Till viss del sant. Jag kan ju bara tala utefrån mig själv, men mitt liv är väldigt mycket jobbigare att leva än för en frisk människa. Jag klarar inte av att gå upp på morgonen som friska gör. Att gå och handla ett paket mjölk till maten är en hel dag, faktum är att när jag har gjort det så kanske jag inte ens orkar laga maten.

Friska människor klarar av detta. De klarar av att orka med så mycket mer. Så visst misster iaf jag väldigt mycket som de har.

Däremot har du rätt på att vi har vissa "förmågor" som friska inte har. Som du tar upp så kan vi se saker på ett annorlunda sätt. Vi tänker i andra banor än friska osv

Det finns en artikel om de positiva sakerna med bokstavskombinationer. Och det finns en tråd om att friska orkar mer. Dem och mig själv ligger i grund till mitt påstående.

Man kan inte både äta kakan och ha den kvar, även om man vill det. (mao, ingen är "ultimat" eller "perfekt". Vi är bara olika.)

från svea

Vet nu inte om jag lägger den här "dikten" rätt men orden är bra och kan va schysst att trycka upp i fejjan på nån översittare som inte förstår att dom flesta faktiskt gör så gott dom förmår och att vi alla är olika! Att krav på att prestera mer än man förmår oftast stjälper när man inte ens bett om "hjälp"….. Den är skriven av Sören Kierkegaard

Månadens Tanke

"Om jag vill lyckas med att föra en människa mot ett bestämt mål, måste jag först finna henne där hon är och börja just där.

Den som inte kan det lurar sig själv när hon tror hon kan hjälpa andra.

För att hjälpa någon måste jag visserligen förstå mer än vad han gör, men först och främst förstå det det han förstår.

Om jag inte kan det så hjälper det inte att jag kan och vet mera.

Vill jag ändå visa hur mycket jag kan så beror det på att jag är fåfäng och högmodig och egentligen vill bli beundrad av den andre istället för att hjälpa honom.

All äkta hjälpsamhet börjar med ödmjukhet inför den jag vill hjälpa, och därmed måste jag förstå att detta med att hjälpa inte är att vilja härska utan att vilja tjäna.

Kan jag inte detta så kan jag heller inte hjälpa någon."

#3: Jag har läst den förut, och jag tycker den sk*iter sig massivt redan i första strofen. "Om jag vill lyckas med att föra en människa mot ett bestämt mål …" Vad är det för dj***a översittare som kan kläcka ur sig något sådant. Vem tror h*n att h*n är, som kommer här och vill "föra en människa mot ett bestämt mål"? H*n har väl inte den minsta rätt att "föra" någon någonstans? Hur kan man ens komma på tanken? BURRR!

Oo, det låter som en jag kände förut, han brukade hjärntvätta (vad jag tyker det är) folk för att få dem dit han ville… sen dumpade han tjejstackaren när han tyckte det passade honom och kallade henne för SIN SKAPELSE. Hör o häpna… att vara någons "Skapelse" är aldrig kul och det är något så fruktansvärt vidrigt att det knapt finns ord för det i mitt vokabulär.

För att bryta ner frasen lite och förklara mina åsikter: "Om jag vill lyckas med att föra en människa mot ett bestämt mål, måste jag först finna henne där hon är och börja just där"

H*n ska alltså först få fram en person, leta sig in i dess psyke och ta reda på hur h*n ska kunna få personen att ändra på sig efter dennes pipa på ett bra sätt.

Vad säger att den människan vet vad som är bäst för den andre? För mig är det tankesättet mycket provocerande då jag själv vet hur svårt det är för folk att ta sig tillbaka efter att ha fått "Hjälp" av folk som anser sig veta bäst. Men självklart alla menar väl sen att "offret" slutar som ett förvirrat skal och en halvdan kopia av sin "skapare" och utan sin egen identitet kvar.

Man ska aldrig mixtra med andra personer. En riktig vän finns vid den andres sida UTAN att påverka eller störa den andres utveckling. Ett stöd är mycket bättre än att ge någon en remake. Man ska möjligtvis hjälpa en person med sina egna erfarenheter och ge sin syn på ett problem men aldrig försöka lösa allt åt denne för man måste själv lära sig av sina misstag och hitta sin egen styrka.

Vänner försvinner men man måste stå ut med sig själv hela livet och det kommer man inte göra om man aldrig låter sig själv komma tillrätta och man bara är en blek kopia av sina vänner, vänner som kan överge en när man behöver dem. Ingenting är för alltid, tyvärr …