Får man strypa dom man älskar?
Fick ett utbrott idag, jobbade till 3, snabbt iväg och storhandla, massa viljor, alla springer överallt och jag ska hålla i att allt som läggs i vagnen ska kunna betalas. Kommer hem, ska packa upp frysta maten, ägg som gått sönder, sambon lagar mat till sin dotter medan jag ska försöka fördela falukorv i mindre påsar.
Sen gick det som det gick, jag försökte be allt och alla att bara ta det lugnt en liten stund så jag fick tänka, men det nonchaleras och hela jag slinter. Skrek hårt i täcket och försökte sansa mig, men här sitter jag, 2 timmar efteråt och har fortfarande hjärtklappning & gråter/skrattar till & från åt ingenting. Stämningen hemma är tung & jag känner mig som den hemskaste människan i världen.
Det jag vill komma till är, hur gör man för att få sina kära att förstå att när jag ber om 5 minuter lugn så behöver jag dom, på DIREKTEN, inte senare, iaf ett försök till lugn. Vi bor inte så att jag bara kan gå iväg, finns inte tillräkligt med rum för det.
Är det rimligt att "kräva" att iaf min sambo ska försöka förstå hur viktigt det är för mig?
Känner igen mig i situationen. Har hänt ett antal gånger att jag skrikit på pojkvännen utan att han har gjort något ens. Direkt efter kommer ångesten, eftersom att jag inte hade någon som helst anledning till att göra det.
Har även varit på väg att slå mina föräldrar när dom inte respekterar att jag behöver mitt utrymme.
Enligt mig så är det helt klart rimligt att kräva det av din sambo. Att barnen inte förstår kan jag acceptera (beroende på ålder, såkart).
Hoppas att ni löser det på något vis, och att du snart mår bättre. Kram på dig!
Jag känner också igen mig, speciellt från när ungarna var små och det var smått kaos för jämnan.
Klarar inte heller det, men jag gick iväg hemmifrån ibland.
Nog ska väl din sambo åtminstone försöka förstå och ta tag i kaoset, tycker jag!
jag går ut med hundarna…å smäller så hårt i dörren jag bara vågar å kan…
när jag kommer hem brukar alla ha lugnat mer sig å skärper sig.. men fan att det ska behöva gå så långt innan ..å jag säger till i lung fin ton..MÅNGA GÅNGER INNAN..för jag har förbannat bra tålamod här hemma..
kan du gå i väg? ut menar jag? gå till tvättstugan kanske? inte vet jag.. å gå i väg kan vara en bra markering att nu e det nog?
annars e det ju det där att man ska prata med varndra å alla ska vara vuxna å dörstå samt båda två vilja hitta en lösning..
suck.. hoppas allt lugnar ner sig jättesnart..kram
Det är ingen ordning på allting, man hittar inte vartendaste dugg.
Jag känner som du, får jag inte min tid när jag behöver den blir jag ett monster o skriker, säger massa saker som inte behövs sägas o så får jag ångest sedan……Kanske kan du förklara, hur det blir om du ej får din paus o hur lugnt det kunde bli om du fick din tid???
Tala om det en dag då det är lugnt!!??
Jag har tur som har en sambo som drar det största lasset här hemma…..jag smyger undan när jag måste…oftast funkar det.
Starta ny diskussion