Jag känner exakt som dig. Har tyvärr inget svar att ge för jag har själv inte kommit på något. Just på grund av att jag funkar som du beskriver har jag förlorat min familj.

Jag tror egentligen inte att det går att lösa, men KBT, dvs at jobba med att analysera olika situationer där du blivit så frustrerad och arg och fundera ut vad som varit bättre, hur du vill ha tänkt och vad resultatet blivit om du gjort det, kanske med tiden kan programmera om hjärnan till en medvetenhet att TROTS vad du känner just nu, kommer du inte uppleva det lika allvarligt om ett tag - fast detta tar tid.

Min pappa har numera (han är över 50 år) lärt sig att gå iväg, det har han lyckats med själv, men som sagt tagit lång tid. Medicin kan fungera både cs, antidepp och eller epilepsimedicin, kan lugna och ge en tid at tänka efter.

För min del blir mi stubin kortare när jag ä stressad och har ett pressat liv så då kan man jobba med att inte utsätta sig för den stressen och eller situationer som är jobbiga, dvs jobba förbyggande. För mig har explosionerna nästan enbart kommit med mina absolut närmast anhöriga, är de då villiga att vara ett stöd så kanske man tillsammans kan komma på vad som hjälper dig och inte trissar upp situationen ännu mer. Tyvärr är risken stor at de med välmenande eller trötta kommentarer gör allt värre.

Du är ju sjuk; Ta en kall dusch; Du kanske behöver nån lugnande medicin; Det går inte att prata med dig när du är sådan här osv kan ju göra allt väldigt mycket värre.

Kram och lycka till!

Precis som ElvaHax pappa så går jag iväg. Det är det enda som hjälper enligt mig. Jag får nästan black-out när jag blir förbannad och i ett lugnt tillstånd bestämde jag för att jag måste gå ifrån för att inte skrämma min familj.

Min man tycker såklart inte om mina utbrott så han tyckte också att det var en bra lösning, även om det innebär att jag går ifrån diskussioner. Det går förvånansvärt snabbt över om man bara går till en annan plats/rum. Ha en bestämd plats som du går till om du är hemma, det går ju oftast inte att tänka klart i hettans stund så det är till hjälp om man har bestämt innan en plats dit du går

Jag har tagit bilen och kört iväg, men ofta blir jag bara alltmer aggressiv och förbannad när jag är iväg, jag lugnar inte ner mig, jag får panik och åker hem och så blir allt bara ännu värre. Men OM det fungerar så är det helt klart det absolut bästa!

Såg att du har hund, ta med hunden till platsen. Jag har också hund och han har hjälpt mig lugna ner mig i många situationer.

Sen måste jag säga att jag är imponerad av din självinsikt, det är otroligt duktigt av dig att kunna se ditt eget beteende och att vilja göra något åt det. Den självinsikten hade inte jag när jag var i din ålder, så det är verkligen en tillgång du har, något att känna sig stolt över!

Jag går också gärna iväg om jag hinner märka att jag blir arg. Men det är oftast när jag är upptagen, stressad med nånting så att jag reagerar på "störningen" i frustration som jag brister. I bland "tillåter" jag mig att bli arg när det finns en anledning.

Jag brukar gå ut  (med hunden) och promenera.. Men det blir lite svårare på kvällen (när det är sent)…..

Såna här små motgångar (som att jag inte hittar hårborsten) gör att hela mitt liv rasar.. jag blir förbannad och går runt och gråter av frustration, bara pga den dumma dumma borsten.. Jag blir ledsen/arg/förbannad av såna där småsaker som egentligen inte betyder någonting alls!

Tar ut mig fysiskt. Gå funkar, har en boxningssäck (rekomenderas) eller så ber jag min man hålla i mig medan jag försöker ta mig loss. Kasta mjuka saker i väggen. Skriver ner mina känslor eller beskriver händelsen…

Jag försöker nog dra mig undan innan det blir värre då jag blir arg. Många saker har kastats i golvet och gått sönder. Ofta får jag nån slags blackout då jag blir arg. Kompisar, även stora killar har sagt att de aldrig mer vill vara i närheten då jag blir så arg. De sa även att mina ögon blev kolsvarta då jag fick mina utbrott, he he

När jag var ung var det ännu värre. Jag slog ner närgångna killar som inte slutade tafsa när jag bad dom. En gång blev jag skitsur på min chef och skällde ut honom efter noter. Trodde jag skulle få sparken men han bad faktiskt om ursäkt, he he he

En gång när jag skulle försöka sluta röka i min ungdom var det några killar som retade mig ideligen. Jag fullständigt bombade dom med prylar som flög genom luften så de fick ducka och tjattrade som en ilsken Kalle Anka.

Inte fta jag blir så arg men när det väl händer så blir det riktigt ordentligt och okontrollerat livfarligt

#8… Det där med taffsande killar känner jag igen! Satt på en idrottslektion en gång, en kille brevid mig började taffsa på mig, blev sur, sa åt honom att sluta, men inget resultat! Slog till honom, du skulle sett alla blickar! haha, alla bara kollade förvånat.. Hade nyss slagit en bland skolan populäraste killar, hihi… Men sånt skiter jag i, för jag bryr mig inte vilken slags status har, jag slår vem jag vill!

#9 Samma här, alla människor är lika för mig vilken postion de än har i samhället. Det är ju iof inte bra att slåss men vad gör man då det rinner över.

Minns en äldre man, rik som ett troll, som köpte småflickor. Fattar inte hur de kunde låta sig uttnyttjas av en sån äcklig gubbe. Och att han bedrog sin fru på detta sätt gjorde mig skitsne.

En gång då jag var ute på ett dansställe så var den äcklige gubben där och jag sa till min kompis att om han kommer i min närhet och försöker nåt så ska han få höra vad jag tycker om honom.

Han smög upp bakifrån och lade armarna om mig och körde sitt sliskiga dryga prat och försökte förföra mig och tafsade. Jag vände mig om helt vansinnig och skrek "Far åt h-e din äckliga perversa gamla gubbjä-el" (och nåt mer) Han släppte mig som om han hade bränt sig. Fick i varje fall vara ifred sen

#10 Usch, låter som ett riktigt äckel…. Du är modig!..

#11 snarare var jag dumdristig impulsiv. Gjorde många farliga saker när jag var ung. Blev rädd efteråt istället då jag hunnit tänka efter. Brukar tänka att det är ett under att jag fortfarande är vid liv med tanke på hur farligt jag levt

#12 Vadå "dumdristig impulsiv" ? Det är ju bra att skrika/slå ner såna där äckelgubbar.. det är väl sånt som de behöver.

Njae, slå ner folk är nog inte så lämpligt. Det är bättre om man kan använda ord som sätter äckel på plats så de får sig en tankeställare.

Men jag ska villigt erkänna att jag tänkte som du när jag var i din ålder. Min dotter har samma åsikt som du oxå, he he

Man lär sig ett lite annorlunda sätt när man blir äldre, åtminstone är det så för mig

#14 Vi är då allt ganska lika! *ler*

Men jag tror våld kan sätta vissa personer på plats! Man får respekt då! O jag har testat! mot en kille som hade mobbat mig ganska länge… på skolan, på fritiden.. ja, överallt typ… Han stod i vägen för min syrra en gång. Jag blev vansinnig, gick bort till honom, puttade iväg honom och sa åt honom att sticka. Han började vara trevlig sen.. Tror han var kär i mig bara… Han visste väl inte hur han skulle visa det.. haha

Oooops! Inte värt att reta upp dig då, he he

#16 Haha, nej, kanske inte! ^^ Men alla får ett intryck av att jag är snäll! Så det gör ju inget!

#17 Även snälla personer kan tända snett ibland

När jag var yngre slog jag ofta sönder saker, det som fanns det hands, och skrek och gormade som en dåre.

Eller gråter av ilska och det händer att jag gör fortfarande.

Men ibland kan jag bli så förbannad, så jag tror att jag ska få en stroke eller nåt, fast väldigt sällan nu för tiden, tack och lov!

Men med åldern har jag lugnat mig, som tur är.

Jag har fått gå en re-impuls kurs där jag har arbetat just med min ilska (lite som anger management kurs)…

Där jag lärt mej att reflektera på varför, hur, och när jag blir arg… och att sätta ord på ilskan. Och att förekomma ilskan….

Det funkade! inget jag tänker på utan det bara blir…. jag fick helt enkelt lära mej vilka "krig" jag tyckte var värda uppmärksamhet

Jag har ju fortfarande utbrott som kommer så fort att jag knappt hinner fatta det innan de är över…. men några mindre har det allt blivit….

Jag brukar gå undan om jag känner ilskan komma…. och så e ja helt enkelt arg för mej själv

#10 Haha, klockrent! Jag funkar precis som du och har skällt ut åtskilliga äckel som har försökt med både det ena och det andra. De blir alltid lika förvånade över att man som tjej kan bli sådär ilsk och vågar skälla på dem. Senast i dag råkade jag ut för en sån där gubbe som tittade på mig och fällde snuskiga kommentarer… Jag bet ifrån med ett "dina barn blir nog inte så glada när de får höra vilken äcklig gubbe till pappa de har". Jag avskyr sådana där typer och önskar att fler tjejer vågade sätta dem på plats. Mer ADHD till folket! ;)

Tyvärr så är jag väldigt konflikträdd, men ilska i familjen har förekommit, men ute bland folk är jag en mes.

Blir så förbannad på mig själv, när jag kommer ut från läkare ibland, och är skitledsen. Varför sa jag inte ifrån!?

Så tyvärr, så riktas ofta min ilska åt fel håll.

Jag kan få hiskeliga vredesutbrott. Har slagit sönder åtskilliga glasdörrar genom åren, kastat saker omkring mig och skrikit. Det spelar ingen roll var jag är någonstans, det är likadant överallt. Jag får ofta blackouter när jag är arg och kan inte alls kontrollera när, var eller hur de kommer. Det enda jag har lärt mig som fungerar, är att jag går min väg. Det är iaf det som ställer till med minst efterverkningar för min del.

Jag upplever dock att vissa i min närhet inte tar hänsyn till att jag behöver få vara ifred och lugna ner mig när jag blir arg. Min bror har t ex en tendens att följa efter mig och reta upp mig än mer när jag är arg. Och när jag väl får ett utbrott ringer han efter polisen. Jag har aldrig skadat någon vid mina utbrott, men ibland känner jag att det är nära. Är dock väldigt less på folk som inte lämnar mig ifred när jag säger att jag behöver lugna ner mig och tycker att jag hotar dem när jag säger "lämna mig ifred nu, annars får jag ett utbrott". Jag säger det ju knappast för att jag vill hotas, utan för att jag helt enkelt vill undvika utbrottet.

#21 Bra sagt till äcklet

Ord är är i sin rätta form mäktigare än ett svärd

Och det är för jäkligt att en del inte kan lämna en ifred när man ber om det. Förbaskat arg blir jag på sånt. Din bror skulle ha sig en riktig näsbränna. Jag hade en skitstövel till bror då jag växte upp

Yes! Mer ADHD till folket!

Eftersom porslin är dyrt , så åker jag till stallet, åker iväg med bilen o spränger högtalarna med hög dunkande musik eller stänger in mig i tex badrummet när jag blir riktigt förbannad - vilket jag då och då blir. Ibland för ingenting. Att stanna hemma går inte, för ibland blir jag sådär vidrigt taskig och provocerar och muckar gräl. Jag vill inte göra det, men jag kan tappa kontrollen. Inte mot barnen på det viset, inte ens inför dem (har hänt ngn enstaka gång för många år sedan dock) - då håller jag masken. Men min stackars man… Så för att inte såra på sätt som lämnar fula ärr, så går jag undan och väntar tills det "blåst förbi". Och det brukar det göra relativt snabbt. Mina humörväxligar går i vissa lägen så snabbt att jag inte ens själv fattar vad som hände.

När jag var tonåring slog jag sönder det som kom i min väg, och försökte någon stoppa mig/lägga sig i, så hände det fler än en gång att jag klappade till. Tyvärr. Det kommer jag ha skuldkänslor för resten av mitt liv och skämmas för minst lika länge. Men tack och lov lärde jag mig att behärska mig.

#25 Jag har också skuldkänslor för vissa saker jag har gjort i ilskan och är glad att jag oftast inte blir så arg längre.

När jag var yngre var jag mycket mer utåtagerande när vredesutbrotten kom och hade en oerhört kort stubin, folk har fått sina smällar, dörrar har sparkats sönder och de fulaste orden som går att uttala har haglat över både för mig kända och okända personer.

Nu i vuxen ålder är jag mer som dig Mysan59, önskar att jag hade kvar de takterna som jag hade när jag var yngre lite mer i lagom dos till vardags, så att jag vågade stå upp för mig själv lite mer.

Jag uppfattas nog som relativt lugn, men rätt som det är kan det bara blixtra till och de ggr jag blir sådär tvärilsk så blir det ordentligt. Och då backar andra . Oftast små bagateller som retar upp mig, ett exempel var när en kärringjävel muttrade att jag cyklade på fel sida av vägen, fast det var hon själv som cykla på fel sida….aaargghh, jag tvärnita o cykla efter henne o vråla o gorma..hon såg vettskrämd ut och cyklade fortare, haha..jag blir arg nu bara jag tänker tillbaka på't!! Önskar att jag kunde rycka mer på axlarna åt sånt.

Men tyvärr kan jag inte handskas med de känslorna nåt vidare utan blir skitdepp o börjar tjuta istället. Har funderat på att skaffa mig en sån där boxningssäck faktiskt!! Och lära mig att BLI LAGOM ARG!!

#27 Boxningssäck tror jag är utmärkt! Faktiskt…

Jag uppfattas också som väldigt lugn nu för tiden, men sambon har sett några av mina utbrott och blivit småchockad när det har hänt.

För, som sagt, nu för tiden, blir jag nästan aldrig så där okontrollerat arg! Som tur är, utom ibland, för då skulle man behöva det, precis som du skriver.

När jag åker moppen, kan jag bli ilsk på bilister och skriker och svär inne i hjälmen skakar näven också… Måste nog se lite löjligt ut

Hahaha, jag kan höra hur du låter!!

jag har mina illrar som hjälper mej. :)