Putt

Jag har absolut ingen aning men skriver lite ändå så jag med kan få svar om någon vettig svarar :)

Sjukskriven blir man om man har problem nog för att sjukskrivas. Inte automatiskt för att man har en diagnos. Om läkaren och du gör bedömningen att det inte går att jobba (främst läkaren, dom bestämmer väl om dom vill skriva intyg) och försäkringskassan håller med så får man en sjukskrivning.

I övrigt så får man väl medicin om man vill ha. Terapi och stöd verkar inte alltför vanligt när man är vuxen. I stockholm finns adhdcenter för barn, ungdomar och unga vuxna (tom 25 år). Annars har det inte funnits något när jag frågat efter alternativ till medicinering.

Arbete och utbildning vet jag inget om mer än att man har rätt att få stöd och anpassningar för att klara av att plugga.

Va tråkigt att terapi inte erbjuds. Känns som jag skulle behöva hjälp att hantera vissa saker.

Jag skulle nog må bra av att jobba lite mindre per dag, är så extremt slutkörd och stressad hela tiden. Men ja antar att det kanske inte är tillräckligt.

#4 Det är ju bara min upplevelse. Jag har ju samtalskontakt men det är inte så att jag har någon form av upplagd terapi inriktad på adhdproblematiken. Vi går igenom alla mina problem och pratar mest. Däremot har jag fått boendestöd, det är ju bra för en del av svårigheterna med att komma igång och göra saker hemma.

Okej. Ja vi får väll se vad dom erbjuder mig för hjälp.

Ja, själv har  jag inte blivit erbjuden nånting, mer än medicin om jag först slutar dricka. Men jag dricker inte mycket nu för tiden…

Så - Lite konstigt är det att man inte blir erbjuden terapi eller liknande…

# ja verligen. Det var likadant när jag mådde väldigt dåligt i tonåren. Eftersom jag inte var självmorsbenägen ansåg dom inte att jag behövde psykolog men dom erbjöd mig antideppresiva. Tackade bestämt nej. Däremot vet jag inte hur jag skall ställa mig till ADHD medicin. Jag skulle ju nångång vilja känna lugn och det känns som det skulle krävas medicin för det. Men samtidigt jag funkar ju utan men jag kanske skulle kunna njuta mer av livet med.. Funderar och funderar

Jag har ett halvtids jobb, vrivs dock inte så bra inom samhall. Vill komma ut på en riktig arbetsplats där jag trivs med vad jag gör.

Någon terapi har inte jag gått i och tror inte man behöver det heller.

Man är ju som man är och det får man leva med

Idag var jag hos neuropsykologen för att få beslut om utredning. Jag får en utredning inom tre månader och psykologen erbjöd mig KBTerapi till och med innan utredning. Jag känner personligen att jag behöver verkligen terapi och det ansåg psykologen uppenbarligen också.

Men tycker man själv att man inte behöver det så ska man ju inte gå, inget fel i det.

Ja men absolut  så är man som man är men personligen tycker jag att det är bra med terapi för att själv förstå sitt handikapp och för att lära sig hantera sina känslor bättre så man fungerar med sig själv och nära & kära.