HannaM jag är lika dan som du!!! fast jag har lärt mej att informera om att jag är värdelös på det där med att höra av mej. Tror det beror på att man blir triggad konstant av saker o ting att sådant helt enkelt faller bort.

Fast ibland så väljer man det ju aktivt…. ja menar inte 17 hör jag av mej till nån som jag inte känner nån som helst samhörighet med

Jag tror att det är ganska vanligt bland oss NPF:are och i dagens stressade samhälle så blir det vanligare och vanligare bland NT folk med…

Med andra ord: inget att hänga läpp för. Det är förmodligen ganska normalt (såvida du inte mår dåligt av det, vilket jag inte tror)

Kram o väl mött Linda

#1 lite dåligt mår jag ju av det, det är surt att aldrig få behålla vänner, en del har jag tyckt om och egentligen velat lära känna mer

Jodå Hanna, jag känner verkligen igen mig i det du skriver. Jag vill ha vänner och jag vill kunna umgås, men jag har kommit på att jag inte funkar så helt enkelt.

Antar att jag sakta men säkert börjat vänja mig vid detta och mer eller mindre börjat trivas med det oxå.

Det står ju oxå att gamla med AS drar sig undan mer och mer lika som de blir lugnare och lugnare.

Det är väl bara så helt enkelt

Jag vill umgås medfolk, med famijer för barnen skull också för den delen, börjar umgås så ska det vara middagar varannan helg o jag funkar inte då, tar avstånd direkt. Trist ibland..

Känner igen mig allt för väl jag mer…märker oxå att många tycker jag pratar för mycket o tar för stor plats.(försöker tänka på att dämpa mig men inte lätt)..vissa tycker att det e ok o att jag är trevlig/intressant andra tycker nog rent illa om mig…speciellt svårt är det med typ lärare eller chefter….älskad eller hatad..inte illa….då är jag älskad ibland ju. Det svåra är ju sen med nya bekantskaper…för hur vet jag om de vill vara kompisar även utanför jobb/skola…o om vi blir kompisar så blir det oxå ytterligare någon man ev. "glömmer bort"..ibland känns nya bekantskaper som nya krav.

När jag dessutom dygnet runt tänker, talar  o skapar i leran (som är min mani nu) är jag INTE intressant för andra människor….

Det är bara att hoppas att de få jag har finns kvar när jag väl är tillbaka i den sk verkligheten igen.

#6 jag har också svårt för människor som sitter över mig, är i någon form av maktposition gentemot mig. Särskilt svårt har jag för kvinnor i sånna positioner av någon anledning…

Jaaa!!! o de har svårt för oss…

#8 jajjamen=) Överläkaren på avdelningen där jag låg inne avskydde mig

Jag har fått höra att man ska ha svårt med att förstå hierakier?

Jag vet att jag har de. Speciellt om de inte är "officiella". D.v.s. den s.k. naturliga ledaren i en grupp förstår jag aldrig vem det är först nån säger det. Om det inte är väldigt uppenbart förstås. Men jag känner att det nästan i alla sociala sammanhang finns subtila koder eller nåt som jag totalt missar. Även om det känns som jag kan börja göra ganska lyckade gissningar numera.

Jag har också svårt att komma folk nära och att behålla dem.

Grodan och Hanna !

Precis! där skrev ni ner exakt som jag oxå upplever det ..

"många tycker jag pratar för mycket o tar för stor plats.(försöker tänka på att dämpa mig men inte lätt)..vissa tycker att det e ok o att jag är trevlig/intressant andra tycker nog rent illa om mig…speciellt svårt är det med typ lärare eller chefter….älskad eller hatad..inte illa….då är jag älskad ibland ju"

 "jag har också svårt för människor som sitter över mig, är i någon form av maktposition gentemot mig. Särskilt svårt har jag för kvinnor i sånna positioner av någon anledning"

Jag kan bli skitsur och arg när någon försöker trycka ner mig som mindre vetande, speciellt ännu mer om en tjej gör det. Konstigt nog

samma här…håller ej käft när jag ska…kan "slänga" käft oxå.. å det kan bli hårt..för dom andra…

arbetskamrater å chefer…hhmm..funkar ett tag sen spricker det..

har nån som jag har lite nära…men ej så nära ..

har svårt för när det ej blir som det ska vara.när dom jag jobbar med ej jobbar,eller när dom gnäller å sen inte gör nått åt det…

har nog väldigt svart-vitt tänkande..?

förbannad blir jag när jag jobbade på FSK å dom som är äldre är dumma översittare mot barnen.eller inte orkar se när det händer saker..hot å skäll..fy fan för dom…

slutade med att alla ungar ville bara vara med mig..hur bra var det då?

föräldrar har frågat var jag ska jobba,om dom ev ska flytta sina barn dit…herregud…

tjejer/kvinnor blir ofta ledsna eller stötta så jag är okänslig…tydligen…

jag lär mig så länge jag lever…ev hittar jag ett par vänner nån ggr…

#0 Samma här….

Hanna

Kan bara säga att jag är exakt på pricken lika dan!

Jag har svårt att släppa in människor nära. Jag är ju lite av en ensamvarg, och tycker faktiskt att det är skönt att vara för mig själv. Tycker mest att sociala träffar med mer än 2-3 personer är jobbigt. Det blir stojigt och det är många som ska prata samtidigt, o i dessa sammanhang så drar jag mig tillbaka och blir något av en sidofigur.

Men anledningen till att jag gillar att vara för mig själv är nog att jag känner mig så annorlunda. Känslan av att vara fel. Att jag inte är som dom och känslan av att inte tillhöra gruppen eller kunna komma in i den. Då är det lättare att vara ensam och slippa en massa sociala "krav".

Jag är likadan. Det fungerar perfekt med ytliga kontakter men det är väldigt svårt för nära vänner. Det är just det där med kraven… kommer liksom inte riktigt på vilka dom är??!!

#15

Precis så känner jag. Bra beskrivning

#13 och #14 Skönt, eller.. det är ju inte kul kanske att känna som jag men det är lite skönt att inte vara ensam. Har det alltid varit så för er i alla skeden av livet elelr har det varit bättre under någon period?

#18 Det har alltid varit så. Min första vän jag fick i skolan umgicks jag bara med i skolan (var inge bra kompis där heller;-)), aldrig på fritiden. Jag har varit delaktig i kompisgäng, men aldrig "umgåtts" med dem… varit tillsammans med killar, men jag vet inte varför… När jag träffade min blivande man upplevde jag för första gången en riktig vän. Vi har vuxit i hop och har riktigt kul i hop. Han är den enda människan på jorden som förstår mig och hjälper mig på rätt sätt. Vi har tre barn ihop och är bästa vänner!