Som du beskriver det har du det verkligen jobbigt, och det handlar inte om något tillfälligt. Vet inte vad som är ditt "grundproblem" (bokstavsdiagnos? annat?)
Det är visst livet självt som du inte riktigt är överens med.

Jag känner igen känslan av maktlöshet. Att inte lyckas få till någonting så att det fungerar och blir bra. Tack och lov har dessa perioder för min del utmynnat i ett gott och rikt liv, men medan allt krånglat har det ibland känts intill döden jobbigt.

Utveckling tar tid. Men man ska inte behöva fastna i hopplöshet. Det måste finnas ljuspunkter på vägen som man kan ledas av. Du skriver att du går till psykolog, men där drabbas av blackout och bara kallpratar. Är det en bra människa? Har du förtroende för honom/henne? I så fall skulle du kunna skriva ut ditt inlägg på papper och låta vederbörande läsa. Det beskriver så bra hur du känner och tänker. Kanske en öppning till meningsfulla samtal.

En sak är jag fullständigt övertygad om: Varje människa har sina unika gåvor som under rätt omständigheter och med rätt näring kommer att blomma! Så ge inte upp, fortsätt söka din optimala näring, och din inre kärna som vet vem du är. Det vill säga, vacker, unik, älskvärd och levande! Önskar dig mycket ljus på vägen!

Känner igen mig allt för väl… vet inte vad jag ska råda till

Sitter själv i en likande situation och ingen verkar kunna hjälpa mig ur den!

Du hade inte börjat med medicin ännu? Den hjälper mig ngt i alla fall, men ADHD:n finns ju kvar, tyvärr…

Många kramar till dig vännen!

#1 Tack för ditt svar.

Jag har just blivit diagnostiserad med ADHD med Aspergerdrag. Aspergerdragen var dock mer framträdande när jag var liten, numera fungerar jag ganska bra i sociala sammanhang trots att jag inte alltid förstår mig på folk. Jag är liksom både social och misantropisk till min läggning. Har inte börjat medicinera än, men kanske kan det hjälpa mig.

Förutom en bokstavsdiagnos i ryggen, har jag även flera dödsfall i familjen under en kort period, misshandel under uppväxten, ätstörningar under x antal år, mobbing under hela grundskoletiden, utanförskap m m. Jag har kämpat på trots detta, med universitetsstudier och livet i sin helhet - relationer, mitt mående…

Kort och gott, tror jag att allting kommer gå åt helvete eftersom det är vad jag är van vid att det gör. Det kan fungera under en kortare period, om jag tar all min kraft och försöker fokusera den, men sen kan jag räkna med att gå in i väggen igen. Alla upprepade bakslag, i kombination med att folk jag tycker om trillar av pinn eller försvinner sin väg, har fått mig att bli nervös och stissig. Varje gång jag har varit borta hemifrån och öppnar ytterdörren hem, tror jag att min hund skall ligga död där. Om min mamma är sjuk, befarar jag att hon har fått cancer och är döende.

Mina mardrömmar handlar nästan uteslutande om sjukdomar med dödlig utgång, min hund som dör på olika sätt, katastrofer av olika slag; jag drömmer t ex ofta om katastrofer på havet eller med flygplan som kraschar. Att hela världen går under, att alla dör förutom jag. Och då brukar jag tänka att det inte spelar ngn roll om jag dör, när livet har tagit ifrån mig alla jag tycker om. Vad tjänar det då till att vara den sista levande människan på jorden?

Jag har som sagt en psykolog i dagsläget, men hon och jag kommer inte särskilt bra överens. Jag vill byta, men vet inte om det går eftersom allt tar sådan jäkla tid på den mottagning jag går på. Det är underbemannat och de håller på med omstruktureringar. Jag har t ex ännu inte blivit tilldelad en ny läkare, trots att min gamla slutade för över ett halvår sedan och jag har bett om en läkartid upprepade ggr. Jag är visserligen glad för att den gamla läkaren slutade, för hon och jag drog inte jämnt; hon försökte t o m stoppa min utredning eftersom hon ansåg att jag inte var i behov av en sådan. Min psykolog verkar ha pratat ihop sig med den gamla läkaren, för hon tycks inte ta min diagnos riktigt på allvar och "bestraffar" mig när jag kommer försent eller missar att dyka upp på mina tider. Jag hade tider inbokade hos henne två ggr i veckan från början, men när jag missade att dyka upp två ggr i rad utan att ringa återbud bokade hon av mina efterföljande tider och satte in mig på en gång i månaden i stället. Jag känner inte att jag har ngt som helst förtroende för denna människa.

Däremot har jag blivit belönad med en riktigt bra utredare och psykiater kopplad till min NP-utredning. Jag går dock under remiss  från Vårdgarantin, så de är privat.

Jag har testat olika typer av antidepressiva mot min depression och den jag äter nu är den enda som har fungerat litegrand (Zoloft). Den gör åtminstone så att jag inte ligger krav i sängen hela dagen och bara gråter och att jag tar mig utanför dörren iaf ibland.

Som jag ser det, är depressionen ngt som har kommit av allt som har varit samt min bokstavsproblematik. Löser man inte grundproblematiken, kommer jag att fortsätta gå på bakslag och slås sönder mer och mer för varje gång. Så det krävs ngt hållbart för att få mig att våga mig ut i livet igen ochse att det faktiskt inte bara behöver gå dåligt. Rent intellektuellt vet jag ju om det, men jag reagerar instinktivt när jag blir rädd och kan inte stoppa dessa impulser.

Jag känner igen mig i mycket men för min del så är det nog jag som kallar mig lat, ser mig som negativ och svår att älska snarare än oimgivningen men eftersom jagär så fast i det jag tänker och tycker om mig är jag också i många lägen helt övertygad om att det är sanningen.

Jag är också s van att det går åt helvete att jag förväntar mig det och dom få gånger jag känner hopp trycker jag undan det, jag hatar att bli besviken.

Inte  för att det hjälpte dig men jag känner igen mig i alla fall.

#2 Nej, har inte börjat med medicineringen ännu. Jag skall fråga min psykiater från NP-utredningen om han kan påbörja den i stället för att jag skall behöva gå och vänta i flera månader på min vanliga mottagning. Min psykolog hävdade sist jag var där att det kunde ta uppemot 1,5 år innan jag skulle kunna få någon medicinering därifrån och så lång tid kan jag faktiskt inte gå och vänta.

Varför ska du vänta om din utredning är klar…trodde det bara  va att få receptet då?

#6 Nej, jag fick min utredning på remiss från Vårdgarantin och fick den således privat. Men uppföljningen med medicinering är det min vanliga öppenvårdsmottagning som skall ha hand om och där har de väntetid på sånt.

Fiction, fundera över dina förhållanden. Du skriver att du måste jobba så hårt och koncentrera dig totalt för att få det att fungera. Är det verkligen värt det då? Ditt värde ligger ju inte i vilka relationer du omger dig med, utan i dig själv. Relationer är bara dekor.

En annan sak kan vara att fundera över dina mardrömmar. Jag har drömt återkommande mardrömmar under många år, och jag har märkt att de har evolverat med tiden, så att jag allt mer kunnat ta makten i dem och inte bara bli ett hjälplöst offer. Jag tror grunden till denna förändring legat i att jag funderat mycket över mardrömmarna, tänkt igenom dem i detalj i vaket tillstånd och så småningom sett vilka minnen och upplevelser som givit upphov till dem.

Du skrev att du ibland drömmer att hela världen går under utom du. Upplever du det som bra eller dåligt? Jag har också drömt sådana drömmar, och för mig är det en oändlig, ljuvlig lättnad att äntligen få vara i fred och råda mig själv.