![[Fiction]](/images/avatar-dead.svg){kind=avatar}
Utanförskap
Under gårdagen döptes min ettåriga systerson. Jag närvarade både vid dopet och släktmiddagen efteråt och kände hela tiden att jag inte hörde hemma där. Tyckte att det var jobbigt att vara i kyrkan då jag på intet sätt är religiös och vid middagen skulle jag sitta still, vara trevlig och verka normal. Hade absolut ingenting gemensamt med övriga vuxna, så jag hamnade med mina små kusiner under 20 år och drog roliga historier i stället.
Fyra små barn på 44 kvadratmeter som sprang omkring som vildar, min tre år yngre syster som "leker vuxenliv" med sin man och barn, hela hennes mans släkt med syskon som allihop har småbarn och en 24-årig tjej som är plastmamma till sin pojkväns barn. Jag blir 30 i år och jag känner att jag är långt ifrån det där livet. Jag vet inte om jag någonsin vill skaffa mig barn och, vill jag det, ligger det lååååångt fram i tiden. Jag har helt andra värden i livet och känner mig alienerad i sådana sammanhang. Tycker mest att det verkar som om alla skall spela teater och låtsas vara så politiskt korrekta och vuxna och jag klarar inte av att göra det. Vill inte låtsas, har tröttnat på att spela ett spel. Så i stället drar jag mig undan. Orkar inte lyssna på deras samtal, så jag börjar plocka med spännet på min handväska och jag ser att min bror irriterar sig på att jag knäpper med det. Rastlöshet, oro…
Min systers mans systerdotter som är 16 år blev jätteförvånad när hon fick höra att jag var sex år äldre än hennes storasyster. Hon menade på att jag var mer ungdomlig. Det är som om det förväntas av mig att jag skall leva helt annorlunda än vad jag gör, att jag skall bete mig mer "vuxet" och så vidare… Men jag kan inte. Jag är som jag är. Tycker att det är andra som är konstiga som träder in i de där vuxenrollerna och låtsas hela dagarna. Är det verkligen vad livet går ut på?
Känner igen känslan du har av utanförskap och hur andra tittar snett på en för att man inte kan bli vuxen o.s.v..#1 Ja, det hade underlättat med lite förståelse. Men tyvärr förväntar sig de flesta att man skall falla innanför normen och när man inte gör det, är man konstig och borde försöka rätta sig efter det i stället för att sträcka på sig och vara stolt över att vara sig själv. Det är trist att det skall vara så, jag önskar att fler vågade ifrågasätta alla förväntningar och krav som samhället ställer på en människa.
Vilka diagnoser har du? Jag köar till en neuropsykiatrisk utredning med misstanke om ADHD, men på sistone har jag börjat fundera över om jag inte även kan ha vissa asperger-drag.
Har inga diagnoser ännu. Väntar på utredning. Min dotter har Aspergers och kombinerad ADHD och lite till.
Själv tror jag att jag kan ha både AS och ADHD och de på np-enheten sa att jag uppfyllde kriterierna för ADHD och "något mer"
Ärftlighet på ADHD=80% och på AS=90% enligt senaste föreläsningen jag var på.
#3 Det skall bli intressant att se vad jag själv lider av… Hoppas att du slipper vänta länge till på din utredning. I vilken del av landet bor du?
#0 du ska vara som du är 
man behöver inte vara så himla korrekt hela tiden…har ett härligt ordspråk som är ganska talande:
Man är inte vuxen förens man vågar vara barnslig
Så fortsätt vara som du är! du är förmodligen mer vuxen än dom för du är sann mot dej själv…leker inte "mamma, pappa, barn" bara för att det förväntas av dej….. va du och va stolt
kramis 
#5 Bra sagt Linhof!! Jag instämmer
#4 Finns i Småland och jag håller med Linhof 
Bra sagt Linda!!!
Med korten på bordet - så är det väldigt jobbit för oss med ADHD och aspberger att ha familj och barn!!!
Faktist!!!
Vi orkar ju knappt (inte alls) med oss själva så det är svårt att ha barn och hem som måste tas omhand om - tider som ska passas - krav - krav - krav - och inget eget liv……(jag talar om hur JAG tycker att det är).
Så jag tycker att det är "bra" av dig att leva som du lever!!!
Skulle jag oxå vilja göra om jag fick vara efterklok!!
Missuppfatta inte att jag inte vill ha mina barn - livet hade bara varit lättare utan barn!!!
Mina barn förgyller mitt liv!!! - Samtidigt låser dom fast mig HÄR!!! PÅ SAMMA STÄLLE!!! Nej!!!!! det gör dom inte!!! Jag har bara svårt att tänka mig resa runt med barn - tanken på att dom inte ska kunna stadga sig om jag far fram och tillbaka i livet som jag var van vid innan!!!
Innan barn…..så fick jag en tanke och följde den DIREKT!!!!! Det går ju inte med barn - jag har fått stadga mig helt enkelt!!!
Och det är inte MIN PERSONLIGHET att vara LÅST!!!
Men jag har fött dom och ska finnas här och dom ska vara mätta , trygga och få kärlek tills dom flyger till eget bo!!!
"Som man bäddar får man ligga" - fast jag ligger bra ändå
Stå på dig!!!
Lev det liv du vill!!!
Kraaaaaaam//Camilla
#8 Även om livet varit mycket svårt sen jag fick barn, på snudd ett helvete (fick en chock), så är det så att min dotter räddade livet på mig när hon kom. Ja, allvarligt så gjorde hon faktiskt det. Jag var mycket nära att avsluta mitt eländiga liv, vilket jag hade försökt med minst två gånger tidigare.
Min dotter är det mest underbara, även med sitt funktionshinder och jag är så glad och tacksam över att ha fått henne. Ett liv utan henne hade inte varit något liv alls. Jag älskar henne så oerhört mycket.
Vilket påminner mig om att jag faktiskt gick med på en grupp som heter "I love my daughter" på facebook 
"julafton förra året"
alla mina kusiner har skaffat nån….känner mig bara udda som är 27 och inte har nån….men vet som sagt hur man ska orka me det…när man knappt orkar med sig själv….
barn ligger långt borta…vet inte hur jag ska palla att hantera det….vet inte hur man ska agera mot barn..vara barnslig…..låser sig totalt.
alla verkar kunna det utom jag
Jag känner precis som du. Jag är fyllda 31 år men jag känner mig som när jag var 22. När folk frågar hur gammal jag är börjar jag nästan alltid säga 22 (till dom jag känner) men när dom för höra min egentliga ålder blir dom alltid förvånad.
SKall utredas för en rad olika diagnoser.
Starta ny diskussion