Lite funderingar.
Ni som läst min tråd "vad tror ni" vet ju att jag snart skall psykolog och få ett första utlåtande om jag får ADHD utredning eller ej. Har lite till funderingar om mig själv och mina problem. Vet inte om det här tillhör den eventuella ADHD:n eller om det kan vara symptom på ytterligare saker?
I alla fall min pojkvän frågade mig för ett tag sen varför jag tyckte om att vara hemma så mycke. Jag visste inte riktigt men idag kom jag på varför. Jag skulle träffa två vänner hemma hos den ena av dom. Det började redan hemma att jag kände mig hyperstressad och hade nästan lite ångest när jag skulle i väg. Jag vet inte riktigt varför ja blir så extremt stressad precis när jag skall iväg men det kan nog bero lite på att jag har lite tvångstankar att spisen måste vara avstängd, måste även kolla så det inte ligger farliga saker framme som katterna kan skada sig på. Sen när jag kom till stan så mötte jag upp en av vännerna och vi tog sällskap till vår gemensamma kompis. I tunnelbanan så försökte jag prata med henne samtidigt som det var världens sötaste hundvalp i tunnelbanan och massa olika människor som pratade. Jag var helstirrig i huvvet, tror inte det syntes utåt men det var sitjobbigt att vara så exrtemt stirrig och inte kunna fokusera på nått alls. Grejen är ju den att det här är egentligen vardag för mig men eftersom jag nu tagit tag i den här ADHD biten så har jag börjat fundera mer på hur jag reagerar i olika sitvationer och jag är helt säker på att så stirrig och så extremt trött som jag vart av dagens utflykt blir inte en person utan problem av nått slag. Det är också förmodligen det här som gör att jag undviker att åka hemifrån så mycke för det blir för mycke intryck så jag blir extrem stressad.
Tror ni det här har med ADHD att göra eller något annat eller kombination?
Var är ni nattpigga? Haha typiskt mig. Jag vill ha svar NU!!
Jag tror absoluuut att det beror på en ev ADHD/ADD. Jag har diagnos och känner igen mig till punkt och pricka!!!!! Jag är också mest hemma och undviker att ge mig ut i för stökiga miljöer. Det kan räcka med att vara i en lugn miljö, men försöka koncentrera mig på TVÅ personer samtidigt, tom det kan bli för mycket!! Något bättre har det blivit med medicin (concerta), men inte superbra!
# 2 okej. Ja mer och mer pekar ju på en solklar ADHD diagnos för mig. Åh va skönt att du förstår hur jag känner mig i sånna där sitvationer. Det är verkligen kaos i huvudet som bara vi med kaos kan förstå hur det känns.
# 3 Tack för ditt svar Aspie 
har fått mycke svar av dig i min andra tråd också, tack för du vill svara och hjälpa till.
Jag skall ta och skriva ner alla dessa grejer jag skrivit till er här på Bif så jag inte glömmer bort nått som psykologen bör veta. Jag längtar verkligen till onsdag för att få se vad psykologen säger och jag längtar efter att få någon slags diagnos så jag vet och kan jobba med mig själv utifrån eventuell diagnos och kanske få medicin om jag behöver det.
Jättebra idé att skriva upp inför första besöket… det skulle jag med ha gjort. Satt där som ett fån och fick knappt ut ett ljud ur munnen, ändå valde de att skicka mig vidare till utredning som tur var.
wow det är ju precis så som jag har känt hela livet! funderar på om jag har en diagnos med. kan inte åka tåg eller spårvagn heller för det är för mycket intryck och jag kan inte sortera i huvudet alla tankar som då kommer. men nu kan jag göra korta resor med musik i örona. då blir jag lugn. nån som känner igen sig?
#6 jag har i princip alltid musik i öronen (har ADHD förresten..). För en tid sedan höll jag på o "dö" av överstimulering kan man säga. Jag började ha mp3:n på hela dagarna. När jag handlade, på jobbet (när det gick bra), hemma…. överallt. Min koncentarion ökar plus att jag bli lugnare. Hemma blir jag bombad med sjutusen frågor från mina tre barn (med några bokstäver och AS, och de kan prata dygnet runt, det lovar jag
). Jag har musik i öronen för att försöka sålla det mest ovidkommande, jag hör ju mina barn i allafall… får ju inte ha så hög volym på hemma så jag missar vad som händer!! Men det hjälper till att vila upp hjärnan.
Kort och gott- ja- jag känner igen mig väldigt mycket!!
# 5 japp jag vart som ett fån 
när jag ringde bokade läkartid så därför tänkte jag att de nog bäst jag skriver upp.
Lite ledsden nu.. Ringde upp mamma (som jag förövrigt inte har så jätte bra relation till) Hon avfärdade mig totalt när jag berättade om mina misstankar på att jag har ADHD. Försökte förklara för henne att jag hade ett inre kaos plus dom här typiska ADHD grejerna jag gjort och gör. Hon sa att ja men du var ju snäll som barn. Mm ja var nog det men jag kommer ihåg att lärarna alltid fick be mig hålla tyst och jag var väldigt otålig men jag tror jag var extra snäll hemma för jag var nog lite rädd för mamma för hon blir så lätt arg(misstänker att hon kanske har ADHD också eftersom hon är väldigt speedad och blir arg lätt). Sen i tonåren gick det totalt utför och det påminnde jag mamma om men enligt henne nu var det väl inte så farligt. Hmm jag drack bara alldeles för mycke, skolkade jämt, skar mig i armarna, orkade ingeting, klarade inte av att koncentrera mig i skolan, var aggresiv,deprimerad,kedjerökte, slampig osv. Hmm min mamma är väldigt självupptagen om inte tyckte det här var så farligt. Alla tonåringar kan ju vara lite sådär sa hon… Tyvärr blir ja alltid så påverkad av mammas ord så nu får jag för mig att tänk om jag bara inbillar mig allt.. men samtidigt jag känner ju att jag inte riktigt är som alla andra så vad är då fel…
Har ni andra varit med om samma sak (läs mitt inlägg ovan) att era föräldrar varit elaka mot er när ni försökt berätta om era problem.
åhhh det gör ont o läsa detta, men tyvärr! Samma sak händer här!! Mamma kan säga: du var bara som du var… lite långsam, i dina egna tankar, i din egna värld…. inget fel med det. Jag brukar säga: nej det är inget fel med det, men det är ju ändå en varningssignal på att det kan vara ngt.
Nu har hon typ uppfattningen om att jag har manipulerat mig till en diagnos…. hon säger att jag ska vara sånhär… alla i detta stjärntecknet är såna bla bla bla….
Det verkar som om de flesta föräldrarna är emot sina barn som får diagnos…?
När jag bad om en utredning på min son (som har AS) sa hon: Akta dig för o sätta en stämpel på din son… Det bevisar bara vilken sned syn hon har!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!
# 10 Varför skall det vara svårt för dom att fatta…JAg tycker du gjorde rätt som bad om en utredning på din son, förhoppningsvis underlättar det för honom så man kan hjälpa han på bästa vis me tex skolan.
Önksar någon hade gjort en utredning på mig tidigare.
Hon hånade mig till och med och sa skall du gå på sånna där droger nu elr dvs ADHD medicin.Min mamma jobbar ändå som sjuksköterska så hon borde förstå men gör inte det.
Starta ny diskussion