Ibland tänker jag att det kan hänga ihop med det som flera har; nämligen ett starkt behov av ordning och reda. Man kräver så enormt mycket av sig själv så det är väl inte konstigt om man sedan däckar helt.

Det är ju inte bara städningen, eller hur? För mig har det också varit alla projekt jag startat. När jag läste in gymnasiet på KomVux var det bara högsta betyg som gällde. När jag tränade var det inga rimliga mål jag hade. Världsmästare i bantning var jag också. 50 kg till mina 170 cm i 20 år. Folk trodde att jag var naturligt smal. Men snälla, jag åt ju aldrig under de här åren.

Hemmet har varit perfekt, inga maskrosor på 800 kvm tomt, barnen har varit perfekta med matsäckar, extrakläder osv.

Ja, jag slutar rabbla här för ni förstår nog hur jagmenar.

Kan det vara dessa år som kommit ifatt en nu när det är tvärstopp.

Jo, det låter nog som om du kan vara utbränd. Det bara slog till på mig för några år sen på samma sätt, men deppmedzen gjorde mig ännu mer zombie. Nu har jag blivit hyper istället som går över i utmattning och så går det upp och ner i vågor nu sen jag abrupt fick avbryta med deppmedzen.

Men jag menar, hänger det ihop med ADHD eller AS på något sätt. Drabbas såna personer oftare av utmattningssyndrom?

AS personer har ju en mycket högre stresströskel än icke AS personer. Det betyder att man kan driva sig mycket längre än de flesta.

Ja, jag vet inte, men jag har varit utmattad i minst 10-20 år. När barnen var små var det urjobbigt!

Jag är nog den enda mamman (känns det som) som inte blivit deprimerad när barnen har flyttat, utan tycker tvärtom att det är skönt att äntligen slippa tänka på mat osv.

Fast det är klart jag saknar dom för det, missförstå mig inte.

Men nu är dom ju 21, 25 och 28 och det är underbart med vuxna barn som står på egna ben!

Berta, du menar väl att de med AS har LÄGRE stresströskel än de utan AS?

Och Ja, risken för utmattning och utbrändhet är större vid ett neuropsykiatriskt funktionshinder och brukar hänga ihop om man nu säger så.

Mysan, du är inte den enda mamman som blev lättad när ungen flyttade hemifrån. Jag förstår precis hur du menar och JA, vi älskar och saknar dom lika mycket ändå och oroar sig gör vi oxå, åtminstone jag

Hur konstigt är det att man är sjukligt trött när hjärnan konstant är på högvarv och tar in allt utan att vara kapabel att sortera intryck. lätt att bli utbränd när man dagligen fulkomligen bombarderas med intryck och i flera år lever med det som om det vore normalt och håller igång som vem som helst. Någon gång tar kroppen slut och då gör den det ordentligt.

Jag kan inte minnas när jag var pigg och full av ork senast, eller hade litegrann av den varan. Jag vet att jag tänkte samma sak redan när jag var 15…

aspie, skönt att höra att det inte bara är jag tycker så!

#0  Bra att du startade denna tråden. Jag själv är fullkomligt slutkörd. Orkar knappt prata längre. Och just den där blykänslan i armar o ben som du beskriver, jag fattar inte ibland hur jag faktiskt orkar släpa mig ut o gå med hunden. Det känns som jag bokstavligt talat skulle ramla ihop när som helst, att jag inte ens har krafter kvar att hålla mig upprätt…..och till råga på allt så jagar arbetsförmedlingen mig med att fixa arbetspraktik. Jag har varit arbetslös i knappt två månader efter att ha hoppat av en utbildning pga att jag bl a inte mådde bra och min a-kassa har precis kommit igång. Jag orkar inte den pressen när jag inte mår bra. Jag får ju inte mer krafter av det precis.

Känner igen mig i er med tröttheten…men när jag väl är igång är det för mycket, en utredning för ca 3 år sedan misstänker de att jag var barn med ADHD o att det (som det tydligen enligt demär vanligt) som vuxen kvinna har ADD …att H et "försvunnit" eller blivit svagare ialla fall…kanske stämmer på fler här??

# 4

När mina var små somnade jag sittandes eller var jag gick och stod. En gång på pallen vid pottan, på stranden när de badade (!), på en parkbänk, under vardagsrumsbordet på julafton och på en massa andra ställen. Bl a satt jag och sov på jobbet i kontorsstolen. Vi var tre i rummet och när de andra gick ut somnade jag omgående.

Den äldsta har flyttat men de andra kommer bo hemma i många år ännu.

#5

Nej. De har högre stresströskel och simultankapacitet än andra. Andra sorterar ett intryck i taget medan en AS person bombaderas men kan fortfarande klara av att göra samma saker som icke AS personer gör.

En del AS går långsammare vid stress och en del bryter ihop helt.

Svårt att förklara på litet utrymme.

#6

Ja den dagen kroppen säger stopp, för hjärnan gör det inte, då är det en redig smäll.

#8

Förstår de din trötthet. AF är väl inte så bra på sjukdomar och diagnoser? Det känns som om du hamnat på fel ställe. Snart är jag där själv. Sover du mycket om dagarna?

#10 Ojdå! Jag var inte riktigt trött på det sättet, mer en förlamande trötthet, som jag har fortfarande.

Som att jag kan tycka att det är helt ett oöverstigligt hinder bara att ta mig in i duschen…

Däremot har jag nästan alltid somnat på jobbet, vid föreläsningar och annat, när man måste sitta tyst och stilla, då går det inte att vara vaken.

Duschen är alltid ett stort hinder, trött eller inte!

Men nu känner jag mig trött, sovtrött. Dags för sängen.

Godnatt och sov gott.

God natt och sov gott!

#10 Det stämmer inte alls på min dotter som har AS och varför lider så många med AS av svår stress om de har högre stresströskel än "normala"? Var har du läst/hört detta. Skulle vara intressant att ta del av det, nyfiken som jag är, he he

Fick lära mig det på en kurs som AS-förbundet, tror jag det heter, höll. Södersjukhuset tror jag det var på.

Som jag kort skrev ovan lider de av stress för att de gör 200 saker samtidigt eftersom de inte kan gallra intryck. Den 201 saken blir för mycket.

En "normal" person gör kanske bara 5 saker samtidigt och håller sig därigenom stressfri. De klarar att begränsa sig till det som är relevant.

Jmf min särbo som tex står och talar i mobilen. Om jag då vinkar till honom klarar han inte av det. Det blir 3 saker för honom att göra. 1/ stå upp. 2/ föra ett samtal. 3/ vinka. Alltså 1 sak för mycket. Om något ytterligare händer märker han det inte ens.

Själv balanserar jag 200 grejer men den dagen en penna ramlar i golvet t ex blir det 201 saker och jag går i taket.

Då kan det uppfattas som väldigt låg stresströskel för en utomstående ser bara att pennan som ramlar utlöser min stress och inte alla andra grejerna som jag gör samtidigt.

Som jag också skrev finns det naturligtvis de som inte får ihop sin stress alls. Mitt bokstavsbarn saktar ner mer och mer vid stress. Alltså uppfattar omgivningen barnet som kolugnt.

Siffrorna jag nämnt är bara ex för att försöka förtydliga hur jag menar.

Så har jag fått det förklarat och det stämde iaf in på mig som är testad flera gånger för simultankapacitet och vet att jag haft en mycket hög sådan.

#15

Så du själv har ADHD och din man AS då om jag fattar rätt? Då är det väl min dotters underdiagnos som är ADHD som gör henne stressad antar jag.

Hmm, någonting i mitt bakhuvud säger att jag hört/läst något annat än det du har fått höra om stressnivå och AS.

Ingen av oss har någon diagnos. Det var bara exempel.

Det var vad de sa där jag var och jag tyckte det var väldigt logiskt.

Det du beskriver, TjockaBerta, stämmer väldigt bra in på mig! jag kan ta hur mycket som helst hur länge som helst och är snabbare och mer organiserad än alla andra - tills jag inte hittar strumporna på morgonen och då blir jag sittande helt förlamad och vill bara gråta!

Men jag har ingen diagnos, jag bara tror att jag har AS.

Om någon har fakta eller länkar eller så kring detta, så lägg gärna in dem!

#10  Ja, jag sover massor om dagarna. Vissa dagar funkar det och jag behöver inte sova - det beror lite på hur jag mår psykiskt också. Men tänkker jag att jag bara ska vila och sluta ögonen och få somna till en stund, så slutar det med att jag sover i 3-5 timmar ändå. Det kan vara så att jag nyss har kommit in från morgonpromenaden med hunden vid niotiden och jag är så sjukt trött att jag inte orkar stå upp, ja då finns det inget annat än att lägga sig igen. De dagar de  t är som värst så sover jag ett par timmar på tidiga kvällen också, sådär vid sex-sjutiden. På nätterna sover jag "bra" men jag vaknar oftast hundrafemtioelva gånger.

Angående AF så känns hela grejen jobbig, klart att jag vill ha ett jobb, men det är svårt att ha orken att söka dom få som finns, jag kommer ju inte igång - det är ju det som är en av mina svårigheter, sen att jag mår så psykiskt dåligt att jag nu överväger att söka hjälp på psykakuten - så då känner jag mig ju inte i form för att sitta o slänga iväg jobbansökningar.

Idag hade jag för avsikt att släpa fram dammsugaren av rent tvång för att det grott igen totalt här hemma, men så ringde en vän och jag blev sittandes i telefonen länge, så nu efteråt orkar jag inte ens ställa in dammsugaren som ligger mitt på golvet. Det blev inte städat idag heller! Hon och jag pratade i alla fall lite om detta och hon sa att "så där har du ju inte varit förr, du har ju alltid haft det städat och undanplockat hemma"…näe jag vet! jag har ju INGEN ork kvar längre…

#11  Jag har också en sån där förlamande trötthet…duscha, borsta tänderna, diska, städa, tvätta, laga mat, damma, plocka undan, handla, uträtta ärenden…you name it…allt känns som att bestiga mount everest. Jag orkar inte ens leta i garderoben efter andra kläder utan tar på mig det jag alltid går i.

Jag är så trött på att leva så här…

#19

Det låter förskräckligt. Så kan du ju inte ha det.

Har din läkare tagit prover så du vet att det inte är något sånt fel? Det låter inte bra.

Angående AF så sa en läkare att de kan sjukskriva en om man är för dålig för att söka jobb. När jag sa att jag redan har sjukersättning sa han att man kan få ett intyg på att man inte är tillräckligt bra för att arbetsrehabiliteras för tillfället. Kan det vara en lösning för dig? Du kan ju inte arbeta när du sover så mycket. Det är även svårt att gå på intervjuer och göra att gott intryck när man inte mår bra.

När man inte orkar hålla så rent som man vill omkring sig blir man ännu tröttare. Det blir övermäktigt och man vet inte hur man ska börja. Bäst för mig är om någon annan kan starta mig. Om någon tex dammsuger så orkar jag torka efteråt (eller någon annan fördelning) men det är svårt att göra allt själv.

Ja, allt är jobbigt och glädjen är borta när man är så trött som du. Om jag bara kunde hjälpa dig på något sätt.

P.S låt dammsugare stå där den står så är ett moment avklarat när du väl ska till att använda den. Gissa var min står!

# 18

Hej Gronstedt.

Det är väl sällan man "bara" ska ta på sig strumporna. Man skannar golvet efter skräp eller tappade saker och noterar dem. Samtidigt tänker man igenom vem man ska ringa på förmiddagen och planerar dessutom middagen. Memorerar vad som ska till kemtvätten när man ändå sitter och stirrar in i garderoben. Gör en mental inköpslista till middagen man nyss planerat och inventerar samtidigt kylskåpet. Konstaterar att fönsterna behöver putsas och går igenom vad man ska göra i helgen. Försöker komma ihåg vilket barn som ska på vilken utflykt under veckan för att få med eventuella inköp på den mentala inköpslistan. Räknar ut vilken tid man måste gå från jobbet för att hinna med rätt tåg så man kan göra inköpen och laga maten i tid så man kan äta tidigare så man hinner köra till träningen. Om man i det läget inte hittar strumporna så skulle vem som helst börja gråta.

Sen finns det folk som går in i sovrummet och tar på sig sina strumpor.

#20  Skönt att du förstår åtminstone, nu måste jag ju bara hitta en läkare som förstår min situation.Jo, dom har tagit prover flera gånger och jag ska vara frisk som en nötkärna.

Grejen är att jag har gått långtidssjukskriven i 5 år pga att jag inte mått bra psykiskt, och jag arbetstränade -04/-05 i ett halvår för att komma tillbaks in på arbetsmarknaden, så jag är nog rädd att trilla tillbaka in i den härvan igen. Läkaren jag har på vårdcentralen är helt inkompetent och dum i huvudet och när jag frågade en sköterska om jag kunde få byta läkare så sa hon bara att det inte går för att dom har så dåligt med läkare.

Det var när jag i december bad att få en remiss till NP-teamet som jag tog upp min medicinering med just denna läkaren första gången (gick på en annan VC förut) men hon menade på att hon inte visste vad hon skulle hitta på istället eftersom jag tidigare provat så många som inte har fungerat. Sen tog jag upp det med henne igen via telefon efter ett par månader och frågade varför jag inte kunde få höja dosen eftersom jag tycker att den inte hjälper på mitt dåliga mående…då sa hon bara att jag inte skulle göra det utan att jag skulle trappa ut medicinen istället så att jag var medicinfri lagom till att jag skulle avsluta min samtalskontakt (hade 4 ggr kvar då)…jag frågade henne då om hon inte var riktigt klok…hur skulle jag må om jag inte hade nån att gå och prata med och sen dessutom inte ha någon annan medicin istället…då svarade hon bara: "fortsätt och ät den då om du tycker att den fungerar"………….MEN DET GÖR DEN JU INTE!!!

Jag har käkat Fluoxetin i 5 år nu och när jag blev insatt på den då i början så kunde jag resa mig ur den mörkaste tillvaro jag då befann mig i, men sen är det som att depressionen aldrig vill ge med sig. Och VARFÖR ger den inte med sig? Varför återkommer det hela tiden? Nu är det mest ner igen, med undantag för enstaka ibland sammanhängande dagar, men sen kommer det ifatt mig igen. Det är inte så här livet ska vara, det finns ingen livskvalitet över huvud taget.

Jag ska när jag har ork, försöka kontakta AF angående detta, men det är svårt att förmedla hur jävligt det är om jag inte ringer när det är som värst…och det är ju just då också som det är svårast att be om hjälp.

Förlåt för mitt deprimerade svar som kan dra ner den gladaste i skiten..och tack för att du lyssnar..

#18 Grönstedt! En ny tråd skapades för AS och stress. Där finns en del svar från andra med Aspergers om detta

Tråden heter "Aspergers och stress"

DET stämmer inte…

De men ADHD har tusen saker i luften samtidigt och kan inte sortera inkommande stimuli…

De men ASBERGER är ju ofta ganska sega och långsamma av sig… eftertänksamma och ofta lite överintelligenta… men socialt svaga.

Det kan ju ADHD are också vara fast på ett mer stökigt sätt… man har svårt att vara tyst, sitta still osv…

jag själv har en dotter med ADHD och en son som nu utreds för misstanka om AS, och de är totalt varandras motpoler…

Själv har jag också ADHD, nyss fått diagnos..

Känner flera andra med AS också och de upplevs ju som om ingenting berör dom, men det är klart att de kan vara stressade inuti ändå, sitta och drömma sig iväg och inte få ett smack gjort om inte förutsättningarna är ultimata. Ofta lite underaktiva…

I vårt fall så är vi varandras motsatser… Dottern och jag Med ADHD kör på i 170 knyck tills vi springer rakt i väggen… Blir lite störiga och "vilda"
Medans AS är mer lugna av sig

De med AS är nog mer lugna på utsidan. Vet att de flesta med AS är mycket stressade och lider enormt av detta.

Nu vet jag inte vad jag kommer att få för diagnos men jag ligger på en skyhög stressnivå och det syns ingenting på utsidan.

Min dotter har AS som huvuddiagnos och är mycket lättstressad. så det är nog individuellt hur lättstressad man är eller inte oberoende av diagnos