Läkaren igen!
Så fick jag ett sista samtal med min fantastiska läkare. Trodde jag skulle slippa det eftersom hon slutar nu i dagarna någon gång men icke. Jag var iväg och tog blodprov förra veckan och nu hade svaren kommit. Jag hade som väntat ganska allvarlig blodbrist och hon kände att hon var tvungen att prata med mig. Bortsett från att hon gick in i rummet med inställningen att jag var två och trotsig (vilket jag blir när hon behandlar mig så) och redan hade fattat ett beslut och inte hade någon lust att lyssna på mig så gick det inte sämre än vanligt. Lite tårar och ilska men inte så farligt.. tills hon var färdig och precis skulle gå…
Då yttrade hon dom fantastiska orden "och så borde du verkligen äta medicin mot din adhd". Hon VET precis vad jag tycker om det, jag har klargjort det för henne ordentligt, jag har sagt det till min samtalskontakt en tio fjorton gånger och haft motivering, inte bara sagt nej och sett tjurig ut utan lugnt och sansat förklarat varför jag inte vill. Varje gång jag träffat en läkare inom psykiatrin har vi haft den diskussionen så hon kan inte inte ha koll. Hon vet om att jag inte vill (vilket hon själv sa) men ändå var hon tvungen att säga det. När hon dessutom vet om att jag inte tycker om henne. Vad tänkte människan med?
Hon får mig att känna mig som jag är mindre värd ohc inte kan fatta egna beslut, aldrig vet mitt eget bästa och saknar sjukdomsinsikt. Eller, jag känner att det är hennes åsikt om mig. Vad trött jag blir, det var bara så onödigt. Så skönt att hon slutar, hoppas nästa är bättre!
det där kan du anmäla! det är kränkning av dej o din person!
#1 Vilket av det? Och hur får man som psykpatient rätt? Jag menar det är bara för läkaren att säga att jag är sjuk och inte reagerar som jag ska…
uttalandet om "att du borde verkligen äta medecin mot adhd" o allt annat med för den delen…. det är en kränkande behandling att bli bemött sådär!
o det borde väl inte spela nån roll om man e psyk patient eller vanlig hederlig vårdcentralspatient???
#3 jasså.. jag trodde läkare fick vara kränkande, den här är en ängel om man jämför med nötet när jag låg inne.
Skillnaden när man är psykpatient är att man redan är utdömd, jag menar… vem tror på någon som ligger på psyket? Vem tror på någon som är psykiskt sjuk? Det är bara att säga att jag har Borderline och överregerar så går hon fri.
#4 men så ska det inte vara…. 
#5 nej det är väl så… fast när jag låg inlagd hade jag aldrig kunnat säga något. Lpt… då anses man ha en allvarlig psykisk störning och vem skulle lyssna på någon som har det? Hur mycket vettigt kan det komma ifrån en sån? Jag vet ju att tänket kan fungera precis som det ska men dom som inte varit där förstår nog inte det.
Nu vet jag inte.. jag tror hon skulle få kalasrätt. Hur kränkt jag än känner mig så har väl hon inte handlat fel egentligen. Hennes övertygelse är ju att jag mår bäst av medicin.
jobbigt….. men det är ju din kropp…. åh! att det ska behöva vara sådär!…..
kram hannaM…
hoppas hon försvinner snart å du får nån vettig läkare,,kram kram kram
Det är ingen ordning på allting, man hittar inte vartendaste dugg.
Det första jag fick lär amig när jag kom i kontakt med psykiatrin är att min kropp inte är just min kropp.
Jag var med om två övergrepp.
Det första var medicintvång. Jag vill inte prova, jag var rent ut sagt livrädd. Jag har spyfobi och får panikattacker av att må illa och nästan alla mediciner har illamående som biverkning. Jag försökte förhandla mig till att få gå ut precis efter att jag tagit medicinen, jag kunde till och med leta upp någon anhörig som kunde följa med om dom inte ville släppa ut mig själva men nej, det gick inte. Jag skulle ta den, på deras vilkor och inget annat. Jag vägrade och det slutade med att dom hotade med att injicera den, då svalde jag. Jag var livrädd, jag hatade dom och jag fick lära mig att det var dom som bestämde, mina åsikter och känslor var inte vatten värda. Min kunskap om mig och min kropp var inte av intresse.
Nästa var en tafsande nattskötare som masserade mig när jag sov (eller jag vaknade och låtsades sova). Jag nämnde det för någon i personalen och ombads att inte prata med någon annan än dom två jag tagit upp det med (ur personlane alltså). Det hela tystades ner och han fick jobba kvar tills jag till slut inte klarade att vara tyst och sa det till avdelningspsykologen som blev rosenrasande och skötaren fick sparken samma dag. I min journal finns en mening om det hela, nedtecknat av psykologen, dom fyra dagar detta pågick är för övrigt helt blanka i min journal.
Så där fick jag lära mig att min kropp inte är min. Dom gjorde hans beteende ok, som jag ser det. Dom lät mig inte prata om det och han fick vara kvar. Inte kan han ha gjort fel då? Nej min kropp är inte min.
åh vännen….. det är inte rättvist…. *kramar om*
#9 Hanna vilka historier!
Jag kan tyvärr säga att det är en vanlig upplevelse i vilken form av vård som helst att kroppen inte tillhör en själv längre.
Sjukvården är jättedålig på att inkludera patienten i tillfrisknandet. En massa saker görs med ens kropp - mediciner, operationer, undersökningar - och är man inte väldigt påläst själv är det inte säkert att man känner sej särskilt involverad. Då kan vem som helst känna att kroppen tillhör vårdpersonalen och inte en själv.
Jag hoppas du "får tillbaka" din kropp snart, Hanna!
En människa kan göra vad hon vill, men inte vilja vad hon vill.
#10 varken rättvist eller ovanligt.. tyvärr
kram….hjälper inget men ,,, jag vet inte vad jag annars ska göra eller säga..
så kram kram kram…
Det är ingen ordning på allting, man hittar inte vartendaste dugg.
#11 Nej jag kan tänka mig.. när man inte blir ordentligt informerad eller det är krångligt och man inte förstår. Man är så utlämnad i sådana situationer. Hemskt är det.
Tack för stödet!
Varken rättvist eller ovanligt, men bedrövligt!
//Citronmeliss - Psykologi iFokus
---------------------------------------------------------------
Det bästa och vackraste kan inte ses eller höras
utan måste kännas med ditt hjärta
Starta ny diskussion