Då skruvar jag nog på mig en stund tills det känns outhärdligt och sen sticker jag. Oftast ser jag till att inte hamna i såna situationer för att slippa detta obehag

Jag går undan, sticker oftast hem då. Om det inte är något jag måste vara med på, då tvingar jag mig att stå ut.

Hur menar du Hanna? Fattar inte

Om det nåt jag absolut måste vara med på typ möten och dylikt, då ser jag till att härda ut och jag sitter ganska tyst och så. Är det typ bjudningar hem till folk eller dylikt så har vi ju turen att vi har hund, för då går jag alltid hem mycket tidigare än sambon (han vet ju läget liksom) så jag säger då bara att jag måste hem för att gå ut med honom (och sen går jag ju inte tillbaka igen). Annars skyller jag på huvudvärk/migrän osv.

Men i det stora hela så försöker jag så gott det går att undvika detta och tacka nej till så mycket som möjligt för att undvika obehag i dessa situationer. Men ibland (dock ganska sällan) så försöker jag övertala mig själv att det ändå är ganska viktigt att komma ut bland lite folk emellanåt.

Kan jag gå gör jag det oftast. Ibland när man inte borde går jag ut och hämtar luft och gör ett nytt försök.

#3 Om du någongång känt dig illa till mods i sociala sammanhang som släktmiddagar, eller träffar med vänner och familj. Att det känns som att du inte passar in och håller på att kvävas för att du vill vara bara du och ägna dig åt dig själv och vad du vill göra. Du får en känsla av att vilja fly. Känner du igen dig? Vad gör du då? Går din väg, härdar ut, eller säger som det är?

Jag får ofta höra av mina vänner och sambons familj att jag är tråkig som alltid vill lämna först. Och sambon tjatar över att måste jag ha en massa måsten som alltid kommer före honom. Han vill att hans behov alltid ska komma först. I dessa fall känns det som jag håller på att kvävas då jag inte får vara mig själv. Han tjatar alltid om att jag ska kämpa. Uthärda. Skärpa mig. Jag har gjort det hela mitt liv utan bättre resultat svarar jag honom. Men det går ju inte, säger han. Man kan alltid bli bättre, säger han som inte ger sig förrän han är bäst i något. Då lämnar han och går vidare.

Hur ska man få honom att förstå att det känns som att det saknas ett av de grundläggande behoven om jag måste tvinga mig kvar i dessa sociala sammanhang. Hur förklarar man för någon som vägrar eller inte vill förstå?

Jag önskar att min sambo kunde förstå på samma sätt som din #4 och inte ställa sig på omgivningens sida och tycker jag beter mig respektlöst.

Jag önskar att det vore okej och bara gå min egen väg utan att omgivningen ska tycka en massa.

 Min mamma tjatar fortfarande på mig som hon gjorde när jag var barn. När ska hon ge upp och inse att jag aldrig kommer att fungera normalt som mina systrar.

Hur konfronterar ni omgivningen om de tycker en massa om ert uppförande?

Jag kan inte förklara för min omgivning, de begriper inte ändå. Har lärt mig att inse och acceptera att tycker de jag är en idiot så får de tycka det. Jag trivs ju trots allt bäst ensam, kanske just pga detta

Min omgivning är förstående för mina konstiga fasoner. De vet hur jag mår, men tycker det är synd att jag går tidigt.

Tycker det är viktigt att berätta varför man gör som man gör inför sina vänner.

Hur menar du?

#10 Menar du själva huvudinlägget? I så fall tolkar jag i alla fall frågan så här ungefär:

Ibland när man är i vissa situationer, tillexempel när man är på en släktfest eller något liknande så kan det kännas jobbigt, att man känner sig udda eller blir alldeles för rastlös av att sitta kvar. Och frågan var då hur man gör när man känner så. Stannar man kvar därför att andra förväntar sig att man ska göra det eller går man bara därifrån och försvinner eller om man säger som det är att det börjar kännas lite jobbigt nu.

#11 Precis så menade jag, Hanna och Snurro.

Förlåt om inlägget var luddigt.

Har också fruktansvärt svårt för situationer med mycket folk. Det spelar ingen roll om jag känner dem, tycker om dem, eller hatar dem… Det är oooooolidligt! Jag brukar dock härda ut. Ofta råkar jag bli festens clown… eller så sitter jag knäpp tyst… o jag öht dyker upp…

Jag kommer på mig själv hur jag sitter och "muttrar" i tankarna liksom, om du förstår hur jag menar… Tänker hela tiden på hur jag ska bete mig för att inte flippa ut. Det har hänt ett par gånger att jag blir ovän med folk och får gå hem för det…

hmmm, undrar om detta var ett svar på din fråga?

Jag behöver nog bara få höra att jag inte är ensam tror jag. Man känner sig så ensam, som en utomjording på sådana här träffar. Skulle behöva lite fler folk i samhället med ADHD/AS/Autism/etc så man kan vara "störd" tillsammans med dem.  

Visst är det jävligt skönt att vara ensam eller aktiv när man behöver, men har man sällskap av någon som tycker exakt samma sak, så känner man sig inte så ensam i världen eller som att ingen förstår en. Om ni förstår hur jag menar.

Jag älskar nog att vara ensam tillsammans om ni förstår hur jag menar.

#14 Alla är inte likadana men visst mer lika än, folk som e "normala"

Nej tack och lov är inte alla likadan=) jag skulle inte stå ut att leva i en värld med bara mig själv i miljoner kopior. Olikheter är bra men ibland är det så väldigt skönt att känna att andra är lik en själv och att man inte är ensam om sina konstiga tankar, funderingar eller beteenden.

#6 Precis som du skriver känner jag vid sådana tillfällen. Om det finns minsta möjlighet, utan att det sätter dit/sårar någon jag bryr mig om, så drar jag fortare än kvickt. Idag krävs det dock ganska mycket innan jag alls hamnar i sådana situationer. Jag har sedan länge slutat att hitta på en massa ursäkter och vägrar numera oftast bara kort och gott att deltaga öht.

Jag går undan, klarar inte av sådanna situationer.

Blir så nervös

Jag vågar inte ens svara i telefon när "normala " människor ringer. Nyss har telefonen ringt flera gånger med bekanta och jag bara känner att: näää, orkar inte pratat med dom, de fattar inget ändå

#19 den kännslan känner jag så väl igen, man orkar inte prata med någon när man har problem. Man vill bara gå och lägga sig, typ.

Precis och det är ju ingen mening att prata med folk som inte fattar heller

#21 nej det är det verkligen inte, synd att dem man har runt omkring sig inte fattar ett dugg. Utan man ska behöva stänga in sig själv och bygga upp alla känslor och sen rinner allt över och man bara gråter

#22

Precis, så är det tyvärr. Tur att Bokstavsfolk finns som fattar

#23 ja det är bra att det finns andra med samma problematik :) det gör livet lite lättare faktiskt :p Det finns inget bättre när folk förstår en :)

#24 Håller med dig

Beror helt på vilka jag är med, och vad vi gör.
Dom som känner mig behöver jag inte förklara för när jag går ifrån en stund för att sitta ifred och lugna ner mig, för att sedan gå tillbaka.

Däremot, om jag är med människor jag inte känner tillsammans med någon jag känner, så kan jag ibland framkalla en enorm ångestattack för att vi ska kunna komma bort. Inte det smartaste kanske, men det är inte alla som förstår att jag behöver mitt utrymme när jag är ute.

#26 Inte ens dem jag känner förstår varför jag går undan

#27 Försök förkara så gott det går för dom hur du reagerar om det blir för mycket?

#27 Det har jag gjort så många gånger, och när jag behöver vara för mig själv så förstår dem inte heller varför. UTan då ska dem vara ännu mer "på" och fråga: Hur är det? Mår du inte bra o.s.v.

#29 Ja, det där känner jag igen Man får helt enkelt inte vara ensam även om man mår bättre av det har jag märkt

#30 Precis. Jag förstår inte det jag heller, hur svårt kan det vara att lämna någon ifred när den behöver det? Det är ju bara att göra något annat under tiden. Alltid får man frågan också som jag skrev innan: Hur är det, mår du bra? Bara för att man ser lite ledsen ut behöver man inte må dåligt. Det är skönt att det är fler som har exakt samma problem :)

#31 Jag skrev en dikt om just det…

_leker med färgerna_

Tycker inte om att vara ensam
Och förstår inte alltid vad som sägs
Jag har svårt att veta hur jag ska vara
Och vad som är normalt och inte som det ska

Ibland flyr jag verkligheten till fantasins värld
Och ser på saker på ett annat sätt än er
Folk tror att jag är som andra
Och frågar hur det är fatt om något är fel

När jag står vid fönstret och tänker
Och leker med färgerna på trädens löv
Tycker att allt bara är vackert
Och det gör ingenting att vädret är vått

Bara folk slutar fråga sig varför
Och undra hur det är fatt
Jag älskar att fly verkligheten
Och leka med naturens färg

Men jag har känslor som alla er
Och blir ledsen för vanliga ting
Blir sårad och glad och allt sånt
Och tycker om kramar och mys

Jag har ett minne som få
Och jag analyserar allt som sker
Jag har en IQ på drygt 130
Och är varken tjock eller klen

Jag älskar alla väder
Och alla möjliga ting
Men jag tycker inte om att tappa kontrollen
Och allt annat som får mig att vilja fly

Livet är härligt att leva när man mår bra
Och ingen som klagar på en
Att man inte är som andra
Och att man alltid ser ledsen ut

Det som gör mig mest trött på livet
Och att jag inte orkar leva mer
Det är när ingen annan förstår att jag har problem
Och inte kan förstå lika lätt som de

#32 Den var riktigt fin måste jag säga :) Den fick mig lite glad om jag ska vara ärlig, precis så är det jag känner. Bara för att man tycker om att gå in lite i sig själv och fantisera om massa olika saker betyder det inte att man mår dåligt. Tror du att jag skulle få kopiera den och lägga upp den på min blogg? Självklar skriver jag att det är du som gjort den :) Bara jag får ditt namn så :) Vill inte ha credit för något jag inte har gjort ju :P

#33 Klart du får, Jag PM:ar mitt namn.

#34 Så snällt av dig :D