Vet inte om det är vanligt eller inte i "normala" fall. Men min dotter som ju har AS och ADHD hotade med detta  många gånger och jag tror hon var kapabel till att göra det oxå med tanke på hur dåligt hon mådde. Det märkte de tack och lov på akutpsyk så hon fick förturs-prioritet till utredning.

Jo, jag tycker nog man ska ta det på allvar. Hellre det än inte, om hon/han menar allvar och man inte tror på det kan det ju gå riktigt illa

Jag tror ändå att det är ganska vanligt att barn hotar med självmord när de är arga.. det kanske är ett sätt att göra föräldrarna mer rädda t.exx.. Men jag vet inte.

Jo, att de hotar med detta är nog vanligt Malin, men om de menar allvar eller inte är ju frågan om man så säger.

Nja, 10-åringar som hotar med det, låter väl inte så vanligt, tycker jag inte.

Men jag säger som aspie, om dom menar allvar eller inte, vet man ju inte.

Usch, låter jobbigt!

min största fruktan är framtiden och vad den kommer innebära… redan nu skadar hon sig själv för att jag ska tycka synd om henne. Hon behöver "överbekräftelse" på ALLA känslor.

Hon kan inte komma och be om en kram på vanligt sätt. När hon vill ha närhet är detta alltid i samband med att hon har slagit sig, det kan vara på riktigt och hon kan också hitta på att hon just slog sig.. "aj aj aj ooooohhh titta jag slog mig ahhhhh det gör såååå oooont" gråta en skvätt och sedan kräva bekräftelse på att det som hände var mer eller mindre fruktansvärt. Hon försöker strypa sig själv, slår sig själv och hackar på sig själv med vassa leksaker. Detta händer dock mer sällan, eftersom hon aldrig får bekräftelse av oss när hon håller på med detta (har fått mycket proffshjälp ang detta). Men det händer fortfarande ändå då och då.

Vi är mycket noggranna med att ge henne kramar och bekräftelse när hon är lugn och allt är bra. Hon är VÄLDIGT explosiv när det gäller att argumentera och ge sig in i diskussioner. Ordet "nej" är lika med utbrott.

Idag blev ett "nej" till en hel dags gap och skrik och utbrott från hennes sida. Vi föräldrar (och syskon) "stängde av" oss. Vi svarar inte henne och detta gör henne förståss skit förbannad, men vi har inget annat val än att "strypa" konflikten med tystnad, annars blir helvetet olidligt.

Ena sekunden är hon lugn och jätte mysig och söt. Ett "nej" kan göra henne till djävulen själv. Hon kan skifta i humör på bara några sekunder.

I går när vi åkte hem från en aktivitet kom vi in i en diskussion, hon gapade och skrek och kallade mig en massa saker. Ena sekunden skrek hon =?#¤%) till mig för att två millisekunder senare säga "åh, mamma, titta vilken söt kaninunge där i vägkanten". Jag blev så chockad att jag inte fick fram ett ljud. Hon såg nog på mitt ansikte att jag såg lite skärrad ut och då fortsate hon att skrika massa otrevligheter. Det är ingen mening att säga till henne. Vi säger bara "mobilförbud" och hur länge och vad som krävs för att hon ska få tillbaka den. Hon får ett val då.antingen FÖRSÖKA så gott hon kan, eller fortsätta med sina otrevligheter… vi är supernoga med att vara konsekventa med detta och det är för tillfället det ända som hjälper (oftast).

Jag blir så jäklar nere av detta och känner hur livslusten bara rinner ur mig. HUUUURRRR i hela världen ska detta bli i tonåren om det är ett problem REDAN!?

Puh! Vad jobbigt det där låter! Jag har tyvärr inga råd att ge.

Hon påminner mycket om grannarnas dotter, som nu är 17 år och har lugnat ner sig betydligt tycker jag, men hemma har hon inte det tyvärr.

Fast å andra sidan får hon mest skäll där hemma och aldrig uppskattning, när hon kommer hit och gör minsta lilla bra grej så talar jag alltid om hur snäll och gullig hon är och tackar, då blir hon så glad!

Hon är så ensam stackaren! Ingen orkar med henne…

Förlåt, nu hamnade jag OT (igen!)

#5 Låter precis som hur min dotter var, och ja, det var ett helevete! Hon skadade sig själv. Eftersom hon var en fara för sig själv och andra så fick hon snabb utredning.

hmmm… min son gjorde det…. ett par gånger innan vi fick bukt med hans bippo…. oftast när han va helförbannad o tokuppåt men även när han vart neråt… men det blev bättre….

#6 Det var inte OT för mig i alla fall! Man behöver höra allt!

Vi försöker att inte bara gnälla på vår dotter, men tyvärr så gör hon extremt mycket tokiga grejer hela tiden så det blir mycket "gör inte så" "säg inte så" "gå inte där" "klättra inte där" "sluta tjata" "men jag sa ju nyss till dig att…" "lyssa på mig" "varför kan du inte göra som jag säger"…… man försöker kramas däreellan och försöker välja våra strider….

Jag har ju själv varit ett sånt barn, men jag kan ju inte sluta fostra min dotter för att hon troligtvis har ett funktionshinder?! Hon måste ju också få veta vad som är rätt och fel och varför…. men det är ju just detta som skapar alla konflikter. De flesta barn verkar kunna acceptera att föräldrar är föräldrar och att det är de som bestämmer när det gäller… vår dotter har ifrågasatt detta skarpt sedan hon var 1½ år gammal "varför ska ni bestämma?" det spelar ingen roll hur man försöker förklara!!

ta henne på allvar är ett måste.. min dotter som i dag är 13 hotade oxå med självmord .. satte en stor kökskniv till hjärtat å var på väg att trycka in kniven.såna saker å annat gjorde hon när hon mådde som sämst.

jag förstår dig .. jag har likande med mina döttrar.. men ändå inte.. jag har svårt att förklara men jag kämpar själv med å få hjälp för min äldsta som snart är 17 år.

min yngsta är utredd å jaa..det e relativit lunt just nu med henne…pust..

jag PM:ar dig ett antal saker så får vi se om du känner att det ev kan hjälpa dig…det känns som om jag själv ev hittat rätt när det gäller min äldsta dotter..men nu ska jag framföra det till bup oxå.. å jag har själv NPF diagnos..jättelätt..INTE ALLS..

ggrr..

kram kram kramar i massor till dig…