som att sitta och pilla med händerna, vrida sig på stolen, plocka med pennor eller på annat sätt vara ständigt motoriskt igång tror jag många lärare missar.

Oftast känns det som att dom enda som uppmärksammas är killarna som är bråkiga och får utbrott där dom tappar kontrollen, slåss eller kastar grejer hej vilt. Dom kan man bara inte missa, dig däremot är lätt, om man bara inte vill se. Det verkar lätt att stänga av och låta bli att fundera över varför en elev sitter och skruvar på sig ständigt eller hasar fram och tillbaka på stolen. Därför tänkte jag att boken kunde vara något för dig. Ett stöd, kanske en aha-upplevelse om andra med samma problem och framförallt, ett uppvaknande för skolpersonal som inte tycker att det är ett problem för det är det ju helt uppenbarligen i och med att du tycker det.

#9 Men när man kommer till BUP och sånt, måste man prata med dem? Jag har jätte svårt att prata om sånt här face to face.. Och jag tror det skulle kunna bli svårt att berätta om hur skolan faktiskt är..

#10 Tja på något sätt måste man ju förmedla hur det är annars får dom ju inte reda på det. Men prova att skriva ner det istället, träffar man en vettig människa som förstår att det är svårt att prata om borde det inte vara något problem. Eller om du kan ha någon med dig som kan prata i ditt ställe?

#11… Det är sant… Men ändå supersvårt… Just nu känns dte så hemskt att det typ är 2 månader kvar i skolan… Sen börjar jag i 9:an.. Känns som att jag inte kan nåt, inte får gjort nåt på lektionen osv… Känns inte så kul… och så klagar alla på mig hela tiden… Mina föräldrar verkar inte heller fatta, de tycker snarare att jag inte vill få hjälp och annat skit.. SPec pappa,.. Ingen verkar fatta hur jobbig skolan och allt annat är! :(

#12 Eftersom ingen förstår eller verkar förstå så är det ju tyvär upp till dig att försöka få fram det. Det är precis hur svårt som helst. Jag hoppas och håller alla tummar jag kan och skickar all styrka och alla kramar jag kan hitta för att du ska klara det.

Jag hade det skitjobbigt från någon gång runt åttan nian, jag sa inget utan kämpade tyst för mig själv. Det ledde till psyket till slut. Att inte få den hjälp man kan få, att inte få förståelse för att en del saker är svårare eller att en del saker behöver göras på ett annat sätt gör att fungera är skitjobbigt och man ska inte behöva ha det så.

Du förtjänar att få stöd, att få hjälp att klara av skolarbetet och du förtjänar att må bra och känna att du är bra. Det finns ingen som förstår? Någon som kan orka hjälpa dig att få fram hur du känner?

#13 Det finns en som förstår tycker jag… Hon är en vuxen vän till mig. Men det känns inte som att jag vill blanda in henne i det även om hon känner mig ganska bra tror jag och vet hur jag har det..

Hej Malin !

Som några redan skrivit så går det alldeles utmärkt att själv söka till bup, mitt råd är eftersom det är långa köer, att söka både i din kommun och i en när kommun (jag gjorde det när jag sökte hjälp för min son, medans det i vår hemkommun var två ! års vänte tid var det bara ett års väntetid i kommunen. Det finns också möjlighet att söka någon privat barnpsykiatrimottagning.

Lycka till

Erika

#15

Tack för ditt svar… Tror inte att det är så lång väntetid här.. Jag hoppas inte det iaf… Jag tycker det hela är väldigt komplicerat.. Så jag vet inte riktigt hur allt ligger till, men det fixar sig nog tillslut.. =)

Har skrivit upp saker som jag ska ta med till BUP när jag får tid… Kanske kommer på något mer sen.. Det är b.la

• Svårt att hänga med i samtal, långa berättelser - börjar tänka på annat, eller så tänker jag på ljud runt omkring.

• Reagerar på ljud i omgivningen.

• Tål inte små motgångar och när saker inte går som jag har tänkt.. Mitt liv rasar om jag t.ex inte hittar hårborsten.

• Missförstår information, pga mycket information på en gång.

• Tappar koncentrationen/fokuset lätt på lektionerna (börjar tänka på annat som vanligt… samma sak som när jag ska städa rummet.) eller när jag läser böcker.

• Svårt att jobba i stor grupp (i klassrummet då)

• Tappar lätt fokuset när jag berättar nåt - Det gör att jag ibland inte vet vad jag snackar om.. Jag börjar prata om andra saker samtidigt som jag nyss pratade om nåt.. Det gör det mesta förvirrat och ingen fattar vad jag menar..

• Har svårt att sitta still en längre stund, måste pillra med händerna eller röra på fötterna… Annars blir jag vansinnig.

Är det någon som känner igen sig??

Ser jättebra ut, hur är det med minnet? Kommer du ihåg om någon säger ett telefonnummer till dig eller om du träffar en ny person och den presenterare sig minns du vad denne heter 1 minut senare?

Vid ADHD är det vanligt att man har svårigheter med korttidsminnet, att man glömmer tider och personers namn. Själv var jag alltid hopplöst sämst på sådana där "lärakänna lekar" där man ska komma ihåg vad folk heter och rabbla upp det. Alla andra mindes många namn, jag mindes bara några få. Så jag har alltid hatat dessa lekar tar mig lång tid att lära mig vad klasskamrater heter eller minnas vad personer i böcker heter.

Känner igen mig i alla det du skriver ovan.

#18… Just det, det var ju det med minnet också… Kan inte påstå att det är bra… Om man kör med grupper och man får en siffra, om jag t.ex får 3, så kan jag glömma bort det direkt.. Måste tänka till igen vad det var för siffra jag var.. Sen kommer jag på det, men jag kan glömma det…. och namn, det är väl sådär tror jag… Vet inte riktigt, men kan ha svårt att komma ihåg det.

Håller med det här med "lära-känna-lekar".. värdelösa grejjer..

Skriv med det då att du har svårt att minnas nummer. Jag har samma sak när det skulle delas in på idrotten, fick använda fingrarna och hålla det nummer jag fick för annars så visste jag aldrig hur det var.

Man testar sådant när man gör utredning, man ska minnas bokstavs och sifferkombinationer. Själv var jag kass på den delen. Tar en evighet att minnas koder till bankkort och andra koder.

#20

Jag kan komma ihåg mitt bibliotekskorts nummer… Men när man ska minnnas sånna där siffer koder osv s¨å blir det svårare..

var ju med om nåt lite pinsamt.. Vi hade besök av några förra helgen. Personen kommer fram till mig en vecka senare och säger "tack för senast"…jag står där som ett frågetecken.. Hade TOTALT glömt bort vem det var… Kände inte igen ansiktet eller nåt.. det är så pinsamt.. och det är inte första gången det händer.

Sån är jag med, lärde mig en av sambons datorlösenord med många bokstavs och sifferkombinationer men bensinkortet tog mig lång tid. Lyckades haka upp de på vänners skonummer och liknande så brukar det fungera.

Var med om samma sak nu, vi har fått personligt ombud och denne var på besök idag, när jag öppnade så kände jag inte igen henne. Om jag hade haft 10 att välja på skulle jag troligen inte valt rätt person trots att vi för 4 veckor sedan satt i ett 1.5timme långt möte och bara pratade.

Har gått på sjukgymnastik och när jag hade en manlig tränare gick det bra för det fanns typ bara 3 där och de var så olika, men när jag hade en kvinnlig så kände jag inte igen henne bland alla andra. Så pinsamt när man står och väntar och försöker låssas vara upptagen så de ska ta kontakt istället för att jag ska ta kontakt. Jag är expert på att verka upptagen när jag i själva verket försöker hitta ledtrådar till vem som är vem.

#22 jag tycker iallafall sånt är pinsamt… Att man inte känner igen personer som man borde känna igen!

Har du ADHD/ADD ?

Ja jag tycker det är jättepinsamt, fast nu när jag fått diagnos så är det lättare att skylla på den, det brukar folk förstå "ursäkta jag minns inte dig för jag har svårigheter att minnas ansikten,  har vi träffats tidigare?" Då sätter folk igång och pratar om att de inte heller minns ansikten och så berättar de vem de är.

Jag fick ADD-diagnos för snart 2 år sedan, då var jag 26. Jag skrev ett brev till vuxenpsyk och förklarade minas svårigheter och sen fick jag komma dit och berätta och så startades det en utredning. Gick fort och på mindre än ett år från mitt brev till diagnos, så jag hade tur.

#24-… Hur stor chans är det att man får en diagnos med de svårigheter jag har? Bedömmer läkare olika?

Min dotter som fyller 13 år är nu slutet av sin utredning för ADHD. Vi har gått på samtal på BUP, soss, tillsammans med skolan sedan i oktober förra året. Och det är tydligen ett normalt förlopp, för vad en ADHDutredning tar.

Vill bara förvarna dej om det, så du inte tror att det fixar sej på nån månad eller så. Det är säkert olika för var i landet man bor, men rent generellt så är det att det tar himla lång tid hela processen.

Men jag önskar dej lycka till och hoppas innerligt att du blir tagen på "allvar" och att du får den hjälp du behöver

*kram*

#26 ungefär den tiden jag tänkte mig… trodde inte att det skulle gå på 2 veckor eller liknande!

jag väntar på tid hos BUP… Jag tror att jag kommer få det snart.! =)