Nytt besök hos psykologen idag. Tog ju med mig syster, vilket kändes mycket bra. Hon berättade massvis som var viktigt för mig och som jag inte heller visste om. Hon hade pratat mycket med våra föräldrar och de har funderat och inser nog att allt inte riktigt står rätt till. I början var de väldigt anti tanken och tyckte det lät konstigt, men ja.. efter mycket funderande så inser de att en AS-diagnos inte är helt åt fel håll ändå.

IAf, min psykolog betvivlar det fortfarande lite. Men så har han bara haft 2 timmar på sig att höra ett urval av vad vi berättat. Han har inte heller samma erfarenhet av syndromet. Nåja. Vi har iaf tillsammans skrivit en ansökan om utredning som han ska komplettera med lite papper från honom och skicka iväg. Så får vi se hur lång tid de tar.. Men det är iaf på gång. Jag kommer få en utredning och jag är relativt säker på diagnos trots allt. Jag känner igen mig i 99% av allt jag läst.. Men problemet är att jag är kvinna, och vi är svårare att sätta diagnos på. Vi lär oss lättare att gömma våra problem, vi lär oss att hantera situationer med social kontakt. Jag har lärt mig hur man ska bete sig. Men det känns inte rätt. Småprat är skitjobbigt och ibland vet jag inte hur man ska göra.. vad man ska säga eller när. Men jag VET, för jag har lärt mig, att väder kan man alltid prata om.. men det känns helt fel och totalt onödigt.

*kramar om er alla*