och skall citera mej själv från sveas tråd:

Även den största lavin har börjat med en liten flinga

man behöver ju inte göra något stort…

Ska vi skicka vidare nåt här inne, eller hur menar du?

om man ska göra det så e det ju så att man måste veta vem som behöver den hjälpen å att man kan hjälpa den personen hela vägen ut…

jag gör så.. men på hemma-plan här…

en här på i fokus har gjort det för mig.. hon har mailat en förfrågan ang skuldsanerings hjälp för min del…

hon bara hjälpte mig utan att tänka på det å begära något tebax..

oavsett vad svret än blir så har hon hjälpt mig.. på ett underbart sätt.. jag e så superglad å tacksam över det..

jag hjälper gärna… å jag vet att jag gör det.. för jag vill å det känns bra..

krammmmmmmmm…

Men svea vännen…man behöver ju inte veta något det kan vara en sån simpel sak som att ge någon en kram…i rätt ögonblick… och med skicka vidare menar jag tex du…som fick oväntad hjälp av någon… skicka den vidare inte hjälpen då utan tex…om jag har en kass dag…. roa mej och jag blir glad o kan ge mysan en kram som skickar en blomma till aspie osv… små saker, stora saker…spelar ingen roll bara man ger med hjärtat… även minsta möjliga för dej kan vara gigantiskt och avgörande för någon annan

Detta fina hittade jag inne på ön…som jag lånar o ger med mej av… det säger så mycket om vad jag menar

Jag fick detta idag, jag har läst det tidigare men jag vill ändå skicka det vidare till er.

_En dag när jag var ny på high school såg jag en kille från min 
klass, som var på väg hem från skolan. 
Hans namn var Kyle. 

Det såg ut som om han bar på alla sina böcker. 

Jag tänkte: Varför skulle någon bära hem alla sina böcker på en 
fredag? 

Han måste vara knäpp'. 

Jag hade planerat ett riktigt bra veckoslut (fest och en 
fotbollsmatch med mina vänner i morgon eftermiddag) så jag ryckte 
på axlarna och gick vidare. 

När jag gick där såg jag ett gäng ungar springa emot honom. 

De sprang rakt på honom, slog alla böckerna ur hans grepp och satte 
krokben så han landade i gruset. 

Hans glasögon flög iväg, och jag såg dem landa på gräset ungefär 
2 meter ifrån honom. Han tittade upp och jag såg fruktansvärd sorg i 
hans ögon. 
Mitt hjärta blödde, så jag joggade över till honom när han kravlade 
runt och letade efter sina glasögon och jag såg att han grät. 

När jag gav honom glasögonen sa jag: 'De där killarna är töntar, de 
skulle ha en omgång'. 

Han tittade på mig och sa: 'Tack så mycket'. Han log med hela 
ansiktet, ett leende som visade verklig tacksamhet. Jag hjälpte 
honom plocka upp böckerna och frågade honom var han bodde. 

Det visade sig att han bodde nära mig, så jag frågade honom varför 
jag inte hade sett honom förut. 

Han sa att han hade gått i privatskola tills nu. 

Vi pratade hela vägen hem och jag bar några av hans böcker. 

Han visade sig vara en riktigt reko kille. 

Jag frågade honom om han ville spela fotboll med mina vänner. 

Han sa ja. 

Vi träffades hela veckoslutet och ju mer jag lärde känna Kyle, desto 
mer tyckte jag om honom, och mina vänner tyckte likadant. 

Det blev måndagsmorgon och där gick Kyle med sin jättehög med böcker 
igen. 

Jag stoppade honom och sa: 'Gissa om du kommer att bygga feta 
muskler om du ska bära den högen varenda dag'. 

Han bara skrattade och gav mig halva högen. 

Under de följande fyra åren blev Kyle och jag allra bästa vänner. 

När vi skulle sluta high school började vi planera för college. 
Kyle bestämde sig för att läsa på Georgetown och jag skulle till 
Duke. 
Jag visste att vi alltid skulle förbli bästa vänner, så avståndet 
skulle inte bli något problem. 

Han skulle bli läkare och jag skulle till handelsskolan och där jag 
hade fått ett fotbollsstipendium. 

Kyle hade blivit utsedd till att hålla avskedstalet från vår klass. 

Jag retades med honom hela tiden och kallade honom plugghäst.
Han måste förbereda talet på examensdagen. 

Jag var glad att det inte var jag som skulle stå där uppe och hålla
tal. 

På examensdagen såg jag Kyle. 

Han såg verkligen bra ut. 

Han var en sån kille som verkligen hade hittat sig själv under high
school tiden. 

Han hade mognat i kroppen och klädde verkligen i glasögon. Han
träffade fler tjejer än jag och alla tjejerna älskade honom verkligen. 

Jodå, det fanns dagar när jag var avundsjuk. 

I dag var en av de dagarna. 

Jag kunde se att han var nervös för talet han skulle hålla. Så jag 
klappade till honom på ryggen och sa: 'Hej snygging, du kommer att 
göra bra ifrån dig!' 

Han tittade på mig med det där riktigt tacksamma uttrycket och log. 
'Tack', sa han. 

När han började, harklade han sig först och började sen prata. 
'Examen är ett tillfälle att tacka alla som hjälpt dig att ta dig 
igenom de jobbiga åren. Dina föräldrar, dina lärare, dina syskon, 
kanske en tränare. Men mest av allt dina vänner. 

Jag står här för att tala om för er allihop att detta att vara vän 
med någon är den finaste gåva du kan ge någon.   
Jag ska berätta en historia' 

Jag kunde knappt tro mina öron när han berättade historien om den 
första dagen, då när vi träffades. 

Han hade planerat att ta sitt liv på veckoslutet. 

Han berättade hur han hade städat ut sitt skåp i skolan, så hans 
mamma skulle slippa göra det senare, och bar på alla sina grejor
på väg hem. 

Han tittade rakt på mig och gav mig ett litet leende. 'Som tur var, 
räddades jag. Min vän räddade mig från att göra det outsägbara'.

Jag hörde hela folkmassan dra efter andan, när den här vackre, 
populäre pojken berättade om sitt mest sårbara ögonblick. 

Jag såg hans mamma och pappa titta på mig och le samma tacksamma 
leende. 
Inte förrän då hade jag förstått djupet av innebörden i det 
leendet. 

Underskatta aldrig kraften i det du gör. Med en liten gest kan du 
ändra en människas liv. 

Till det bättre eller till det sämre. 

Nu har du två val, du kan 
1) Skicka det här till dina vänner eller 
2) Sudda bort det och låtsas att det aldrig har rört vid ditt hjärta.. 

Det är Vänskapens Vecka. Visa dina vänner hur mycket du bryr dig om 
dem. 

Skicka detta till alla du upplever som vänner._

Tackar till Hellas på ön som delade med sej av en fin berättelse

mmm.. så sant.. en kram en blomma ett svar..jag då gör jag ju nått bra då.. i alla fall-…

krammmmmmmm

#6 ja….. du ger av dej själv! och det är stort

Tack Linhof---å krammmmm å pöss….

#5 Linhof, wow, nu har jag läst historien flera gånger, varje gång blir jag helt tårögd.

Jag tror alla som varit nere för räkning känner igen det där, hur lite det kan behövas för att man ska få lite hopp igen.

"Skicka vidare", ja, jag försöker på mitt sätt, då och då. Betalar tillbaka till universum för de ögonblick av omtanke, generositet och värme jag mötte under mina egna svåra år. (Som jag hoppas är slut nu!!)

…en kram, ett leende, några ord… lite tid till en medmänniska… att se någon en liten stund…

JAAA LenaR det är precis allt som krävs…så enkelt o såååå effektivt

KRAM på er alla

Sänder en varm tanke till sommarvatten  

O varma kramar till alla er andra oxå naturligtvis  är så glad att ni finns…