![[Zirre]](/images/avatar-dead.svg){kind=avatar}
Behöver råd.
Jag skulle vilja ha lite råd.i har hängt
Jag har sedan dagis känt en tjej. Vi har hängt ihop ganska så mycket iaf på dagis och i skolan 4-9. Vi känner varandra fortfarande men tyvärr träffas vi ytterst sällan. Nu är vi 25 år respektive 26 år.
Jag har ju AS och haft svårt med att få kompisar och att behålla kompisarna. Men med denna tjej har det varit jättelätt, allting. Kan inte komma på några som helst problem och så.
För ett halvår sedan började jag fundera på om inte hon också har någon form av funktionshinder. (Hennes lillebror har diagnos, vet dock ej vilken men gissar på ADHD, en anna bror har säkert något också.)
Vill inte gå in på henne i detalj men kan såga så här.
Hon har inte haft det lätt i skolan, lätt arg på lärare. Enstaka grej och hon gick inte på den lektionen mer. Kompisarna har inte varit allt för många.
Hon var inte den som sa så mycket under lektionerna men var det något som hon inte höll med om då var det fart i henne och kunde då lätt bli arg.
Jag minns att hon intresserade sig för en sak i taget. Det fanns en slags leksaksfigurer som jag minns att hon intresserade sig för och då var det bara det. Nu är det TV-spel för hela slanten. (Tur att jag också har TV-spel)
Gymnasiet gick åt pipan och hon hamnade sen i ett av socialens program, men det låtsas vi som att jag inte har sagt.
Jag har försökt nämna för henne att jag tycker hon skall göra utredning men det verkar inte gå hem.
Kanske ska man prata med hennes mamma. Men då jag flyttat från den delen av Stockholm. Dock ej långt bort men annan kommun iaf. är risken liten att vi stöter på varandra.
Har ni några konkreta tips på vad man kan göra?
Vill hon inte bli utredd så vill hon inte. Hon är vuxen och tar sina beslut själv. Det bästa du kan göra är väl att diskutera diagnoser i allmänhet kanske? Att berätta och utgå från dig själv är kanske en bra väg eftersom du själv har en npfdiagnos. Få henne att känna igen sig i något? Bara få upp intresset lite litegrann. Vara noga med att inte få det att framstå som man är dum korkad eller så bara för att man har en diagnos. Att snarare få det till en lösning, en förklaring till problemen. Ta bort en del av hennes skuld för att hon inte lyckats i andras ögon.
Kanske kan du engegera henne såpass att hon kan tänka sig att göra ett test på nätet? Det är rätt roligt att göra sånna självscreeningstest som finns (tycker i alla fall jag). Att prata om utredning är ett stort steg, börja lite mildare, lite lättare, som med tex att göra sånna här test. Det kan vara rätt skrämmande och främmande att prata om att låta sig utredas av en psykolog på det där viset.
Sen som sagt, det är hennes liv, hon är vuxen, vill hon inte ta åt sig, vägrar hon så gör hon. Då kan du inte göra så mycket mer. Att prata med hennes mamma är inget jag skulle rekomendera, jag hade blivit minst sagt arg om någon gått till mina föräldrar och sagt att jag skulle kunna ha ett funktionshinder. Jag är vuxen och mina föräldrar må vara min föräldrar men det är inte dom som tar besluten gällande mig längre.
Med tanke på hela deras familjesituation skulle det vara bra om alla de i den familjen som har någon form av funktionshinder även har det på pappret. Men det är inte alltid som man kan göra så mycket..
Starta ny diskussion