Då är du lika otäck som mig. Vi har lika "oroväckande" drag du och jag. Så har jag alltid varit ända sen jag var liten. Djuren och jag förstår varandra bättre än andra människor.

Ibland har jag tänkt/kännt mig helt felplacerad här på jorden. Jag är ett ufo i en mänsklig kropp. Djur och jag funkar ihop. Andra människor och jag funkar INTE ihop

Sådär är flera personer jag känner också och jag känner mig klart obekväm kring hur de verkar tänka, ärligt talat. Persoligen tycker jag att det tyder på osociala drag eller kanske att man ofta tror illa om andra människor - det är iaf så de personer jag känner är. Att känna inför djur klarar de allra flesta, med människor är relationer mer komplexa. I denna kalla värld förstår jag dock hur dessa känslor uppkommit och att man totalt kan ge upp. Men jag skulle inte klara att ha en djupare relation med en människa som känner så. Själv kan jag känna väldigt starkt gentemot andra människor och kommer snart att börja arbeta med småbarn.

Ja, jag kan också känna mig som att jag är på fel planet eller nåt…

Läste i tråden "Kan en aspie känna kärlek?" och jag känner igen mig i DodeN's beskrivning av sin sambo. Jag kanske har lite AS ändå?! Det visar sig väl sen när utredningen sätter fart.

Visst, jag håller med om att det är osociala drag och att man kanske tror illa om andra och att de kan uppstå i en sån värld som vi lever i..fast jag har alltid varit sån. När jag var liten så lekte jag inte särskilt mycket med kompisarna på rasterna i skolan utan var mest för mig själv och hemma ville jag oftast leka själv o sånt. Tyckte inte om att åka iväg och hatade att sova borta. Fick panik och ville hem.

Jag känner exakt likadan, som Froddel.

Fast även om jag har empati också för människor, så brinner jag för djur! Jag är med och kämpar för att dom ska få det bättre och tycker nästan att vi människor inte har här att göra.

Vet inte hur jag ska förklara, för jag tycker ju om, till och med älskar min familj och vissa vänner, men tycker inte om människors girighet och egoism…

När jag läser och hör om hur människor beter sig mot djur och mot andra människor, så önskar jag ibland att vi inte fanns.

Vet inte om nån förstår hur jag menar, men jag hoppas det.

Fast det kanske inte var riktigt så Froddel menade…

Du är inte ensam om att känna som du känner!

Och du är defenitivt inte narcessist för det - för i så fall hade du inte ens brytt dig om djur.

En narcesisst tänker…JAG FÖRST, SEN JAG, ALLTID JAG!!!

Djur är ju små (eller stora) värnlösa saker som man känner att man vill ta hand om och göra lyckliga.

Människor däremot känns mer opålitliga och att dom redan har så mycket hjälp från alla håll och kanter.

Det kanske är det som gör att vissa av oss triggas igång mer av att se ett djur i nöd.

Själv är jag sån att om jag ser djur som skadas eller far illa  på tv så MÅSTE jag fort byta kanal. Jag får så ont i magen att hela magen "knyter sig av smärta". Vissa tv program kan t.o.m få mig att vilja dö.

Låter kanske larvigt, men det kan göra så himla ont i mitt hjärta om jag ser något otäck på tv om något djur att jag just då önskar falla ihop och bara få dö. Jag klarar väl inte om vetskapen om att det jag ser på tv "Faktist händer" i verklighetern.

Sån är jag…..

Men hur känner ni inför barn, handikappade och sjuka människor? När ni t.ex. ser på TV eller läser om misären hos fattiga eller barn på hemska barnhem? De är ju också ofta hjälplösa och beroende av andra välvilja, precis som husdjur.

Jag känner (tyvärr) ingen direkt empati eller sympati  med barn eller fattiga.

Men jag reagerar oerhört starkt på när djur far illa. Jag har i perioder slutat umgås hemma hos mina föräldrar då min pappa nästan alltid tittar på Miami Animal Police, där djuren alltid far illa på nåt sätt, och oftast löser det ju sig, men jag mår alltid SÅ DÅLIGT när det programmet ens är på i bakgrunden och jag är i ett annat rum.

Jag har också jättesvårt att läsa på katter.ifokus.se för att det är så mkt prat om hittekatter och sommarkatter och liknande där. Jag stöder en del djurföreningar, men jag klarar inte riktigt av att läsa historien om katterna på min kalender från Stockholms Katthem för att jag blir så ledsen.

Jag är ingen våldsam person, inte ens en arg person, men om jag ser nån som gör illa ett djur, så vill jag döda den personen. helst långsamt.

Barn är ok så länge dom är små, men sen när de blir lite större blir det jobbigt för då har de inte behov av samma slags ompyssling längre såsom matning, blöjbyte etc o sen när de blir större måste man ju prata med dom på ett annat sätt och det är svårt tycker jag. Det känns som att det krävs mer av mig på nåt sätt och jag klarar inte av det. Alltså, dom blir för mycket egna individer då. Syrrans flicka är 11 nu och det började bli jobbigt när hon var runt 8-9 år.

Handikappade, sjuka eller fattiga…nä, jag vet inte om jag känner så mycket för dom heller. Eller över människor över lag.

Alltså, jag vet att jag älskar t ex min sambo för ibland kan jag känna det även om det är sällan, men oftast så känner jag ingenting. Går omkring som en känslolös zombie..

Fast det är komplicerat det där, empati kan jag ju känna ibland, för om någon utsätts för nåt hemskt, far illa eller blir orättvist behandlad då kan jag sätta mig in i situationen så mycket som om det skulle vara jag själv som är utsatt. Rentav känna deras smärta och hur ont det gör. Det kanske snarare är sympati jag har svårt att känna då?

Är det inte normalt att inte må dåligt jämt och sätndigt för att det finns fattiga i världen? Finns det någon som faktiskt orkar bry sig om det jämt och ständigt? Jag springer inte runt och känner för dom jämt. Så hemsk är jag uppenbarligen. Jag har inte ett dugg av den orken det krväs för att engegera mig i sånt. Har alldeles fullt upp med att försöka orka med mig själv.

På närmare håll, säg om jag sitter på akuten och ser folk ha ont… jag orkar oftast inte känna så mycket där heller. Kan tänka att hon måste ha väldigt ont eller det där ser inte skönt ut men mer än så, näh.

Jag känner igen mig i detta och det gör även flera av mina vänner jag har tidigare har diskuterat detta med. Måhända är det resultatet av att vi har blivit avtrubbade; genom film, nyheter etc. Vi har blivit så vana vid att människor drabbas av hemska öden, sjukdomar och dylikt att vi stänger av. Och genom att se detta på film lär vi oss att ta avstånd ifrån hemskheterna och inbilla oss att det bara är på låtsas. Men när ett djur drabbas, ser vi att det faktiskt inte är spelad smärta och då gör det så mkt ondare i oss.

Förutom avtrubbade tror jag helt enkelt vi skyddar oss själva. Hur skulle man må om man ständigt gick runt och mådde dåligt över alla som har det hemskt? Med tanke på hur många det är och på hur många ställen i världen, både hos grannen och på andra sidan jordklotet, som det är hemskt skulle vi nog inte orka med om vi tog in och kände med alla alltid.

#9 Man måste ju inte försöka rädda världen - jag syftar mer på direkta eller indirekta möten, som ditt exempel med akutmottagningen eller om man läser en artikel i tidningen om barnhemsbarn i Rumänien. Att då känna något. Man måste inte sitta och gråta floder, det gör inte jag heller, men jag blir berörd när jag blir påmind om hur hemskt många människor har det. Att känna med alla alltid kan ingen göra.

Jag kom att tänka på en sak: Det är ju skillnad på empati och sympati. Empati betecknar förmågan att ha medvetande om andra personers känslor och att handla i enlighet med detta, alltmedan sympati är en fråga om att känna med en annan person. Sympatiserar gör vi så gott som enbart om vi känner den andra personen eller kan relatera till hans/hennes smärtor på ett personligt plan - dvs att du har upplevt ngt liknande själv och därför påminns om detta.

Jo fanken, psykisk smärta har jag allt kännt för ofta så det är väl därför jag kan sätta mig in i andras sådana liknande situationer. Fast över lag så tror jag inte att jag känner så mycket för människor överhuvudtaget. Jag har även svårt att känna glädje med andra människor när de är glada över något… Äh, jag vet inte hur jag ska förklara längre :P

I och för sig så är jag ganska låst i mig själv och har överlag svårt med hela känslospektrat, det kanske är där skon klämmer..

Jo, jag "kan" känna ganska mycket med andra människor som har det svårt eller lider. Kan t.o.m gråta för andras skull. Men det jag känner för andra människor är som en droppe i havet om jag jämför mina känslor för djur som är så starka att jag nästan dör (känns det som).

En enda liten misstanke om att ett tv program "kanske" visar hemska bilder eller berättar hemska historier om utsatta djur får mig att må illa och få panik. Då byter jag omgående kanal.

En gång när jag skulle åka någonstans såg vi en olycka med en hästtrailer som låg omkull på väggrenen med ett stort hål i och hästen livlös ute på halva körbanan. Jösses! Jag bröt ihop och blev fullkomligt hysterisk och grät så jag skrek och skakade i hela kroppen. Gungade kroppen fram och tillbaka och sa upprepade gånger "Åhhh, stackars häst, åhhh, stackars häst…) Det var några år sedan och jag mår fortfarande dåligt när jag tänker på det.

Du är ingen narcissist. Du bryr dig om andra än dig själv. Tex djur!

Ett lite avsnitt från Tony Attwoods senaste bok " Den kompletta guiden till Aspergers syndrom"

Det är viktigt att tänka på att personer med Aspergers syndrom har en omogen eller bristande förmåga till Theory of mind eller empati, Inte avsaknad av empati. Det är en grov förolämpning för personer med Aspergers syndrom att antyda att de saknar empati, underförstått att han eller hon inte bryr sig om andras känslor. De bryr sig i allra högsta grad men har svårt att känna igen mer subtila signaler på emotionella tillstånd eller läsa av mer komplexa sinnestillstånd.

#16 Jag känner igen mig mycket i det du skriver där! Fast jag har ju ADHD inte aspergers…

#19 ADHD och AS är väldigt lika på många sätt tycker jag.

#18 Det där kände jag igen mig i. Jag vet att jag alltid har varit så arg på min mamma för att om hon inte ser att man är ledsen eller mår dåligt så finns det liksom inte i hennes värld. Jag har alltid trott att hon inte orkar närma sig/bemöta problemet och att det är därför hon har agerat som om "problemen" inte finns. Det värsta är att jag känner igen mig så mycket i hennes beteende idag när jag är äldre.

Hon kan säga okänsliga saker…ett ex var när jag bodde hos henne tillfälligt för att jag mådde så dåligt, hon hjälpte mig med hunden och så då och sen att jag inte kunde vara ensam,  och så vräkte hon ur sig en dag "Va är det med dig?? du ser ut som nån har dött!!" Det var som ett slag i ansiktet för där var jag i en djup depression med svåra självmordstankar.. jag tror inte hon begrep hur "plump" hon var…

Jag är likadan, jag tror att det är samma "avtrubbning" om man kan kalla det det, som gör att vi hanterar en kris-situation med bravur.

Det är oss man ska hålla sig intill på ett sjunkande skepp om man vill känna ett lugn i kaoset.