INte jag heller har jag märkt på sistone. Det jag känt förut visste jag inte hur jag skulle beskriva men det mesta gick ut på barnen och gubben. Vet nu att jag stressar upp mig väldigt mycket men blir lugnare när jag får ledigt från arbete och allt ansvar för barnen (när gubben är hemma från jobb då). Men får ångest när min sjukskrivning eller ledighet börjar närma sitt slut.

Jag trodde jag var uppspeedad då.

Samma här. Vissa saker undviker jag mer och mer som t.ex att ringa myndigheter, viss sjukvård m.m. Jag blir tokstressad av dumma människor.

Pratar inte med mig då Aspie! hihihih-…

Jag har ett perfekt ordspråk som stämmer perfekt på mig,.

"Jag är inte dum, jag har bara otur när jag tänker"… oj, nu sa jag ju själv att jag inte är dum,, jaja,, så blir det när man har otur när man tänker!

Du är inte alls dum Malin, du är klok som en uggla

Det ordspråket har jag hört förr. Det finns ett annat som mitt ex använde mot mig..

"När huvudet är dumt får kroppen lida"

Undrar om det var så han tänkte den gången han försökte döda mig oxå

#4 vem försökte döda dig?

#5 Mitt ex, han jag var gift med

Jag ska döööööööda hooooonom!!!!!!!! INGEN ska döda lilla Aspie!

Det är lugnt nu lilla Malin även om det satt sina spår. Det är många år sen det hände. Fast han är i stan där jag bor och "snokar" ibland har jag hört av bekanta

#8 Ska jag sudda ut spåren med suddgummi? Everts special suddgummi!

Nej, stress verkar vara svårt för en person med Aspberger att hantera. Jag försöker hjälpa min sambo att organisera saker, lägga i askar, korgar och lådor så att man alltid ska hitta plånbok, mobil och nycklar när man ska nånstans. Jag ska fråga honom om han skulle vilja ha någon slags låda på vår nya stora byrå i hallen, där kan ju hans korthållare och nycklar alltid ligga.

Är fullsätndigt oförmögen att hantera stress. Oftast. Antingen får jag panik och skriker och gråter eller så blir jag passiv, trött och stänger av. Det finns dock tillfällen när jag kan behålla lugnet och fokusera trots stress men dom är inte många och jag vet inte om det finns något mönster för dom.

Jag stressar konstant, kan inte koppla av och blir bara hyper. Dessutom brukar ja tydligen stressa upp andra som jag far runt och plockar och håller på. Fast jag kanske inte är stressad, bara hyperaktiv? Fast det går i perioder, annars blir jag bara apatisk och kan inte röra mig alls.

Jag fixar inte heller stress. Inte alls.. Minsta lilla för mycket och min mage går sönder (dvs tokdiaree i några dagar) och jag kan ingenting, vill ingenting, orkar ingenting..
Min sambo får ofta säga åt mig att ta det lugnt, att sudda några saker från min "to-do-list", när han ser att jag börjar bli stressad.

jag har följande saker att tampas med och jag tål VERKLIGEN INTE stress,det är därför jag är sjukpensionär nu vid 32års ålder.

1. FAS  sedan födseln

2.Borderline

3.ångest

4depression

5.hjärtbesvär,har haft hjärtmuskelinflammationer som nästan tagit livet utav mig

6. utbränd

7ekonomisk stress

8.hotad till livet

9.skilsmässa mm(trauma)

10 fysisk misshandel

11.psykisk misshandel

Innan jag tar itu med något som inte är så kul eller som kräver organiserat tankearbete, tex skolarbete så måste det vara städat och organiserat runt omkring mig. Alla "måsten" måste vara gjorda ( vilket är skitsvårt då jag bara skjuter på saker helatiden då jag inte vet hur och vart jag ska börja eller hur jag ska gå tillväga) annars så blir jag så stressad så jag inte kan ta in någonting och sitter bara rastlös och håller på att flyga i taket.

Om någon tjatar på mig att skynda mig (är otroligt lååångsam) när man ska iväg blir jag bara stressad och glömmer att göra hälften/ta med mig. För då får inte jag tiden på mig att tänka som jag behöver.

Måsten och krav från skola/jobb får mig bara stressad och då flyr jag istället.

Men när min mamma blev knivhotad i eskilstuna så blev jag så stressad (eller om det var en adrenalinkick) så jag gjorde allting rätt när jag skulle till henne från jobbet, hem för att packa, missade buss 1 hemifrån, sprang till anslutningsbuss 2 och missade den precis, tog taxi och hann därför till tåget. Jag vet inte varför det gick bra den gången. Det kanske bara är en överlevnadsinstinkt.