![[Linsenhejhej]](/images/avatar-dead.svg){kind=avatar}
En vanlig dag
Jag orkar snart inte mer!
Såhär brukar början av en vanlig (skol)dag se ut.
När jag kommer hem är jag väldigt trött.
Läs om ni orkar.
Ljudet av den välbekanta väckarklockan skär i mina öron, och jag sätter mig hastigt upp i sängen och stänger av den.
Jag sitter och blinkar trött i några sekunder. Ännu en natt med alldeles för lite sömn. Jag kunde bara inte sova.
Idag är det måndag - veckans längsta skoldag. Bara tanken på alla timmarna jag idag måste stå ut med får mig att må illa.
Kommer jag att överleva?
Jag gräver fram några välanvända kläder från garderoben, byter om och går ut och sätter mig i köket.
Min hjärna är redan beredd på att jag kommer få gå hungrig idag. I matskåpet finns endast en påse med mörkt bröd; inget jag gärna äter. Dessutom finns det inget gott pålägg, så jag proppar munnen full av torrt bröd och tuggar sakta. Allt för att överleva.
Att dricka något glömmer jag fullständigt.
Klockan tickar och det är snart dags att skynda sig iväg till skolan. Jag trasslar snabbt ut mitt hår med borsten och borstar tänderna så fort jag kan så att det blir slarvigt gjort.
Vad ful jag är, är min sista tanke innan jag smäller igen ytterdörren och rusar nedför trapporna i trapphuset.
Jag andas in den kyliga luften och går med snabba steg på den hårda asfalten.
En kvinna med barnvagn är på väg mot mitt håll, och jag känner hur ångesten kryper inom mig. Jag håller andan automatiskt och skyndar mig förbi dem. Några meter bort andas jag ut, och hatar mig själv för min rädsla och mina fobier.
Det går flera personer förbi mig på vägen till skolan, och jag känner att jag bara vill bort därifrån. Jag vill bara hem, låsa dörren till mitt rum och gömma mig under täcket och komma tillbaka när jag känner mig trygg igen.
Jag stannar vid bilvägen. Tittar noga om det kommer några bilar. Tar försiktigt ett steg ut på vägen för att försöka gå över.
En bil kommer plötsligt. Jag backar snabbt tillbaka och bara står där. Bilen stannar och väntar på att jag ska gå över.
Jag står stilla. Bilen börjar köra igen precis i den sekunden jag bestämmer mig för att våga gå över vägen. Allt blir kaos.
Rädslan gnager i mig.
Jag skymtar mina klasskamrater genom fönstret. Lektionen börjar snart.
När jag öppnar dörren tänker jag om och om igen: Säg inte hej till mig, säg inte hej till mig.
Jag vägrar möta några blickar och går snabbt fram till mitt skåp och låser upp.
Jag ställer mig långt ifrån de andra. I ett hörn. Och stirrar ut i tomma intet helt tills läraren kommer och låser upp klassrummet.
Det är handledartid. Plötsligt hör jag att vi ska byta platser idag. Jag blir orolig. Hur ska detta gå?
Förändringar är jättesvårt. Jag vill sitta på samma plats hela tiden, men vi byter alldeles för ofta; var tredje vecka.
Jag tvingas sätta mig i andra sidan klassrummet. Bredvid en helt annan elev.
Jag har ganska dålig syn, så jag kan inte se bokstäverna på tavlan så tydligt. Men glasögon vill jag absolut inte ha, så jag får skylla mig själv.
Snart dags för nästa lektion: NO. Jag ställer mig vid NO-salen och är livrädd för att någon ska råka krocka i mig.
Oljuden stör mig så enormt mycket. Jag vill bara hålla för öronen, men eftersom det bara skulle sett fjantigt ut så låter jag bli.
När vi kommer in i NO-salen sätter jag mig för mig själv. Jag vill inte sitta bredvid någon annan, men tyvärr går det inte att undvika eftersom någon måste ju ha platserna bredvid mig.
När läraren går ut ett tag börjar eleverna att skrika. De ropar och skriker och smäller medvetet med böckerna så hårt de kan i borden. Samma bord som jag sitter vid. Mitt huvud är nära att explodera. Ljuden är smärtsamma och plågsamma.
Visst blir jag lättad när lektionen är slut, men då är det lunch direkt.
Jag ställer mig i kön och blir puttad och knuffad. Eftersom min hjärna är förberedd på att någon kommer krocka i mig, så gör till och med minsta beröring ont för mig.
Maten är äcklig som vanligt. Jag tar så lite jag kan av det.
Jag sätter mig vid ett bord. Helst vill jag sitta ensam. Hoppas på att ingen kommer prata till mig. Jag förstår ändå inte vad de säger.
En lärare sätter sig bredvid mig. Hon frågar vad jag har gjort i helgen.
Jag svarar snabbt att jag inte har gjort något särskilt. Det sista jag vill är att prata med någon på skolan.
I matsalen finns det mycket ljud och människor. Även fast ljudnivån inte är oroväckande hög, så är tanken på att det finns så många folk runt omkring mig skrämmande. Jag är väldigt rädd för människor.
Jag slänger resten av maten och skyndar mig ut från matsalen.
Jag sätter mig på samma gamla bänk och önskar att skolan inte fanns.
Jag känner igen en hel del av min skoltid från det du skriver…
Lina, jag kan bara säga att hur mycket skolan än dominerar ditt liv just nu så är skoltiden bara en liten tid i ditt liv. Det blir bättre när du bestämt dej för vad du vill göra i ditt liv, och kommit på vilka dina passioner är.
Till dess kanske du behöver lite extra hjälp för att hantera vardan. Hur går det med utredning?
Jag har sagt det förut, men jag säger det igen - du skriver otroligt bra. Beskrivande och engagerande!
En människa kan göra vad hon vill, men inte vilja vad hon vill.
Ja jag håller med Lena. Du skriver oerhört bra Lina. Kanske det kan vara något i framtiden för dig?
Jag känner oxå ingen mig mkt i det du skriver om din vanliga dag i skolan och ute på gatorna till och från skolan.
När väl skolan är slut så kommer du förmodligen att sakna den. Tror de flesta gör det trots allt jobigt och tråkigt.
Kram
Jag tkr inte du ska överdriva när det gäller mackorna! 
Vadå "allt för att överleva"? Det låter som du ska dö av svält eller något. Äter man inget, så får man skylla sig själv!
Medarbetare på Agility Ifokus - Välkommen in! 
Normal is an illusion. What's normal to a spider, is chaos to a fly.
#3 Malin, du har lika rätt som Lina har. 
Jag känner igen mig i Lina på det sättet att vara kräsen på mat, måste ha en viss konsistens och inte smaka konstigt… Ja, vi med AS är mycket kräsnare än ni som inte har samma diagnos, men det är nog svårt att förstå. Och jag kände som Lina när jag var ung och inte hade förmågan att handla själv att jag fick svälta för att ingen tänkt på mig, plus att jag är lite ego och tror att alla vill ha det precis som jag, men det tillhör nog diagnosen. Så därför tog jag förgivet att maten som jag tyckte om bara skulle finnas, det var ju självklart. Jag kunde ju inte förstå att andra hade tycken och tankar och olika smak än mig. Därför trodde jag bara också att de ville jävlas när de lagade mat som jag inte gillade.
Suicide doesn't take away the pain, it gives it to someone else
#4 Hon gillar ju ingenting! Okej, pannkakor, fiskpinnar, potatisbullar… typ det enda!
Hmmm… ja, det är svårt att veta hur personer mår/tänker osv…. det syns inte alltid på utsidan! 
Jag visste inte att du var så ledsen på riktigt Lina.
Känner mig så grymt… dålig….
Puss och kram syrran! 
Love u
Medarbetare på Agility Ifokus - Välkommen in!
Normal is an illusion. What's normal to a spider, is chaos to a fly.
Fiskpinnar och potatisbullar och pannkakor är mums 
#4 Bra skrivet Johanna, håller med dig 
#5 Det är som jag det. Jag får höra det ofta. Du gillar ju ingenting. Och det stämmer nog att Lina är ledsen. Men du ska absolut inte känna dig dålig. Absolut inte när du nu har fått insikt över att det faktiskt kanske kan vara så. Då kan det ju bara bli bättre. Det bästa man kan göra är att alltid ta en person i sin närhet på allvar, Iaf när det gäller sådana känslor ifrån personer med AS. Att prata om känslor är svårt för oss och det är rätt viktigt att det tas på allvar när vi väl säger någonting eftersom att vi sällan säger något…
Nu, Malin, är det dags att sträcka på dig. Du har förstått meningen med Linas inlägg. Hon vill att vi ska få en inblick i hennes värld. Hur det är att vara Lina för en dag.
#7 Ja, äntligen har den så kallade tioöringen trillat ner för mig. Kan äntligen dra streck från mina problem till bokfakta om diagnosen och kan därmed förstå och sätta ord på varför jag gör som jag gör. Jag har nog vuxit en halvmeter sedan i onsdags. Det känns så skönt att veta och förstå. Och det finns hur mycket böcker om ämnet som helst att läsa. Jag kan på så sätta sätta ord på varför jag reagerar som jag gör istället för att bete mig som en trilsk unge. 
I och för sig så gör jag nog det ändå, fast inte så ofta längre. Nu kan jag omvandla mina reaktioner till fakta och ta itu med problemet.
Lina, jag vet hur det är. *kram*
Suicide doesn't take away the pain, it gives it to someone else
#8 Jag försöker ta Lina på allvar! Vi kan prata ganska bra faktiskt (tkr jag, vet inte vad Lina tkr om saken! ) Lina är iaf den bästa syrran som finns!! Nu blev ni avis va? 
Alla är speciella på sitt sätt!
Jag tkr det är synd att samhället har FÖR LITE kunskap om dessa diagnoser? Och vem drabbas? Jo, vi alla som inte kan något för det, och som är unika!
Jag har försökt läsa lite om t.ex AS, och jag vill verkligen förstå hur dessa personer känner (och tänker)… Jag vill försöka förstå…Att hjälpa…
Men ändå känns det så oerhört svårt! En person tänker mer än man någonsinn kan föreställa sig!
Man kan inte bara gå efter vad som står på internet, man måste ha egna erfarenheter också. Alla kanske har samma diagnos, men det betyder inte att alla behöver hjälp med samma saker… och att alla metoder funkar för alla!
Alla är inte lika, men alla är lika på det sättet att alla är unika och speciella!
Medarbetare på Agility Ifokus - Välkommen in!
Normal is an illusion. What's normal to a spider, is chaos to a fly.
#9 Oj jag tror du växte minst en halvmeter av att fylla 15, Malin! 
Väldigt moget och vuxet resonerat.
Jag föreslår att du frågar Lina hur hon tänker och har ni några frågor får ni givetvis fråga här på forumet. Det tror jag ni vet. Vi svarar så gott vi kan.
Suicide doesn't take away the pain, it gives it to someone else
Tack så hemskt mycket för alla era oerhört vackra kommentarer.
Det var härligt att läsa era majestätiska ord denna ljuvliga skymningsdunkel. Haha..
Lika roligt varje gång ni skriver något till mig.
Och jag blev jätteglad när ni skrev att ni tycker att jag skriver bra!
#2: Ja, jag vill gärna skriva mycket när jag är vuxen.
#1: Min utredning går bra. Jag har sammanlagt gått på 5 utredningsmöten där jag svarade på miljontals frågor och gjorde halvjobbiga tester.
Nu ska de ta en titt på mina testresultat, jag vet inte när jag ska dit igen.
#3: Haha, men det är så det känns. Det är exakt den tanken jag tänker när jag inte hittar något ätbart (enligt mig).
#4: Bra skrivet!
#5: Det stämmer att jag nästan inte tycker att någon mat är god.
Ibland anstränger jag mig för att tänka: Hur kan de här sitta och äta denna mat som om det vore gott?
Känn dig inte dålig, syrran! Jag är expert på att dölja vad jag känner och tänker. Jag skulle nog vunnit 1:a-priset i det om det fanns en sådan tävling.
#6: Ja, visst är det gott? Mums…
#9: Wow, vad bra du skriver, Malin! Eller Evert kanske jag ska kalla dig för. Du är den bästa syrran man kan tänka sig.
Kramar till er allihopa!
Ha en trevlig kväll. Jag hoppas att jag inte glömde skriva något.
Förresten så ska jag kanske byta skola. Om jag vill.
Tack för en trevlig promenad med hunden Lina! Du är bäst. Hihi!
Okej, jag får försöka förstå hur du känner.. Men ibland blir man så fruktansvärt irriterad. Man vill ju fatta, men man fattar ingen ting, Fattar inte varför det måste vara så!
Bushanna : Haha,. vuxit en halvmeter, hihi. Du är rolig! Jag har ofta lätt att uttrycka mig i text - om jag verkligen vill!
Medarbetare på Agility Ifokus - Välkommen in!
Normal is an illusion. What's normal to a spider, is chaos to a fly.
#12: Tack själv för den trevliga promenaden i det läskiga mörkret.. Det borde vi göra om.
Vilken tur att ni har varandra Lina och Malin KRAM tiller båda
KRAM på dig också Aspie! =)
Medarbetare på Agility Ifokus - Välkommen in!
Normal is an illusion. What's normal to a spider, is chaos to a fly.
Kram till dig Aspie!
hoho, jag är en tomte
Medarbetare på Agility Ifokus - Välkommen in!
Normal is an illusion. What's normal to a spider, is chaos to a fly.
Vad fint du skriver!
Även jag känner igen mig från min skoltid.
* ~* Ha en bra dag *~*
#19: Tackar.
Okej.
Starta ny diskussion