Jag är inte säker på att min pojkvän är tillsammans med mig av "rätt" anledning. Han säger att han tycker om mig, men aldrig att han älskar mig. Och när jag frågar honom hur han känner när vi är ifrån varandra, säger han att han inte saknar mig men att han "gillar att hänga med mig" som han uttrycker det. Han är snäll, men det finns ingen som helst romantik i relationen och har heller aldrig funnits. Han har dessutom aldrig varit kär eller förälskad i mig, det är snarare så att känslorna har vuxit fram.

Vi är både väldigt lika och väldigt olika. Han är den lugna, veliga, med flacka affekter som föredrar sakliga konversationer utan någon inblandning av känslor. Alltför starka känsloyttringar gör honom nervös. Jag är den med ADHD (och det vet ju vi alla vad det innebär); sprallig, lite barnslig, humörsvängningar, livlig, intensiv, impulsiv och kreativ. På ngt sätt behöver vi varandra, för min impulsivitet hindrar honom från att stagnera och tvingar honom att fatta beslut och hans lugn hindrar mina aggressionsutbrott från att gå över styr. Samtidigt gör jag honom nervös med min oberäknelighet och han gör mig irriterad och rastlös med sin oförmåga att hantera känslor, sticka huvudet i sanden och dra sig undan svåra situationer. Han kallar mig gärna konfrontatorisk och jag kallar honom känslofattig.

Relationen i sig är väl egentligen inte dålig på så vis att vi faktiskt berikar varandra. Jag är den enda i hans omgivning som vågar stå upp emot honom och kritisera honom när han är totalt idiotisk och det har lärt honom en hel del. Jag gör honom till en bättre människa. Men är det kärlek? Inte om jag jämför med mina tidigare förhållanden. Han säger puss till mig i telefonen ungefär en gång i halvåret. loggar ut från MSN med ett ynka "hejdå", vi talar sällan i termer som "vi" och "oss" (vilket till viss del kanske beror på cynism). Vi umgås sällan med varandras vänner och går ut var och sig på sitt håll. Jag upplever att jag saknar ngt vitalt och grundläggande med honom - tillhörigheten, "det gulliga" som brukar hålla ihop två parter i ett förhållande. Han är enbart praktisk. För honom är sex ett behov; för mig är det intimitet och närhet. Känner jag mig inte älskad, kan jag heller inte njuta och ger det slentrianmässigt och utan ngt vidare engagemang.

Jag drömmer ofta om romanser; att finna en kille som behandlar mig som en prinsessa och där passionen flödar. Där jag inte enbart är en funktion. Jag längtar efter äkta närhet, att beröra ngn på djupet. Just nu känner jag mig mest som ett tidsfördriv och jag vill inte känna så. Han säger att jag inte är ett tidsfördriv, men ändå behandlar han mig så.

När vet man om det är kärlek? Eller bara vänskap? Som vänskapsrelation skulle relationen vara spirande och bra, men som kärleksrelation är den fattig på kärleksyttringar.