Överlevnadsstrategier låter ju mer rimligt då man försöker att finna sig till rätta i en värld av kaos. Du verkar ha mycket i bagaget och har provat olika saker för att hitta en plats. Har du fått en diagnos eller väntar du fortfarande på utredning?

Jag känner oxå igen mig en hel del i din berättelse…

#1 jo det är nog en hel del och då har jag bara skrapat lite på ytan här… Jag har nyss fått diagnos, ADHD, kombinerad. AS liknande drag med, men det är bara ngt psykiatikern har pratat om (står inte på papper). Har två barn med olika NPF.

Jag har nog ändå haft ganska fint flyt i livet… halkat in på ett bananskal lite här och var. Träffat rätt man i livet och har mycket hjälp med barnen genom barn habiliteringen och BUP (BUP är dock sämre…).

På vilket sätt känner du igen dig? Hade varit intressant att höra. Har du ngn diagnos?

När jag gick i lågstadiet var jag mest för mig själv i skolan (med undantag för en person som jag fortfarande är nära vän med) eftersom jag inte förstod hur man skulle vara och göra när man lekte ihop. När mellanstadiet började skolvägrade jag och rymde hemifrån för jag tyckte allt var så jobbigt. Bråkade och slogs och var ganska aggressiv. Speciallärare satts in och BUP kopplades också in, men där fattade dom nada!

I högstadiet fattade jag absolut ingenting…blev trakasserad av min svenskalärare och var alltid en av dom som fick åka ut från lektionerna. Visste inte vem jag tillhörde som grupp och kände mig alltid ensam och utanför. Drack en hel del men det blev värre när jag kom upp i gymnasiet…då började också ätstörningarna ta fart ordentligt o jag blev inlagd och fick gå om sista året.

I skolan hade jag alltid svårt att hitta min roll och min plats, tyckte aldrig att jag passade in och kände mig ständigt utanför. Istället började jag se hur de andra var och så kopierade jag deras beteende, men det gjorde ju bara att jag kom ännu längre ifrån det som egentligen var jag. Så länge man såg snäll o söt ut så gick beteendet ändå hem på nåt vis. Hemma var jag helt rabiat och gapa o härjade och kallade alla för en massa fula saker. Jag hatade hela världen typ. Därefter började en 6 år lång kontakt inom psykiatrin och jag fick pröva en mängd olika antidepressiva som inte fungerade. Jag har haft samtalskontakter i omgångar efter det pga depressioner som inte vill ge vika och bitvis kommit på fötter men det är som att jag faller neråt efter en tid att samtalskontakten avslutats och så får man börja om igen. Jag sa vad dom ville höra typ och efter en tid så tyckte dom jag var färdig. Egentligen så tyckte jag nog att det började bli tjatigt och tröttnade.

Numera har jag jobbat så mycket med mig själv på olika vis att jag är mer säker på vem jag själv är idag, vad jag vill och tycker utan att ta efter andra, men det krävdes många års arbete. Men jag märker än idag hur jag kan försöka charma andra så att jag ska bli omtyckt, istället för att bara vara den jag är.

Ja, det var i väldigt stora drag… fråga mer om du undrar det är helt ok

Tack för att du ville dela med dig! Det var väldigt likt ju. Jag har dock sluppit elaka lärare till stor del, det måste varit hemskt för dig med såna skit lärare!

Har du svårt att ta kritik? Jag har skit svårt att ta kritik! Nästan alltid, spelar ingen roll vad det gäller… Vill vara vän med alla, "tyck om mig, tyck om mig…" Men samtidigt kan jag slänga ur mig grejer till andra, jag silar inte sanningen. Om någon ber mig att säga vad jag verkligen tycker, så gör jag det och då är det svårt att vara omtyckt av alla. Svårt. Samtidigt är jag tacksam när folk är ärliga tillbaka, även om det svider…

jag kallar mig själv för " street-smart" eller kamelont.. anpassar mig oerhört snabbt i nya miljöer å smälter in hos nya personer.. ingen vet nått om mig men alla " känner " mig?!.. det håller ju inte i längden i alla fall ej nu som vuxen.. men i dag var jag på FK+kommune på möte ang hjälp å då sa handläggaren att ingen kan tro på det du säger för du är så.. jaa.. duktig å kan föra dig å prata osv.. ingen förstår att du behöver hjälp.. å du kan inte ta emot hjälp eller?,,

jo om jag kan få lära känna människan å jag kan få en person som ej " går " på mina undermedvetna sida att spela ut mig själv i stället fö rärligt säga hjälp mig med det här.. har man klarat sig själv i allt kaos sen jag blev satt på gatan när jag var 13 år så e det ej det enklaste å bara säga.. jag litar på dig å vet att du är till för mig.. osv osv..

kamelont å street-smart.. tyvärr ej till min födel..

kram….

#4  Jadu, det där med kritik är ett av mina största problem faktiskt. Tar allt jättepersonligt, minsta lilla och jag sågar mig själv vid knäna direkt. Har jag tex missat en detalj i ett arbete och om vi säger att någon skulle påpeka det så omvandlar jag det direkt i mitt huvud att jag är dålig! I diskussioner och liknande så går jag i försvarsställning direkt, något som min sambo ofta påpekar. Det är som att jag är på helspänn och beredd på strid vid minsta lilla.

Jag vill göra allt perfekt, har skyhöga krav på mig själv och har gjort allt i mina dar för att behaga andra - allt för att bli omtyckt och bekräftad. Har inte ens reflekterat, eller snarare har jag nog aldrig vetat, att jag skulle kunna tycka känna och bestämma själv. Lite bekräftelse är alltid något och bättre än ingen alls, oavsett om det har varit destruktivt. Idag är jag bättre på det planet och släpper istället inte någon inpå livet. Funderar mer på vad jag vill, vad jag har rätt att tänka o känna osv. Folk brukar ibland tycka att jag är ganska hemlig och kan uppleva det som att jag har en pansarhård mur runtomkring mig som verkar omöjlig att ta sig igenom. Så fort någon säger eller gör något som gör att jag börjar tvivla på deras tillit/trovärdighet eller om de är rentav taskiga, då är det nästintill omöjligt att jag ska kunna ge dom en chans igen. Jag har väldigt svårt att förlåta, även om jag skulle vilja, men så blir det väl kanske om man många ggr har blivit sviken..

Och just ja, du frågade om jag hade någon diagnos…jag står i kö för utredning av adhd.

#5 förstår hur du menar! Jag har också blivit erbjuden div hjälp, men det är lättare sagt än gjort att ta emot hjälp. Mitt liv fungerar relativt bra så länge min man finns vid min sida, men skulle han på något sätt försvinna eller bli sjuk eller liknande kommer jag behöva all hjälp jag kan få!

mmm.. jag e ju så dum eller nått.. jag har ju ingen hjälp å behöver hjälp,,, få se om jag lycktas få det nu genom kommunen.. men jag har oxå sagt.. det måste vara rätt männiksa.. för jag e så van att spela ut mig själv.. jag behöver hjälp tro mig.. skönt att duh ar din man.. krammm..

#6 Ah…. intressant det där du skriver om höga krav på sig själv och att såga sig själv vid fotknölarna. För ett par år sedan när jag hade kontakt med psykiatrin troddes alla mina problem bero just på att jag hade för höga krav på mig själv (ingen undrarde VARFÖR jag hade så höga krav på mig själv).

Jag är nästan alltid den som erkänner först.. "det var mitt fel" fast att det kanske inte ens var det… men på något sätt har jag säkert varit med att ställat till det, det är jag ju alltid… känner mig alltid skyldig, oavsett om jag är skyldig eller ej!

Har precis så som du beskriver det, svårt att tro på människor som har svikit en gång. Har inga problem med att stänga av känslorna till folk (men det kanske tillhör en annan diagnos?). Har aldrig haft "on-off" förhållanden. Är det slut så är det, jag klipper direkt, helst utan att tänka med! Det räcker med en liten grej, ett svek är ett svek!

#8 kram på dig med! Önskar dig lycka till, du är värd allt du kan få! Håll humöret och kämparglöden uppe!

#8… och förresten, du är INTE dum!!!! Kom ihåg det!! *krammmmm*

Jag är nog ingen fuskis. Jag skolkade som en tok istället.. Var borta 60% i högstadiet..

Min pappa är världens mesta sociala kamelont när han är på humör. Då kan han gå över i dialekt till den dialekten som den han pratar med har. En gång blev det såpass att tanten (som var från Vilhelmina) trodde att han faktiskt var därifrån. :D

Jag har lite av den talangen också, och jag kan låtsas väldigt väldigt bra om jag är på humör.

# 11 tack…å krammmm