De där fanatiska specialintressena är ovanligare hos kvinnor.

NEJ, man kan inte få AS som vuxen utan detta är medfött. AS är en form av autism med skillnaden att man är högfungerande som person.

Har du AS eller kanske drag av AS så har du haft det hela livet

Alla paniksyndrom och ångestsyndrom och social fobi är vanligt hos de som har något neuropsykiatriskt funktionshinder. Som t.ex AS

Nej, man kan inte få AS som vuxen. Jo man kan få diagnosen som vuxen men man ska ha haft problemen sen man var mycket liten.

//S

Läste en gång till. Det verkar ju som om du kan ha AS av det du beskriver. Men många diagnoser kan påminna om AS. Därför behövs en np-utredning.

Har du dessutom AS i släkten så är risken ännu större. Ja faktiskt ca 90%. Så be om en utredning, det skulle jag gjort. Och det har jag ju oxå, he he

Vi har mer än bara mina syskonbarn. Min farbror har det troligtvis, och hans son definitivt.
Möjligt att jag har en svag AS, inte fullt så stark som mina släktingars. Men jag känner väl igen mig.
Jo, låter ju förstås logisk att man är född med det. Hm.. tror jag tom sa det till min sambo. *host*
Som barn var jag något annorlunda. Mitt beteende till mat har alltid varit lite skumt. Som 3åring hittade min syster mig i skåpet, ätandes honung med sked. Hon frågade vadjag gjorde varpå jag svarade att jag tröståt.. Vart jag fått det ifrån vet jag inte.

Mitt förhållande idag till mat är minst lika rubbat som då. Så fort jag försöker banta, eller dra in på nåt så blir jag väldigt anti allt. Jättedeppad, och nästinitll vägrar äta helt. Mat känns värdelöst då.. När jag ändå inte får äta det som är gott. *suck* När jag är utanför bantning etc, så tyckerjag ju att det är helt sjukt hur jag beter mig.. det är ju bara mat. =/

Jag har väldigt lätt att få depressioner, på senaste tiden har de trots allt hållt sig i schack. Men även ångest, social fobi etc. Känns som jag drar åt mig allt sånt. SF är botad mer eller mindre, men ersatt med panik syndrom istället, troligtvis iaf.

jag kan verkligen inte göra 2 saker samtidigt föresten. Fokuseringen är näst intill obefintlig.. Min sambo blir ofta frusterad när jag nickar och hummar, men inte hör ett ord. ;) Och jag har väldigt svårt att byta fokus. Det blir iofs svårare om jag är trött. Vilket jag är ofta nuförtiden. Håller på med en utredning där också. (har idag fått bekräftat att jag har ett stört sömnmönster, som KAN vara sömnapné, men också nåt annat. Det återstår att se.)

Störd sömn är ju verkligen en bieffekt (eller vad man ska säga) när man har AS

Känner igen min egna problem i det du skriver om dig själv.

Vet du Ylva, vi har ju setts på ångest och psykologi innan om jag minns rätt? Välkommen tillbaka förresten  Har du kommit hem till Sverigen igen?.

Du låter mer eller mindre utbränd tycke jag. Det är vanligt att man blir det när man har NPF, typ AS.

Hoppas du snart får din utrening och lite hjälp i det svåra.

KRAM

Åh klart jag minns dig Aspie! tänker ofta på dig och hur det går för dig. :)
Jag är tillbaka i Sverige sen jul, tillsammans med min stöttepelare och sambo. (och våra två kissar förstås)
Råkade nämna för min syster att jag tagit ett AS.test och vad det visade. Hennes dotter har grov AS, går i specialskola och så. (Men är så mycket bättre nu! Med all hjälp) Nu vill hon jättegärna prata med mig om det. Lite nervös att hon ska tycka att jag är knäpp som tror nåt liknande.. =/

#7 He he he, kul att du minns mig Som du kanske minns så har min dotter oxå AS som huvuddiagnos. Hon kände oxå att alla skulle tro hon var knäpp i huvudet men det är ju inte så alls, snarare tvärtom då det gäller AS. Det kan du hälsa din systerdotter.

KRAM och välkommen hem till Sverige

Kan ju tala om att efter prat med min syster så var det faktiskt precis tvärt om. Jag var rädd att eftersom hon har en dotter med grav AS, så skulle hon säga direkt neeej, det kan inte du ha. Men.. istället sa hon "ja, det har jag redan tänkt på". Så det känns liksom bara troligare och troligare det här.
Längtar tills på torsdag då jag ska till min psykolog.
Känner mig ännu mer lättad.
Pratade massvis med min 14-åriga systerdotter, och jösses vad mycket vi trots allt har gemensamt. Tror hon och jag kom varandra närmare igårkväll. :)

#9 Ha ha ha, det låter som mellan min dotter och mig. När jag sa till henne att jag oxå skulle göra en utredning på np-enheten så sa hon att det nog var bra för jag verkar ju knäpp jag oxå

#10 Tydligen hade min syster berättat mina misstankar för sin man. Han bara log och sa att "ja, det hade han också misstänk".
Min pappa lät mer negativ. (var där idag.)
Det första han sa var: Men du kan ju inte ha allting!
Nej, det är ju sant. Men jag har letat så länge efter nåt som verkar vara jag. Jag har gått igenom de flesta syndrom etc, för att hitta nåt som stämmer överens med mig, för nog har jag haft misstankar om att jag kan ha nåt.
Sms'ade min syster och sa vad vår pappa hade sagt. (han hävdade att jag nästan är lite hypokondrisk, vilket jag verkligen inte är..) Hennes svar var att våra föräldrar inte har samma kunskap om syndromet och de vill inte riktigt se heller. Min mamma ser inte alls de självklara symptomen som vår andra systerdotter visar så tydligt. (hon ska snart också gå genom utredning.)

Jag har lite svårt för fysisk närhet. Även om jag vill ha den, kunna kramas osv. Så blir jag nästan lite irriterad när jag får en spontan kram eller puss från min sambo.. Men vi har pratat mycket den här helgen efter att jag gjorde testet, och han ser också mycket i mig som inte verkar riktigt "normalt", som skulle kunna tyda på AS. Dessutom har jag extremt känslig hud. Han kan ibland bara trycka mig lite lätt på armen, och jag kan känna varje litet fingeravtryck i huden och det smärtar så.. Vilket också sitter i sen ett bra tag.

Just nu bubblar mitt huvud nästan över. :) Har så mycket tankar kring det här. Mycket som kommer upp till ytan som jag inte tänk på riktigt.

Jag känner igen mig i dig. Den där bubblande saken som tar över allt. JAAA, jag har hittat felet med mig, jippie! Så kände jag och nu väntar jag bara på utredningen.

Ungefär så! Men bara några dagar, sen får jag bubbla av mig allt på psykologen. Han verkar jättebra så jag hoppas han tar det bra. Mest rädd att han ska tycka att jag är superdum som ens tänker tanken.. För jag "verkar" ju så normal..

Som sambon sitter och säger, ju mer vi pratar om AS. "ja, äntligen kanske vi har hittat roten till alla dina problem".
För all hjälp jag försöker få, lösa panikattackerna etc, det hjälper ju inte. För att det bara är symptom. Och att fixa symptomen funkar inte alltid, man måste hitta orsaken.

Eee min psykolog trodde inte alls på mina misstankar när jag tog upp detta för ca 1 år sen. Men nu sist när jag bröt ihop började det låta annorlunda konstigt nog

Det finns inga som tror jag har AS eller ADHD mer än de på NP och jag

Nä.. det är nog lite så. Att min syster hade misstankar långt innan mig, är ju för att hon lever med ett AS-barn och först nu kan se tillbaka på min barndom och se att jag inte riktigt var som alla andra. (Hon är 15 år äldre.)
Medan andra nog antagligen bara skulle tycka att jag är rätt normal. Men de tankar som finns inom en.. småsaker.

Just nu är jag ytterst förvirrad och har svårt att sätta ord på allt jag känner inom mig.

Jag hoppas du snart har din diagnos. :) Det är synd att det kan ta tid att hitta "sin" diagnos och ibland måste få kämpa för den..

Här är mitt Aspie-test föresten. :)

Ja nog ser det aspigt ut på testet du gjorde. Men konstigt nog är det många som har diagnosen som får poäng långt under det som kan indikera AS och så finns de som har extremt höga aspiepoäng som inte har AS. Låter konstigt eller hur?

Själv har jag något högre än du, nästa exakt som min dotter, ja, tom högre än henne. Hon har AS och jag väntar som sagt på utredningen.

Men oj, så tankarna snurrar och väntar febrilt på svar, jobbigt

Hoppas du får en snabb utredning och lycka till

Nu har jag varit hos min psykolog. Det var ett besviket möte. Han blev väldigt ställd när jag kom med mina misstankar. Hans reaktion var att bara för att jag inte har en monoton röst så kan jag inte ha det.. Han tyckte också att han fick bra kontakt med mig. Eh.. Pratade med min syster och ingen av våra släktingar har montona röster, de går också bra att få kontakt med dem. De har fortfarande en diagnos. =/ Så nästa vecka när jag ska dit så ska min syster följa med. Hon kommer ihåg mer från min barndom än mig, då hon är 15 år äldre.
Hon hade pratat med pappa som faktiskt hade kommit på att jag som barn aldrig ville kramas. Det är nåt jag idag också¨har problem med. Jag har väldigt svårt för fysisk närhet. Kramar och pussar är ofta jättejobbigt då det får mig att känna mig obekväm. Något vi diskuterar hemma ofta förstås. Det har blivit lättare nu när sambon vet hur jag känner det och att det ev. kan bero på AS. Då ger han mig lite mer utrymme att vara jag, och jag kan känna att det är ok att kramas ibland. Gosa är skitjobbigt.. Då vill jag bara dra mig bort efter några sekunder. Men försöker liksom stå ut, för hans skull. (Kärleken är det inget fel på. Jag avgudar min sambo. Såhär har det varit i alla förhållanden jag haft.)

Sitter på min sambos jobb och där finns också en kille med AS. INte han heller har monoton röst, och lär man känna honom (dvs han får mjukna lite) så är han väldigt social. Precis som jag..

Ylva, det måste till ett proffs i neuropsykiatri för att kunna se om man kanske har AS, en vanlig psykolog/läkare kan inte det.

Det var ingen som trodde det var nåt "fel" med min dotter heller tills hon hamnade på psykakuten och hos ett proffs

Min psykolog tror inte heller jag kan ha AS eller/och ADHD, men har börjat ändra uppfattning lite verkar det som. De på neuropsyk sa vid första mötet att jag uppfyller alla kriterier för ADHD och "nåt mer".

Jag har märkt att det inte lönar sig att ens försöka diskutera misstanken om ett NPF med en vanlig psykolog/läkare

Nej precis. Dock tror jag att min psykolog måste skicka mig vidare för utredning. Båda mina systrar säger att jag ska kräva att bli skickad dit även om han inte tycker att jag har det.
Jag lägger liksom på en fasad utåt, där jag är glad och trevlig och social.. långt ifrån jämt som jag känner för det. Ibland orkar jag inte det heller dock. Som idag. IDag har jag svårt att prata med främmande människor, eller folk jag inte känner fullt ut. Känner mig mer innåtdragen.

Träffade min andra syster på biblioteket och hon tyckte att ansåg psykologen att han bara kunde gå på att prata monotont så har han bara läst broshyren som inte säger mycket om syndromet.. Ska bli skönt att ta med mig min syster dit så hon kan lägga lite fakta bakom mina funderingar. Då kanske han tar mig lite mer på allvar.
Jobbigt dock att jag sett fram emot idag och så måste det till längre tid..

He he he, känner igen det där med masken

Har det ett NP-team där du bor så kan du nog ringa direkt dit och skriva en självremiss.

Jag gjorde så att jag ringde till np-teamet som utredde min dotter och så skrev sjuksköterkan en självremiss åt mig direkt via telefon.

Annars kan du kontakta neuropsykiatrin och försöka med sjävremiss därifrån.

Väntetiden kan bli mycket lång. Det beror på lite vart du bor och hur gämmal du är.

Alla ungdomar och yngre än jag blir prioriterade till utredningen så jag hamnar bak i kön hela tiden.

 Fy så orättvist att du blir kastad bakåt hela tiden. Tycker inte att ålder ska spela någon roll faktiskt. Dåligt kan man må likamycket, även gammal som ung.
Själv är jag 26, så jag är väl i gränslandet. Får se vad psykologen säger på torsdag när syrran är med mig. Men alla säger till mig att om han inte skickar mig vidare då självmant, så ska jag begära utredning iaf. För det är ju inte hans jobb att ställa en diagnos, speciellt inte när han inte verkar ha särskilt mycket kunskap om den.
Nu är han en bra psykolog, verkligen. Men kanske är han lite ung och oerfaren, tyvärr. Han vet vad som står på pappret, vilket inte alltid stämmer.. Han är nog inte mycket äldre än mig, runt 30 kanske.

Lite OT, men jag är såå seg! Kom nyss på vad ditt användarnamn stod för. *Skrattar* Klockrent egentligen!

Ha ha ha, ja det tog visst lite tid för dig att hänga med vad mitt nick betydde

Lycka till med nin np-utredning nu. Hoppas de tar dig på allvar. Du tillhör nog de unga som får förtur, jag är ju som sagt 50 he he

Tycker fortfarande det är grymt orättvist. =/ Ålder ska inte göra nån skillnad.. Hoppas verkligen att du får komma till "skott" snart. En diagnos kan hjälpa så mycket. Ser ju bara på min äldsta systerdotter på 14, så mycket aktivare och gladare hon är. Nu får hon ju rätt hjälp iom specialskola, men jag tror att hon slappnade av lite av att få veta vad som faktiskt var "fel" med henne. Idag kan man prata normalt med henne. Då innan så pratade hon knappt med nån, sa inte ens hej när man kom. OM hon ens var i närheten. Annars satt hon mest i sitt rum. Men hon var grymt depremerad då.. Det har hon berättat.
Vet att jag skrev ett mail till hennes mor och förklarade hur jag mådde förrförra sommaren. Att allt var så bäcksvart och fruktansvärt. Att jag inte ville leva, men inte ta livet av mig. Ville bara försvinna så att säga. Dottern stod bakom och läste och utbrast. "Precis så där mådde jag!"

Hihi, ja jag är VÄLDIGT seg ibland. ;) Men så visste jag inte förräns nydligen att man kallar AS för aspie. (Sött egentligen. neutraliserar det jobbiga namnet lite.)

*kramar till dig*

Ja, livet ÄR orättvist tyvärr, men det verkar som någon börjat trycka på i kön för min skull som vet hur dåligt jag mår, så det är väl bara att hoppas.

Min dotter mådde oxå sådär jättedåligt som din systerdotter. Stackars barn säger jag, vilket helvete de  lever i innan de får en förklaring till problemen.

Minns att det gick ett Engelskt progran om en liten kille so hade ADHD, Han blev så arg och frustrerad att han ville mörda någon sa han. Då ringde min dotter upp mig som satt och så samma program nån annan stans och sa : - Mamma, precis så är det jag känner.

Det tog 19 år innan vi fick hjälp och utredning. Tiden innan vill jag och säkert min dotter oxå helst glömma. Vilket rent helvete vi hade då

Idag säger min dotter att hon är så glad för att jag var den enda som förstod henne och hjälpte henne och så är vi de bästa vänner, och det gläder mig. Hon är 21 idag.

Usch ja.. det är hemskt hur barn mår ibland. Och jag är så glad att min systerdotter ser livet positivt idag.
För mig har allt blivit så mycket mer påtagligt på "äldre" dar. Även fast jag alltid haft problem, ingen har sett dem bara..
Skönt att din dotter mår bättre idag. :) Att ha en nära släkting som stöd är så skönt! Så jag är glad att jag har mina systrar. (och även min älskade sambo förstså)

För mig har allt blivit så mycket mer påtagligt på "äldre" dar. Även fast jag alltid haft problem, ingen har sett dem bara..

Det där känner jag igen så himla väl

Jag tror diagnoser på äldre dar blir vanligare nuförtiden. För bara 20 år sen så hade man nog inte samma insikt i alla syndrom som fanns. Utan det är nåt som nästan exploderat på sistone tycker jag.

Precis, jag har levt i ett helvete och sökt hjälp för detta hela livet men endast blivit bortviftad med svaret: Det är psykiskt och går över. Ja inte fanken har det gått över utan bara blivit värre med åren

Hej Ylva-Li. Häftigt namn förresten.

Jag känenr precis som du, det där med specielt intresse stämmer även in på mig i det du skriver. Jag gillar ingen närhet om det inte är jag som bestämmer så att säga. Blir så irriterad när gubben vill ha närhet så att jag går oftast i sängs före honom så att jag slipper. Han vill mysa i soffan men jag vill sitta för mig själv. Jag är inte den typen som rör andra eller kramas eller nåt sånt medan andra kanske lägger handen på en när dom pratar osv.

Jag gillar att vara hemma för mig själv och trivs väldigt bra med det. Jag har dock inte social fobi. Jag bara trivs att vara för mig själv och väljer ställen där jag har en vägg mot min rygg och har uppsikt över rummet eller vad det nu kan vara.

Ja jag har massor att skriva om. Min mamma tror verkligen inte på mig när jag berättat det här för henne och har alltså inte pratat med henne på flera veckor.

Det var allt jag kunde komma på nu iaf.

#30 Låter jobbigt att du inte kunnat prata med din mamma om det här.. Jag tror och hoppas att mina föräldrar kan komma att acceptera en ev. diagnos. Men det tror jag då pappa hade funderat lite hur jag var som barn och kommit på att inte ville kramas som liten. (och inte nu heller då)
En spontan kram ibland är ok, som när man träffar någon. Det känns underligt och obekvämt, men det är ok.
Jag tror min sociala fobi är nästintill borta, istället har jag nog lite panik attacker, vilket jag har förstått också kan gå hand i hand med AS.

Aspie: Usch..blir så ledsen när jag hör att du ropat på hjälp så länge. Jag hoppas verkligen du får din rätta hjälp snart!

Jag tänker visa mina papper sen när min utredning är klar och bevisa att jag faktiskt är så här sen får vi se hur det blir sen.

Att ge en spontan kram gör jag inte utan jag måste verkligen ta mod till mig och komma över mina känslor då. Gubben tryckte på med en massa kramar till hans föräldrar när dom varit här och hjälpt till. Det var i början av förhållandet och det kändes verkligen inte bra. Ett handslag hade räckt för mig.

#32 Hu ja! Får jag välja så tar jag hellre i hand eller isåfall bara en kort liten kram. Mina föräldrar går bättre, eller nära släktingar. Men bara en kram, det är max för vad jag pallar.
Stackars sambon har länge undrat varför jag inte vill gosa, varför jag ibland slingrar mig ur hans armar när han vill kramas och pussas, men jag är bara obekväm. Får jag komma själv, eller bara att jag vet att det är ok att dra sig ur, då är det mycket lättare. Nu har vi bara pratat om det här den senaste veckan. Men det har varit en behaglig vecka mellan oss. Jag har tom känt behov att krama honom självmant! :D Men samma där.. inga längre stunder, det pallar jag inte.

Hoppas din mamma tar det på allvar när hon får se diagnosen istället. I många fall kanske man som förälder väljer att förneka för man vill så innerst inne att ens barn ska vara "normalt". Frågan är bara vad som ÄR normalt. ;)

Precis. Vad ÄR normalt?? Jag misstänker även att min bror har någon sorts diagnos men det är inget jag nämner för varken honom eller min mamma. Han var meras tökig som barn även om jag också gick hårt åt på honom. Han har alltid varit värst så att säga. När vi blev lite äldre var jag den som gick undan och syntes inte lika mycket. Vågade inte fråga om något, inte ens idag har jag så lätt att fråga om något som tex vill mina barn leka med andra och jag vågar inte fråga dom andra föräldrarna om dom får komma dit eller hem till oss. Stackars mina barn.

Usch ja.. det är inte lätt. =/
Normalt finns inte i min värld. Vi är alla normala, bara på olika sätt. :)
Hm.. har nog heller aldrig riktigt vågat fråga om nåt. Det är lättare ibland om det gäller andra, men inte till mig själv.

Jag är rädd för att folk skall tycka illa om mig så därför håller jag mig undan.

Åh vet precis hur det känns! Jag är livrädd för att folk ska inse hur annorlunda jag är, och att de ska rynka på näsan och vända sig bort. Så jag drar mig undan och har förlorat många vänner.. för att jag inte vågar hålla kontakten.
*kramar*