![[Fiction]](/images/avatar-dead.svg){kind=avatar}
Diagnos
I dag fick jag min ADHD-diagnos.
Jag var alldeles knäsvag när jag gick ifrån mottagningen och kände mig totalt utmattad. Ögonen blev tårfyllda på hemvägen. Det kändes som att ha sprungit mil efter mil utan krafter och att plötsligt bli stoppad av någon som räckte en ett glas vatten.
Jag är lättad och fylld med sorg. Samtidigt som jag nu tänker att jag kanske kan få ordning på mitt liv. Att det är nu det börjar.
Jag blev överlycklig när jag fick min diagnos i vuxen ålder! (47 år).
Det jag anat i större delen av mitt liv, men inte haft något namn på, fick äntligen sin förklaring och jag känner att jag nu med full kraft kan vara JAG.
För jag är som jag är och jag och du är lika bra som alla andra.
Sen underlättar det betydligt i kontakterna med handläggare. Kan man säga att man har en diagnos får man ett helt annat bemötande.
Skönt att du har fått svar på det du har anat. Sen tar det nog ett tag innan man landar i det hela…och det är nog även viktigt att du tillåter dig att vara både ledsen och glad åt det hela.
Ska du börja med medicinering nu eller vad är det bestämt?
Grattis gumman!
Det KÄNNS BRA att VETA!
Suicide doesn't take away the pain, it gives it to someone else
Grattis säger jag också!
Jag blev både lite ledsen men mest lättad när jag fick min diagnos.
Säger som #1 - äntligen fick man en förklaring - och jag var 46 när jag fick diagnosen. (Som inte alla tror på, men det är en annan story, se "Min granne tog bort min diagnos")
#0 Nu är det bara att gå vidare och hoppas du får den hjälp du behöver och vill ha.
Grattis! Jag (och resten av forumet) vet ju hur du har kämpat för att få diagnos och nu har du äntligen fått den!
Grattis igen!
Fiction, åh vad jag känner igen mig i din beskrivning av hur det kändes att få diagnosen till slut! Både sorg och lättnad, massor av blandade känslor. Och att "det är nu det börjar", absolut. Tänker inte längre finna mig i känslan av att stå utanför och se på medan andra lever sina liv.
Lycka till!
Lycka till!
va skönt för dig gums… det är ju delat.. man blir ju både glad å ledsen samtidigt.. å så känns det för mig än i dag.. fick min diagnos i okt förra året.. men men,, jag förstår mig själv en ningen bättre i alla fall.. har en aningen mer tålamod med mig själv..å blir nog ej lika stött å ledsen när folk ej förstår mig.. jajaja
krammmmmmmmmmm
Det är ingen ordning på allting, man hittar inte vartendaste dugg.
Jag längtar till min utredning och hoppas på en diagnos. Tror jag blir jätteglad om jag får diagnos för då vet jag varför det mesta gått fel i mitt liv.
Starta ny diskussion